fredag 2 december 2016



Dagsedlar från Lund

Staffan Lindberg




Innehåll


Resa i västerled – världen lyckligaste land?
Staffan Lindberg, juli 2012, opublicerad)
Under några veckor efter midsommar har jag och sex gastar seglat runt i sydvästra Danmark. Vår medelstora segelbåt Labolina är en bekväm och bra seglare, rymlig för tre övernattande.
Resan har flera motiv. Rekreation – segling får en att koppla av det mesta av arbete och vardagsliv. Sjökort, navigationsutrustning, båt och motor i toppskick, mat och all annan packning som ska med. Den danska övärlden ligger som ett pärlband därute - nära, redo för besök och ”hygge”.

Världens lyckligaster folk?
Men viktigast av allt är väl att ta reda på varför danskarna anser sig själva vara det lykkeligste folket i verden? (Berlingske, 4 april 2012, OECDs lykkebarometer). Detta i en internationell jämförelse, där folk från olika länder fått skatta sin allmänna tillfredsställelse med livet på en skala från ett till tio.
Enligt kommentarerna handlar det om pengar, danskarna är rika, men det också annat som spelar in:
- ”Vi har stor tillid til hinanden og vi har en veludbygget velfærdsstat, der betyder, at vi føler os trygge, når vi går ud på gader og stræder. Både mand og kvinde er på arbejdsmarkedet, og vi har i mange år haft næsten fuld beskæftigelse. Og så er der ingen korruption i Danmark,”  säger Bent Greve i den danska artikeln (samfundsforskare från Roskilde universitet), som fortsätter: - ”Derudover er der en forholdsvis god social sammenhængskraft i de små nordiske lande …”
Men kan detta verkligen stämma? Vi känner danskarna som ett folk som alltmer slutit sig i sin egen kultur, sitt hygge, sin individualitet och egensinnighet. Behandlingen av invandrare är ett av flera exempel. Nedläggningen av det för oss skåningar så lovande och på sikt nödvändiga integrationsprojektet Öresunds universitetet ett annat. Det är inte undra på att vi är nyfikna.

Lyckoforskning för tvåundra femtio år sedan
Resan föregås av jag börjat läsa Thorkild Hansens märkliga bok ”Det lyckliga Arabien. En forskningsfärd 1761 – 1767.” (Forum 1964). Den handlar om den första stora danska vetenskapliga expeditionen, som på order av kung Fredrik V utrustades och gav sig i väg med ett skepp från Helsingör den 4 januari 1761. Direkt ansvarig för expeditionen var J.H.E. Bernstorff.
Målet för resan var Jemen, som ansågs stå för det Lyckliga Arabien, Arabia Felix, som det hette redan på Alexander den stores tid, när han förgäves sökte erövra det. Expeditionen bestod av fem ryktbara unga forskare: Christian von Haven (filolog), Peter Forsskål (fysiker och botanist), Carsten Niebuhr (matematiker och astronom), Carl Cramer (läkare), samt Wilhelm Burenfiend (målare). Tillsammans skulle de utforska natur och kultur i detta märkliga land, som allmänt ansågs vara lyckans hemort på jorden. Med sig hade de diverse vetenskaplig utrustning. Resan skulle göra Danmark vida berömt i den dåtida vetenskapliga världen och följdes uppmärksamt av forskare över hela Europa.
Det blev en märklig resa. Det tog över två år innan de via Turkiet, Egypten och Arabien nådde fram till Jemen, det lyckliga landet, via skeppsfärder och kamelkaravaner, under svåra strapatser. De var alls icke lyckliga på färden, de bråkade oavbrutet om vem som skulle leda expeditionen. De försökte få stöd för sina anspråk hos Bernstorff, men breven tog oftast helt ett år och gav dem ingen vägledning.
En del av dem var ytterst aktiva, som Peter Forsskål, som samlade växter och djur och Carsten Niebuhr som ritade av städer, byar och landskap och företog astronomiska studier. De andra var latare och tänkte blott på sin egen bekvämlighet på den strapatsrika resan.
Fyra av dem dukade under på resan och ligger nu begravda i Jemen. Den femte, Niebuhr kom hem med det insamlade materialet. Väl hemkommen till Köpenhamn fick det ligga i oöppnade lådor så att det meste förstördes. Expeditionen såg alltså ut att sluta i ett stort fiasko. Det är ingen måtta på vad avundsjuka kan ställa till med.
Dock blev resultatet så småningom början till mer avancerade studier i denna del av världen. Kil-skriften kunde tolkas med hjälp av Niehburs noggranna uppteckningar och fauna och djurliv beskrivas genom Forsskåls flitiga insamlande. Forsskål, lärjunge till Linné, fick till och med en arabisk brännässla uppkallad efter sig, Forsskaolea, med tilläggsbeteckningen tenacissimo, hispida, adhaerens, uncinata, vilket betyder hårdnackad, vild, envis och kantig. Det stod en strid om detta var rättvist om Forsskål. Det får vi aldrig veta, men visst var han envis alltid.
Allt detta på grund av ett missförstånd – en ordlek. Hos muselmanerna är höger sida den lyckliga sidan (den vänstra betecknas som skit). När den rättrogne står lutad i bön i Mekka, vetter hans högra sida mot södern och det sydliga landet där, Jemen, alltså det lyckliga landet!
Kan det samma sägas om det lyckliga Danmark – ett missförstånd?

Bara lite strapatser
För att få reda på detta satte vi alltså segel torsdagen den 28 juli och seglade ut från hamnen i Lomma. Vi var dock, precis som i fallet med den danska expeditionen försenade, inte med ett år men med tre dagar, vilket är ett kraftigt avbräck i en segelsemester på tre veckor. Men så är det med segling – man kan aldrig veta var man hamnar, t ex Skanör, som vi flera gånger hamnat i med den till synes allrådande sydvästvinden. Vi hatade tanken redan från början. De stora bitska moskiterna i Skanörs hamn kan få de flesta på flykt.
Så efter några korta kryss, som bara såg ut att sluta på Nordre Flint – där hade vi fastnat förra gången innan vi hamnade efter envist seglande i Skanör och blivit räddade av sjöräddningen i Lomma, som skrattade gott. Inte första gången precis.
Vi anlände efter 6 timmars motorgång till Rödvig, på den sydliga delen av Stevns Klint, alldeles där Faxe-bukten börjar. Det är en liten trevlig hamn som jag tidigare besökt i samband med min första ”världsomsegling”, dvs. runt Själland, för fyra år sedan. Vi fick en utmärkt plats.
Vi - det var David, min mellanson till bokredaktör, Thomas den golfspelande arkitekten och evige optimisten och så jag, den pensionerade professorn i sociologi. Vi strövade genom den idylliska lilla badorten.
Jag berättade om krogen. Enligt sägnen var den startad av två överlevande från en dramatisk flykt. I kriget 1675-76 blev två danska soldater fångade och satt på borgen i Landskrona. De var bröder och en av dem blev förälskad i fängelsedirektörens dotter. Det visade sig att känslorna var besvarade. En natt dök hon upp vid deras cell med nycklarna för att slippa ut. Men hur skulle de fly? Jo, de lyfte av den tunga fängelsporten, slängde den i sjön och började paddla mot Danmark. Tre personer var dock för mycket för porten som började sjunka till ens av bröderna ramlade av och drunknade. Tyvärr var det fel broder. … men det gick bra ändå, bröder som bröder. Så småningom flöt de i land vid Rödvig. Där startade de den nu ärevördiga krogen. Tyvärr fick vi ingen plats till middan på krogen.
Vi fick hålla till godo med puben nere i hamnen. Där spelades det dansk biljard och dracks en hel del. Mysig stämning, ryggdunk för att vi var svenskar.
Nästa dag, fredagen den 29 juli, regnade det och blåste spik. Vi beslöt oss för att stanna i hamnen och i stället vandra fem kilometer till ett underjordiskt krigsmuseum. Trots bra regnkläder blev vi snart genomsura. Något krigsmuseum hittade vi inte. En bussig dansk skjutsade oss tillbaka till byn. Han hade sommarstuga i Hyltebruk. David tog motorvagnståget till Köge för vidare resa hem.
Lördagen den 30 kom, vädret var lugnt. Thomas och jag kastade loss men kom ut i rakt motvind. Vi var tvungna ta oss sydväst ner i Faxe-bukten för att nå en smal led, ”Soldaterna”, som ledde in i innersta delen av bukten. Det gick fint, motorn tuffade på och snart låg vi i en konvoj på flera båtar som alla hade samma mål. Vi kom ut på lite djupare vatten, fortfarande med prickar. Så småningom kom vi fram till Vordingborgs lilla hamn och fastande lite i leran i ett av de inre facken. Thomas tog tåget hem.
Vordingborg har ett mäktigt torn och en försvarsmur, som sägs ha byggts av Valdemar Atterdag. Det var förstås med bytet efter brandskattningen av Visby. Kunde man möjligen få kompensation för detta nu? Inget sådant uppenbarade sig.

Hela havet stormar
Axel, min yngre sociologkollega, erfaren sjöman, dök upp på söndagsförmiddagen den 1 juli. Vi tyckte vädret var skapligt och gav oss i väg. Till att börja med var det lugna vatten och vi svängde väster upp mot den närmaste bron. Vi tankade diesel och väntade på en broöppning. Så småningom gick klaffen upp i luften och vi seglade ut i de s.k. Smålandsfarvanden.
Där började det blåsa hårt och vågorna reste sig mot oss. Vi gick som innan i rak motvind, stod upp och gungade med. Det blåste minst 11 m/s och mycket mer i stötarna. Men det gick vägen. Vi rundade ett västmärke och stävade in mot Karrebaeksminde, en badort på södra Själland.
Väl i hamn upptackte vi att det läckt vatten från en kylslang i akterdurken (det fanns vatten nere i kölsvinet i ruffen som vi fick pumpa ut): Vi träffade en mekaniker på en av båtarna i närheten. Han hade inte tid att hjälpa oss, men vi fick några passande slangklämmor av honom (540 mm). Det hjälpte inte med nya klämmor, så jag gick till SPAR och köpte pakettejp – nu är hela slangen lindad med brun tejp och nu läcker det inte.
Solen skiner men det blåser bra. Vi äter god buffé på stor nästan tom restaurang. Nästa dag blåser det mycket. Axel far hem på tisdagen den 3 juli.
Joel kommer på onsdagen 4 juli kl. 12. Vi äter lunch och seglar ut från hamnen och svänger västerut med kurs mot Langeland. Medvind och fulla segel. Joel kan sina saker. Det blir 6 knop ca och vi rundar Langeland och går in i Lohals hamn. Litet mysigt samhälle. Bröd kl. 6 nästa morgon.

Torsdag den 5 juli – äntligen till lyckans plats nr 1
Seglingen går i en båge ca 20 sjömil ned längs Langelands västsida, under bron vid Rudköbing och sedan ut mot Aerö. Med bra medvind landar vi i Marstal på eftermiddagen och hittar genast en bra plats på brygga 4. Joel far hem med bussen till Aereköping och sedan färja till Svendborg.
Bussen är grattis för alla – så ett starkt tecken på lycka och sammanhållning, eller? När jag får reda på att kostnaden för busstrafiken i stället lagts på färjebiljetterna reviderar jag min teori.
Men Marstal måste ända vara den danska lyckans ursprungsort. De var de många sjömännen därifrån som blev matroser på de danska krigsfartygen som gick i krig med Tyskland 1848 som fick bära den tyngsta bördan av det nesliga och fruktansvärda nederlaget i sjöslaget i Eckernförde (skildrat av Karsten Jensen i ”Vi de drunknade”.)
Det såret revs upp igen när Danmark förlorade kriget mot Tyskland 1864 och förlorade nära en tredjedel av både befolkning och territorium. Det var romantikens tid, enväldet var avskaffat och folket, det danska rådde över sig självt. Nu handlade det inte om hur stort Danmark var längre, utan om dess inre kvaliteter – den danska karaktären. Genom danska språket, allmän folkskola och ökad samfärdsel knöts de många lokalsamhällena ihop i ett enda enat och lyckligt land.
Märks detta i Marstal idag? Knappast. Vi är mycket vänligt bemötta som de turister vi är. Kanske lite extra vänligt eftersom det vimlar av tyska seglare. Danskarna pratar hellre engelska med oss än tyska med tyskarna.
Runt vår båt ligger små snipor och andra typer av enmansfiskebåtar. Varje kväll går de ut för att lägga nät, varje morgon vittjar de näten. Det är inte mycket de får – lite makrill eller så. Men det är kanske inte fångsten som är vitsen utan själva fisket.

Söndag den 8 juli
Karin kommer på lördagen den 7 juli och på söndagen är det strålande sol och rätt vindstilla. Vi hyr cyklar och tar oss över det böljande och leende landskapet till Aereköbing, precis i tid för högmässan, den enda lokala offentligen som är tillgänglig utan inträde. Prästen har rund krage och alla psalmerna utom en är skrivna av Grundtvig! Predikan är dock så torr att vi smiter ut på de små puttenuttiga gatorna med fantastiskt söta hus! Smörrebröden på Det Lille Hotel smakar gott till Odense pilsner.

Måndag 9 juli
Hård blåst och regn – det blir ingen segling. Karin far hem med buss och färja. PeO kommer samma kväll. Men det blir ingen segling på tisdagen heller – för hård vind och regn.

Tisdag den 10 juli
Vi rumlar lite i Marstal. Besöker Toldbanehus, en gammal kro, lika vänligt bemötta som överallt! Jag köper en liten handdammsugare – kan suga upp en danske 20-krona! säger köpmannen. Fan tro ett, men jag glömde att testa.

Onsdag den 11 juli
Vi kan äntligen segla igen. Det är bara 9 sjömil till Rudköbing, så dit går vi och hittar en bra plats. Rudköbing är en lite större stad, centralort på Langeland. I affären med emaljskyltar köper vi en skylt med texten ”Sluk ljuset naar de forlader lokalet”. Den lär ha varit stulen på Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Emaljhandlaren är full av historier, svenskälskare och volvoägare. Skylten håller nu ihop övre ruffluckan!

Torsdag den 12 juli
Den sista dagen, när vi stuvat och förtöjt Labolina i Rudköbings lustbadehavn och betalt för nio dagars kajplats tills expeditionen fortsätter med ny besättning, tar vi bussen via Svendborg till Nyborg, varifrån resandet fortsätter med tåg på pensionärbiljetter till Köpenhamn och Lund.
På resan träffar vi en förtjusande äldre norsk dam med hus i Rudköbing. Hon har varit lärarinna på Fyn och är nu pensionist med sommarviste på Langeland. Hon är en sann kosmopolitisk skandinav. Eftersom hon bott och arbetat så länge i Danmark så har hon fått undantag från förbudet att köpa ett hus i landet. Men allt är fortfarande inte helt enkelt i världens lyckligaste land. Hennes dotter, född och uppvuxen i Odense, men arbetandes i Norge, har två hundar som ska med på det stundande 75-årskalaset. Det måste äga rum i trakten av Simrishamn för till Danmark tar men inte så enkelt med sig en utländsk hund! Man kan inte låta bli att tänka på danskarnas uppfattning av Sverige som ett förbudsland!

Hade vi fått klarhet vari den danska lyckan bestod? Kanske: Jemeniterna har aldrig propsat på att de är lyckliga – det var det andra som trodde att de var. Danskarna då? Vem har inte rätt att skatta sig själv lycklig?

XXX

Manlighet efter operation! Pro Syds Samtalsträff torsdagen 29 januari
Jag är helt ny i föreningen. Blev titthålsopererad den 12 januari och är nu konvalescent med inkontinensproblem som väl är det normala.
Det var en trevlig och informell stämning och jag träffade genast ordförande Tranje Danielsson och satte mig vid hans bord. Samordnare Håkan Hansson sökte upp mig och introducerade vidare. Vid mitt bord satt också en man och hans dotter från Ystad och en man från Lomma som hade sina rötter i Rörum där jag har ett sommarhus. Vi hade flera gemensamma bekanta!
Allt som allt var vi ca 40 personer på träffen.Vi åt god lunch till ett glas vin!
Sjuksköterskan Martin Hyleborg var dagens gästtalare. Han arbetar på urologen på SUS Malmö och jobbar bl. a. annat med erektil dysfunktion för opererade patienter. Ämnet var erektionsrehabilitering. Det finns ett ljus i mörkret var hans budskap.
Det viktiga är ömheten i relationen till sin partner, att vara nära, våga kramas ofta och prata med varandra.
Ofta har operationen varit nervsparande, men lusten måste återuppväckas så fort som möjligt, även innan man är fri från inkontinens! Nerven måste tränas upp och blodkärlen i muskeln komma i gång och svullna genom erektion.
Onani är det enklaste sättet. Till hjälp skrivs recept på en variant på Viagra ut av läkaren. Var noga med att be om "utbytes till billigaste generica". Det skiljer rätt mycket i pris och medicinen omfattas inte av högkostnadsskyddet.
Om nerven är mycket skadad räcker det inte med Viagra. Det finns salvor som stimulerar penis (men den kan i vissa fall leda till irritation för en själv och partnern) och det finns sprutor som kan hjälpa en att få erektion. Dessa omfattas av högkostnadsskyddet.
Ett besök i en seriös sexbutik kan också vara till stor hjälp. Ta med partnern! Bra butiker kan ge goda råd. Där finns ringar, massagestavar, erektionspumpar mm. Det är inte fel att prova.
Det var ett frigörande anförande och många hade frågor till Martin, som visade att vi vågade prata om detta öppet.
Cancer är ofta tabubelagt för att inte tala om sex. Här kunde vi mötas öppet. Sen är det en annan sak att när man är över sjuttio så är kanske inte det traditionella sexet det viktigaste i relationen men ändå kändes det befriande att höra dessa ord.
Februari, 2015


Rothstein om religionerna – fyrkantigt och a-historiskt
Politiseringen av religioner har i våra dagar nått nya och skrämmande nivåer även jämfört med tidigare sådana perioder som t ex trettioåriga kriget. När en hel värld nu är upptagen med att förhålla sig till den ryska kristna nationalismen och den islamistiska staten, som båda breder ut sig, är en prövning av den religiösa dimensionen naturligtvis på sin plats.
Bo Rothstein gör ett till synes välargumenterat försök. Med hjälp av World Value Study och korruptionsindex för att hundratal länder kommer han fram till att ”människor i religiösa länder litar mindre på varandra och korruptionen är högre.” Han skriver vidare: ”Mycket religiösa länder är till exempel utvecklingsländer som Rwanda, Mali, Ghana men även mera utvecklade länder som USA, Polen, Mexiko och Jordanien. Lägre vad gäller religion ligger länder som Kina och Japan samt Sverige, Norge, Frankrike och Danmark.”
Som välrenommerad forskare har Rothstein säkert rätt på siffrorna och korrelationerna, men frågan är hur vettigt det är att tolka dessa samband som att religionen är orsak och ”tillit” och korruption är verkan, alltså att ju mer religion desto mer korruption och mindre tillit?
Detta är paradoxalt och mer eller mindre obegripligt: inom sociologin, i alla fall sedan Emile Durkheims banbrytande arbete ”Det religiösa livets elementära former” tolkas den innersta kärnan i religion som symboler för de sociala banden och sammanhållningen, alltså tilliten mellan medlemmarna i samhället. När människor ser upp till det heliga, tillber de alltså sin egen gemenskap och löften om trohet sinsemellan.
Sekulariseringen kan i detta perspektiv förstås som att människor blir myndiga och själva tar ansvar för sin sammanhållning. Världen ”avförtrollas” och görs begriplig på sina egna sociala villkor. Kvar i den moderna demokratiska staten finns dock samma kärna av etiska regler kring ”omsorgen om nästan” som finns uttryckt i alla de stora världsreligionerna. Idag heter det nation, medborgarskap, rättigheter, skyldigheter och mänskliga rättigheter. Nu heter utmaningen att utsträcka dessa rättigheter till alla världsmedborgare. Den problematiken finns i både de religiösa och de sekulariserade länderna.
Varför fungerar inte religionen tillitsskapande i de ”religiösa” länder som Rothstein nämner? Svaret måste främst sökas i deras historiska utveckling. Före detta koloniserade länder har upplevt ett förtryck, ofta i religionens namn, som skapat klyftor och konflikter mellan olika inhemska grupper och religioner i den postkoloniala staten.
Just nu upplever vi också en brist på tillit mellan invånarna i Västeuropa, som knappast kan skyllas på deras kristna eller muslimska religiösa tro – medborgarskapet och likaställningen är i fara på grund av en extrem polarisering. Denna polarisering har sin grund i klass-klyftor, arbetslöshet, invandringstryck och kamp mot diktaturer i Mellanöstern. Den utnyttjas av olika extrema rörelser från högernationalistiska till islamistiska, som med korrupta former av religiositet söker sin legitimitet.
Mars, 2015




Lund: en stad med årsringar blir bandstad
Påskdialog mellan sociolog och arkitekt Thomas Lundgren på var sin ”padda”, e-post och avbrutna rader
Thomas:
1.     Sakläget:
På Lunds norra höjder planeras för en satellitstad i anslutning till forskningsanläggningarna MAX IV och ESS. Man räknar med att 40-50 000 människor ska arbeta och bo där när området är fullt utbyggt.
Ett megaprojekt med andra ord för en stad med 100 000 invånare; en stad som tidigare vuxit genom att årsring har lagts till årsring. Nu bryts det mönstret. Den huvudsakliga stadstillväxten är tänkt att ske i stadsdelen Brunnshög på andra sidan motorvägen E22 med spårvägen som slingrande livlina genom hårdexploaterade stadskvarter i ett förlängt "kunskapsstråk".  När stadens medelpunkt förskjuts mot stationsområdet och med stationsområdet som ny startpunkt och ESS som slutpunkt förändras stadens runda karaktär till en linjeformig stad, ja till en bandstad.
Är detta bra eller dåligt? Vad händer med stadens själ?
2.     Sök person som kan svara på detta

Hej Staffan, det är en bättre introduktion om "platsens själ" än mitt tidigare tips; http://salasbasta.blogspot.se/2011/11/cultural-planning-hitta-stadens-sjal.html Thomas
må 18:01
3.     Försök till svar

Staffan:

Till:
 Thomas Lundgren ‎[thomas.lundgren2@icloud.com]‎ 
Sent Items
den 6 april 2015 21:51

Ok

Har Lund en själ - staden Lund?

Det beror på vad som menas med själ.

Just nu handlar det om tjänstemän som likt Faust sålt sina själar till
vad kommunpolitikerna tror är bäst för staden i framtiden. High-tech
marknaden kräver, tror man, en spårväg från Centralstationen till de nya
laboratorerna uppe på Brunnshög i nordöst - den nya satellitstaden.

Man sätter allt på ett kort. Manliga bilister ska överge sina "attribut" och färdas
på räls. Marken ska stiga skyhögt i värde och byggarna investera i attraktiva
lägenheter, som folk kommer att svärma runt likt getingar kring hallonsaften i augusti.

Tänk vad fem kilometer spårväg kan åstadkomma. På centralen och på hållplatserna
ska det bli nya mötesplatser mellan forskare, studenter och tillresta nyfikna. Det talas
om söndagsutflykter till det nya Lund. På vägen hem kan man kanske storhandla på JTP, Jernhusen Turning Point
 - den högsta skyskrapan med shoppingcentra i norra Europa. Allt medan man beundrar
utsikten över domkyrkan och Kulturen i det gamla Lund.

Har dessa politiker och tjänstemän hört talas "kulturell planering" - det senaste inom urban
framtidsplanering?

Om så är fallet har de fått det om bakfoten. Det handlar inte om att inrätta
det gamla Lund som ett museum eller läcker bakgrund.

Det handlar om utveckla staden på ett hållbart sätt. Låta folk delta i planeringen, skapa en
socialt fungerande och organiskt växande stad. Bostäder som folk har råd att bo i. Företag, affärer och
mötesplatser överallt.

Det gamla Lund var hjärtformat likt många medeltida städer i Europa. Den runda formen fungerade
så länge folk färdades till fots eller på kärror och på senare tid med cykel. Lund är en stor småstad,
inte en liten storstad, och avstånden är små!

När industrialismen bröt in blev det bandstäder kring räls och motorvägar.  Folk skulle till fabriken kl. 06.00. Tråkiga städer och ekologiskt förödande.
På 1960-talet förskonades Lund med nöd och näppe.
En planerad motorväg tvärs genom staden stoppades i sista stund av modiga politiker.

Nu finns chansen att med modern kollektivtrafik bevara den runda formen. Laddningsbara elbussar
kan gå på kors och tvärs. Snart självstyrande minibussar kan ta äldre och barn till hälsocentraler och skolor var
som helst.

4.     Prolog

Var finns modet att sätta stopp för kanske världens dyraste spårväg? Ett bygge som kan dränera ekonomin
och förvandla stora delar av staden till ödsliga parkeringsplatser - en stad
att liknas vid en gnisslande stråke
i en i övrigt
tyst symfoniorkester.

Påsken, 2015             





Linje eller cirkel?

I staden som är
är vi nära till allt

I staden som kan bli
är vi hopklämda till en kö …….
bandstad kallas det

I staden som är
går och cyklar vi

I staden som kan bli
måste vi ner till centralstationen och vända

I staden som kan bli
sitter vi i spårvagn först
nästan vart vi än ska åt nordöst

I staden som då inte är
var vi hemma

I staden som kan bli
är det runda Lund k-märkt

Där är ingen hemma

Teseus


Artikel publicerad i Göteborgsposten, Debatt, den 3 mars 2015 under rubriken: ”Dags att staten tar lån och löser bostadskrisen”.
Starta framtidsbygget nu                                                                                             Låna 100 miljarder för att få balans i bostadsbyggandet
Sverige har en akut bostadskris. Det är mycket svårt för ungdomar och nyanlända att få sin första bostad. Sverige behöver en krisinsats som gör det möjligt för oss att snabbt bygga hyreslägenheter för att göra det möjligt att få en egen bostad till rimligt pris. Vi föreslår därför att den svenska staten gör en engångsatsning på 100 miljarder för att bygga och subventionera hyreslägenheter.
Dessa 100 miljarder bör användas under en 3-årsperiod och finansieras genom att Riksbanken köper investeringsobligationer av staten. Detta innebär att statsskulden ökar med samma belopp. Att öka statsskulden med 100 miljarder kronor innebär att statsskulden ökar från 1.300 miljarder till 1.400 miljarder kronor. Statsskuldens andel av bruttonationalprodukten stiger från nuvarande 33,8% till 42,5%. Vi ligger då fortfarande under de 45,3% som var nivån för 2005.
Vän av budgetordning frågar sig säkert om det är klokt att på detta sätt öka statsskulden. För att få ett perspektiv på denna fråga är det lämpligt att jämföra den svenska statsskulden med nivån i andra länder. Statsskuldernas storlek i hela EU utgör 85,4% av EU:s samlade bruttonationalprodukt. I det land, som brukar framhållas som mönsterlandet i Europa, Tyskland, utgör statsskulden andel 76,9%. De länder i EU som har lägre statsskuldsandel än Sverige utgörs uteslutande av östeuropeiska länder, som av historiska skäl har en låg andel.
För att få ett ytterligare perspektiv på den svenska ekonomin styrka är det också viktigt att framhålla att vad det gäller utbytet av varor och tjänster mellan Sverige och resten av världen ligger Sverige på ett stort plus. Den svenska bytesbalansen har under en lång rad av år visat på stora överskott. 2012 utgjorde överskottet 6,1% som andel av bruttonationalprodukten. Detta kan t.ex. jämföras med Kina som trots att landet brukar framhållas som en stark exportekonomi bara låg på 2,3%. Tillsammans med Tyskland och några andra länder tillhör Sverige världens verkliga tigerekonomier. Under varje enskilt år producerar vi ett värde som i grova drag är omkring 200 miljarder större än värdet av det vi konsumerar och investerar inom landet.
Vi konsumerar för litet. När konsumtionen och därmed inflationen är för låg brukar Riksbanken sänka räntan för att därmed få upp konsumtion och efterfrågetryck. Men nu när reporäntan är noll så är det inte längre möjligt att använda denna stimulansåtgärd. Detta sker i ett läge där svensk ekonomi är allvarligt hotad av risken för deflation. En ekonomi fungerar som bäst när inflationen ligger på 2-3%. Det allvarliga med en deflationsekonomi är att privatpersoner och företag skjuter upp konsumtion och investeringar, vilket får som följd att den övergripande ekonomin stagnerar eller krymper.
Det går alltså inte att öka efterfrågan och därmed skapa ett lagom inflationstryck i ekonomin genom att med hjälp av räntesänkningar öka privat konsumtion eller investeringar. Då återstår bara möjligheten att öka den offentliga konsumtionen. Svenska politiker har emellertid varit överens om att inte öka offentliga utgifter genom lånefinansiering. Men just nu befinner vi oss i en krissituation både därför att vi har en enorm brist på bostäder och för att vi hotas av deflation och stagnerande ekonomisk utveckling. Och därför är det just nu ett synnerligen väl valt tillfälle att använda oss av de ekonomiska muskler som vi under en lång tid byggt upp. Som engångsåtgärd föreslår vi därför att Sverige lånar 100 miljarder extra för att rusta oss med de nya bostäder som behövs.
100 miljarder för att stimulera byggandet leder inte bara till fler hyreslägenheter utan vi skapar också ett efterfrågetryck i den totala ekonomin som gör det möjligt för oss att återigen få igång en rimlig inflation. Byggandet kommer att öka efterfrågan på arbetskraft. I denna framtidssatsning måste det därför ingå snabba utbildningsåtgärder som skapar tillgänglig arbetskraft som kan matcha denna ökade efterfrågan. Fler ungdomar, nyanlända och äldre som hamnat i arbetslöshet kan genom adekvata utbildningsåtgärder få sysselsättning. Därmed ökar också skatteinkomsterna, vilket innebär att denna satsning till stora delar kan bli självfinansierande.
Eftersom denna satsning är en engångsåtgärd bör den inte finansieras via den vanliga statsbudgeten. Istället bör riksbanken av staten köpa speciella investeringsobligationer, vilket alltså i princip innebär att riksbanken trycker pengar. Dessa nytryckta pengar måste emellertid öronmärkas så att de enbart används för bostadsbyggande. Vad det gäller den övriga stadsbudgeten kan den vedertagna budgetdisciplinen fortsätta att gälla.
Men bostadsbristen kan inte lösas bara genom att skaffa fram färska pengar. Pengarna måste användas för att få fram verkliga resurser i form av byggarbetare, byggmaterial och adekvat organisering. Det kommer att uppstå tillgångsproblem, men detta kommer att kunna lösas av planerade och riktade satsningar. Det kommer att krävas ett omfattande och innovativt samspel mellan parterna i byggsektorn, marknader, kommuner och myndigheter. Men denna kraftsamling är nödvändig eftersom vi just nu har en unik möjlighet att starta framtidsbygget genom att göra en rivstart som både rättar till våra ekonomiska problem och gör det möjligt för våra ungdomar och nyanlända att satsa på sina individuella framtider.
Staffan Lindberg, professor emeritus vid Lunds universitet 
Per Olof Olofsson, professor emeritus vid Högskolan i Halmstad.
                                                         
April, 2015







Mot bättre vetande – ska nu Lund bygga världens kortaste och dyraste spårväg?
Lunds framtid? Bandstad planerad av den spanske arkitekten Arturo Soria (1844-1920)

Trafikverket har nu svängt och bestämt sig för att föreslå regeringen att Lund ska få del av pengarna från stadsmiljöavtalet för att bygga en spårväg mellan Lund C och forskningsanläggningen på Brunnshög i nordöst. Skälet som anges är att Lund och regionen ska slippa betala tillbaka 27 miljoner i planeringspengar till Europeiska Banken.
Detta sker alltså just nu medan det samtidigt pågår en utredning om trafikplaneringen i Lund, en s.k. second opinion, som mycket väl kan visa att det finns bättre alternativ för Lunds framtida trafikmiljö än en ensidig och mycket dyr satsning på en kort spårväg. Laddningsbara el-bussar kan t ex sättas in på alla Lunds busslinjer till en kostnad som är mindre än hälften av vad denna spårvägssatsning beräknas kosta.
Utredningen har kommit till efter en omfattande mobilisering av medborgare i Lund som är kritiska till spårvägsplanerna och som fick en politisk röst i kommunalvalet 2014.
Det är flera kritiska frågor som utredningen ska svara på. Vilket kapacitetsbehov finns för trafiksträckan inom en tidsperiod av 15-20 år? Hur ser alternativen ut, som t ex el-bussar från centrala Lund, direktbussar från Malmö till Brunnshög liksom från Helsinbog och Landskrona? Vilken är tidsvinsten med en spårväg?
Hur får man ekonomi i en spårväg på fem kilometer? Hur säkerställa driften, underhåll och hålla beredskap för motorhaveri, signalfel, krockskador, reservdelsbrist, etc., vilket kan leda till långa avställningstider. Ju mindre spårvägssystem, desto högre kostnad givetvis för underhåll och beredskap relativt sett. Tala om negativa skalfördelar.
För att få ihop det blir det sedan omöjligt att stoppa en utbyggnad av spårvägen in i Lunds centrum eftersom detta skulle framstå som ekonomiskt nödvändigt. För att inte tala om alla nedlagda busslinjer för att mer eller mindre tvinga folk att åka med spårvagnarna.
Varför föregripa, ja, rent av köra över den utredning som nu pågår?
Den viktigaste invändningen är dock stadsplanemässig och frågan om hur vi vill att Lund ska utvecklas i framtiden. Lund är en rund stad som genom historien har vuxit koncentriskt. Årsring har lagts till årsring på denna klassiska medeltida stadskärna med en från början hjärtformad karaktär.
Här skiljer sig Lund markant från andra städer. När industrialismen bröt in blev det nya bandstäder kring räls och motorvägar.  Folk skulle till fabriken kl. 06.00. och hem igen kl. 16.00. Det blev tråkiga städer och ekologiskt förödande.  På 1960-talet förskonades Lund med nöd och näppe. En planerad motorväg tvärs genom staden stoppades i sista stund av modiga politiker. Ändå har Lund vuxit framgångsrikt och är nu den största industristaden i Skåne.
Bandstaden är gammalt stadstänkande hämtat från den industriella tid då spår- och motorvägar var de dominerande urbana trafikslagen och städer byggdes kring dessa. Idag, när de stora fabrikerna är försvunna och folk bor och arbetar på olika ställen och olika tider i och runt kunskapsstäderna, finns helt ny teknologi för kollektivtrafik baserad på laddningsbara elbussar. I morgon kommer små självstyrande minibussar som tar folk på tvären och överallt.
Den nuvarande trafikplaneringen är mer fråga om varumärke för det nya Lund än baserat på beräknade resandebehov de närmaste femton åren. I en mastersuppsats på Ekonomihögskolan i januari i år, skriven av Felix Miranda Thyrén, finns en kostnads-nyttoanalys av en spårväg i Lund som visar att den inte är samhällsekonomiskt lönsam utan måste ses som ett sätt för kommunen att bygga ut staden i en enda riktning. Spårbunden trafik, tror man, ger höjda markpriser för företagsbyggnader och bostäder. Lunds nya Klondyke! Men högre hyror för bostäder, företag och samhällsinstitutioner bidrar inte till samhällsnyttan enligt min mening!
Spårvägen kan bli en riktig gökunge i Lunds utveckling. Den planerade spårvägen från Lund C till ESS kan dränera staden på det sociala liv och den innovativa kreativitet som tidigare gjort den så levande. Med det linjära tänkandet finns en stark risk att staden blir till ett streck, en smal remsa som sjuder av aktivitet.
Allt utanför blir periferi. Redan nu har man inte råd med två av stadsdelsbiblioteken (Järnåkra och Nöbbelöv). Vad blir det kvar av den levande kunskapsstaden när spårvägen tillåts underminera Lunds ekonomi under många år framöver och hjärtat förblöder?
Lunds öppet runda, lugna och gemytliga miljö är dess främsta tillgång i form av kulturhistoria och nära socialt samspel för utveckling av gamla och nya aktiviteter, mötesplatser och boende. Det borde vara ett riksintresse att denna miljö bevaras.
Maj, 2015


Socialdemokrater – starta framtidsbygget nu!
Ni har kongress i veckan. Vi vanliga väljare väntar oss besked om regerandet. Ni har fått makten ihop med de gröna. Gör något av detta. Annars tappar ni greppet.
Landet befinner sig i kris men också i unika möjligheter. Krisen handlar om arbetslösheten, bostadsbristen, integrationen av invandrare och klimatfrågan. Till detta kan läggas krisen i skolan och i vården.
Vår framtid hänger på hur ni gör med allt detta.
Ni har en unik chans att göra något kraftfullt. Statsfinanserna är goda och räntan rekordlåg. Lämna den ny-liberala järnburen. Återupprätta en delning av budgeten som ni gjorde i krisens 1930-tal: en driftsbudget och en investeringsbudget. Ta in skatter för en större social budget, som inbegriper en social ekonomi (kooperativ mm) inom vård skola och omsorg. På kort sikt kan detta få ner arbetslösheten. Beskatta skitig energi ordentligt.
Låna genom Riksbanken till ett nytt miljonbostadsprogram i storstäderna och till investeringar i grön energi. Förvandla städernas kollektivtrafik till eldrivna bussystem och sluta bygga ut motorvägar. Verka för blandstäder inte tråkiga bandstäder.
Tänk att ni företräder medborgare i en rättsstat, medborgare med rättigheter och skyldigheter, lika för alla.
Förhandla med mitten i svensk politik och främja en social-liberal utveckling. Utan en sådan center-vänster politik kan inte landet styras stabilt mot en bättre framtid.
Maj, 2015


Vad ska in, sol och vind! Men hur ska de in?

Det finns gott om ideella förståsigpåare som försöker råda regeringar vad de ska ta sig till för att rå på de problem som vårt samhälle brottas med, t ex klimatkrisen. Det mesta är ad hoc och kanske förnuftigt i sin enskildhet men knappas utifrån ett helhets- eller hållbarhetsperspektiv.
Därför är det befriande att läsa Max Jernecks avhandling i sociologi Sunrise of an Industry – Solar Energy under Financial and Industrial Capitalism in the U.S, and Japan, 1973-2005. Lund: Department of Sociology, Lund University, 2015.
Disputationen ägde rum onsdagen den 3 juni. Opponent var den internationellt kände institutionella ekonomen William Lazonik, University of Massachusetts Lowell som öste lovord över arbetet.
Vad kan en akademisk avhandling bidra till i detta de statliga utredningarnas förlovade land?
Frågeställningen är enkel och ytterst relevant: hur kan vi förstå möjligheterna att utveckla solenergi i denna tid av bank- och börsstyrd ekonomi och när det är billigare än på länge med olja och andra fossilbaserade energier. Hur kan vi då satsa på något som ännu är tekniskt komplicerat, dyrt och osäkert?
Avhandlingen frilägger de faktiska erfarenheter vi nu har av forskning och industriell utveckling av solenergi i två länder: USA och Japan.
Studien är i bästa jämförande historiska tradition ett bidrag till förståelse av utvecklingen av ny avancerad teknologi i ett politiskt ekonomiskt perspektiv. Sociologin när den är som bäst.
Det var inte klimatet som fick i gång forskning kring solenergi. Det var oljeprischocken 1973.  Vad kunde man göra, rent bortsett från fler krig i Mellanöstern? Fler krig fick vi ju men också något mer.
Jimmy Carter blev president i USA 1977. Han lät inrätta en ny energimyndighet, som gjorde särskilda satsningar på den teknik kring utvecklingen av solenergi som USA då var ledande på. Liksom annan ny högteknologisk teknik krävdes stark grundforskning, fokuserad utlåning av kapital och en ’skyddad’ marknad (t. ex. garanterad statliga inköp av tekniken under en längre tid till priser som kunde få industrin att bära sig). Det är ingen tillfällighet att miljörörelserna också drev på för denna utveckling.
Det såg alltså lovande ut. Tills Ronald Reagan intog scenenen 1981 med sitt lov till fria marknader och konkurrens. Det statliga stödet skars ner och lämnade fältet fritt för de stora spelarna. På kort tid mjölkades korna på den mjölk de hade och slaktades. Riskkapital är just vad det är, riskabelt när ingen håller det i örat.
Japan har en tydlig historia av statskoordinerad marknadsekonomi. Det finns en elit av höga statstjänstemän, politiker och affärsmän som gemensamt ordnar villkoren för ekonomisk utveckling. Det fanns också i Japan en stark miljörörelse för fossil- och nukleärfria bränslen.
1994 kom en stark statsintervention som ordnade med en ordentlig koppling mellan solenergiforskning och industriutveckling, finansierad genom nytt kapital och genom garantier för statliga uppköp av just denna nya teknik. Det skapade snabbt en utveckling av nya företag, som gjorde att Japan år 2005 hade omkring 50 % av världsmarknaden. Tala om succé.
Sedan 2005 har Kina på kort tid gått om Japan i utvecklingen av solenergiindustrier. Samma strategi igen.
Om man vet vad man vill ha så vet man nu också hur det ska gå till.
Vad kan vi lära av detta? Det behövs en politisk vilja att ställa om oss till fossilfri energi. Det finns en tydligt känd och historiskt grundad politisk strategi för att förverkliga detta: Banbrytande ny teknik kommer inte av sig själv eller från kasinospelare. Internet kom till genom den amerikanska försvarsindustrins behov och beställningar. Den medicinska biotekniken blev industri genom de stora offentliga och privata sjukvårdssystemens stabila och ökande efterfrågan på nya mediciner.
Detta är precis vad som behövs för att uppfinna en bättre framtid.
Om Åsa Romson vill påbörja en ”Sol och Vind Strategi” i vårt land ska hon nog ta Max Jerneck som rådgivare. Det är bara att hoppas att också den sittande regeringen är förnyelsebar.
Juni, 2015


Sunshine - doing the right thing!
Max Jerneck: Sunrise of an Industry – Solar Energy under Financial and Industrial Capitalism in the U.S, and Japan, 1973-2005. Lund: Department of Sociology, Lund University, 2015.
How can we switch to renewable energy use when fossil fuels are abundant och cheap? Max Jerneck has written a very interesting doctoral thesis about the history of solar photovoltaic industry in the U.S. and Japan up to 2005. The study is in a comparative history tradition and shows the potential of sociology to understand the political economic dynamic of industrial development in the age of financial capital.
It takes decisive government intervention to develop a new industry. Almost every new high-tech industry is an outcome of public basic research, focused funding and stable markets for the new projects provided for by state intervention. At the same time it is important that there are public rules preventing financial capital to loot the new industries once thy have started to yield a stable return.
This is what happened to the solar industry in the U.S, after a period of early technological development and stimulation in the 1970s during the Carter administration. Once Reagan took over, these stimulations were skipped in the name of free markets and fair competition, meaning that the big oil companies and their allies got the upper hand and killed the industry. In Japan there was instead a gradual coordination into state support for this industry, so that Japan had a fifty percent share of the global solar industry by 2005.
The lesson is there in broad daylight to see: It takes focused state intervention – as often in the history of industrial capitalism – to promote a new industry of this type: A Green bank for lending to the industry, funding research and stable market conditions.
If our Swedish environment minister Åsa Romson wants this to happen in Sweden, she better engage Max as advisor! The bio-energy debacle should not be repeated. There is also, for once, a unique potential to borrow for green investments.
Juni, 2015


Lek med elden

Det kan ta veckor, det kan ta slut idag. Att kasta en handgranat blir lätt ett spel för galleriet i ett segregerat och svårgenomträngligt samhälle. Polisen verkar vara steget efter. Till synes inga uppenbara motiv, ingen krets av misstänkta, inga spår att följa upp. Det bara smäller till. ”Vi kan göra vad vi vill, bara så ni vet det!” verkar förövarna säga. Vet polisen mer än vad som kommer fram i media?
Vanligtvis är det fred i samhället. Malmö är ett hierarkiskt och skiktat samhälle där de olika segmenten lever sina liv inom bestämda platser och aktiviteter. Klyftorna mellan de välbärgade och de utblottade är stora, men så länge de fattiga hankar sig fram via småjobb, bidrag och småkriminalitet händer det inget.
Det är tre saker som kan utlösa störningar i balansen. Det ena är konflikter om gemensamma resurser, allmänningar som flera delar på. Inskränkningar i rätten att t ex utnyttja en park, ett torg, eller en samlingslokal genom restriktioner eller privatisering (t ex nya byggnader) är en sak man kan man mobilisera mot. En annan är moralisk upprördhet över politiska utspel, korruption eller liknande. Offentliga uppgifter kan uppröra många grupper – det kan kallas relativ deprivation, dvs. en känsla av svek mot de fattiga. Även fackliga stridsåtgärder kan räknas in här.
Det tredje är konflikter mellan kriminella gäng som får fäste i områden med stor arbetslöshet och fattigdom, speciellt bland de unga. Det kan handla om revir, t ex inom knarkhandel eller illegala spel, men det kan också handla om personliga motsättningar, maktstrider eller kärleksaffärer.
Tillgång till vapen befrämjar våldet, just nu handgranater från det forna Jugoslavien. Men det vi ser i Malmö för tillfället är ingen storskalig konflikt av ovan nämnda slag. Det är snarare en påminnelse om de spänningar som finns under ytan i ett grymt klassamhälle av malmöitiskt slag.
Det verkar vara en ”lek” att varje dag spränga en ny bomb – en lek för att tala om att ”vi finns och ni har inte en chans.” En lek som kan sluta illa om något går över styr.
I dagens Sydsvenskan finns det en artikel om Fryshuset i Malmö som verkar göra ett jättebra jobb bland unga i farozonen. De efterlyser fler samlings- och mötesplatser för unga och vuxna. Det är en konkret och handfast åtgärd som skulle underlätta för socialarbetare och engagerade medborgare att få koll på läget. Vilka ingår i de kriminella gängen och deras svans? Vad är på gång? Frågor och svar som underlättar förebyggande sociala insatser.
Ytterst och långsiktigt handlar det dock om att bygga ett hållbart och mera rättvist samhälle, där skolan fungerar för alla, där det finns jobb och uppgifter för alla, där det finns bostäder som folk har råd med och där de ekonomiska klyftorna minskar snarare än ökar. Vi måste helt enkelt ”bygga bort” de svarta hålen i vårt samhälle.
För detta krävs mycket mer än den ”ad hoc-politik” vi nu ser byggd på bräckliga och skiftande politiska allianser. En visionär ideologi som kan samla de många människorna i samhället, de fria medborgarna, till en upplyst och fungerande social politik i flertalets egenintresse.
Juli, 2015


Pang Pang på gatan och vilda västern i samhället

Var går gränsen för våra reaktioner? Vem reagerar först och när? Är det de oavsiktliga offren för gängstrider? De boende i huset med handgranatsexplosioner? Poliserna? Politikerna?
Samhällsutvecklingen är oftast oförutsägbar. Förändringar i befolkning gör att vi plötsligt är en gammal befolkning. Automatisering, robotisering och internationell konkurrens gör folk arbetslösa, framförallt de unga. De unga faller lätt offer för drogmissbruk och kriminalitet.
Ändå tuffar allt på för det mesta. Folk går till jobbet, barnen till skolan och folk tar semester. Sjukhusen tar hand om de sjuka. Vetenskapen gör framsteg. Sida vid sida lever vi oftast trygga.
Men när gränserna överskrids, när folk bara kan få anställning per timme ibland och klyftorna växer i samhället, när gäng tar sig in i fel område, ungdomar rör sig i de andras miljöer, osv. När motsättningar och konflikter bryter fram. Plötsligt är vi i ett kaotiskt nu där ingen tycks styra och ingen litar på den andre.
Visioner saknas och politikerna ersatta av konsulter, s.k. experter. Vad gör vi alla andra åt detta? Hur kan vi lära oss att se skillnad på förförisk retorik och allvar?
Juli, 2015


 Satsa på social ekonomi och samhällsföretag med stark potential för integration av nyanlända

När FN kallade 2012 ”det internationella året för kooperativen” var det förvånansvärt tyst i medierna. Bland våra samhällsvetenskapliga kollegor var det nästan inga som hade hörde talas om det trots att FNs forskningsinstitut UNRISD ordnade en stor internationell konferens på temat.
Ändå är det klart att vad vi kan kalla för kooperativ och samhällsföretag, kort uttryckt ”social ekonomi”, har vuxit starkt över hela världen under lång tid. Ytterligare definition av det hela in här …
(Först ut på banan i nutiden kan man kanske se de nya gröna företagen som i miljörörelsens spår uppkom på 1970-talet och framåt. De startades inte i första hand för att ge stor vinst utan för att erbjuda gröna varor och tjänster. Många drivs som kooperativ. Frivilliga jobbar med detta – vinsten återinvesteras i verksamheten.)
I ökande utsträckning bygger dessa medborgarinitiativ också på samarbeten med offentliga institutioner, kommuner, lokalt näringsliv och inte minst ideella organisationer. De täcker så att säga in de luckor som uppstår i ett snabbt föränderligt samhälle där ständigt nya behov som syselsättning och inkomster för marginaliserade grupper, service, utbildning och offentlig fysisk och kulturell infrastruktur ska tillfredsställas. Behov som inte tillfredsställs av andra aktörer. Den sociala ekonomin är inte i första hand inriktad på ge ekonomisk vinst utan bygger i stället på ideella drivkrafter att åstadkomma sociala framsteg av olika slag. Den kallas ’passionsdriven’, snarare än affärsmässig!
Många glesbygds och avflyttningskommuner har det på senare år bildats byalag och nya lokala gräsrotsorganisationer, men snabbast växer dessa gräsrotsinitiativ i de nya storstäderna inriktade på en tjänsteekonomi med kunskap och kultur som främsta motor. I Malmö ser vi många tecken på denna nya ekonomi och organisation inom Kultursektorn och i arbete med invandrarna. Den 25-27 september ordnas t ex en festival kallad ”Samtidigt i Malme” som just lyfter fram den s k Malmöandans social innovationer och nya företag. I november ordnas en konferens kring sociala innovationer i samma stad.
Det är kanske symptomatiskt för sociala förändringar nerifrån och upp att det tar tid innan de slår igenom i media-bruset.
Vi menar att vi bara är i början på en våg av social ekonomi, som om den uppmuntras, kan skapa ett helt nytt och mycket aktivare deltagarsamhälle.
Den flyktingvåg som de allra flesta engagerar sig i så starkt just nu är en möjlighet att främja denna utveckling på ett avgörande sätt. Företag och offentliga institutioner har hittills stått ganska handfallna inför de nya samhällsmedlemmarnas behov av deltagande och integration i samhällslivet.
Man bör alltså tänka om och öppna företag och verksamheter för aspiranter/lärlingar, dvs öppna en social ekonomi som en naturlig del av verksamhete: Meningsfulla träningsjobb i faktiska arbetsuppgifter inom varu- och tjänsteproduktion, inom vård och omsorg såväl som inom utbildningar av olika slag. På skolorna finns behöv av fler vuxna.
Poängen med detta är att efter en kort introduktion och språkträning bör de flesta vuxna invandrare komma en miljö där man lär sig språk och regler direkt i en arbetspraktik och utvecklar sociala nätverk och intressen utanför den egna invandrargruppen. Kort sagt integreras på ett effektivt sätt.
Många företag satsar numera på medarbetares volontärarbete som rapporterades i en debattartikel på denna sida (9/9). Då kan man naturligtvis också satsa på denna inriktning med aspiranter.
Utöver detta kan vi också använda mer självständiga samhällsföretag och socialt entreprenörskap för att skapa ytterligare bryggor in i arbets-livet och samhällsgemenskapen. Det finns ju redan ett stort antal idéburna organisationer som kan byggas ut när fler vill engagera sig och många nya samhällsföretag och sociala innovationer kan startas om de får rätt förutsättningar av omgivningen.
Kostnaderna för detta bör falla dels på kommunerna genom s. k. idéburet offentligt partnerskap och dels mera indirekt genom företagens beredvillighet att låta sina anställda arbeta som volontärer på en liten tid av sin arbetstid.
(”Social ekonomi är en nyckel för integrationen.” Fria Tidningen, debatt, Publicerad: tisdag 17 november 2015)


Lunds ’Vasa’ - med kursen mot pompös nyfunktionalism och trafikinfarkt?

1626-28 lät Gustav II Adolf bygga det stora regalskeppet Vasa för att förstärka Sveriges försvar och stormaktsställning. Problemet var bara att han la sig i bygget och tog i alldeles för mycket. Ambitionen att utrusta fartyget med så många kanoner som möjligt ledde till att fartyget fick alldeles fel proportioner - för hög tyngdpunkt - och sjönk efter endast några hundra meters seglats. Ingen av de få invigda som visste om skeppets svagheter vågade säga emot kungen.
Är det inte ett liknande slags storhetsvansinne som Lunds politiker har gett sig på med sina planer på att göra Lund C till ett supercentrum för hela staden och bygga en spårväg på fem kilometer som pricken över i:et?  Fast i Lund verkar det inte vara den politiska ledningen som gått över styr för den styr inte längre!
Lund har landets tredje mest trafikerade järnvägsstation. Nu vill man med Jernhusen i spetsen göra denna station till en mastodontstation med idéer om en överbyggnad liknande en jättestor rymdstation eller alternativt en konstgjord medeltida stad a la Jakriborg. Högshastighetståg ska samsas med godstrafik, Pågatåg, Öresundståg, spårvagnar och bussar.  Passagerarna ska springa i en massa trappor och kryssa mellan gallerior, kaffer och affärer som på alla Jernhusens stationer. All ny utveckling av Lund ska samlas här.
Det är i proportionerna det brister och i ordningsföljden. Först bestämmer man om en spårväg och sedan ska man bestämma om hela Lund C. Borde det inte vara tvärtom?
Visst är det många studenter som ska upp till LTH, och visst är det en hel del som jobbar på Ideon och ska göra det i den framtida nya forskarbyn och visst kan det på sikt kanske bli tiotusen boende på Brunnshög, men för överskådlig framtid räcker det med elbussar dit. För en tredjedel av vad världens kortaste spårväg kommer att kosta kan man bygga om hela bussnätverket i Lund till laddningsbar el-drift.
Någonstans är det kortslutning och brist på förnuft. Kommunpolitikerna, övertygade om vad framtiden kräver, har överlämnat frågan till s.k. experter, dvs. tjänstemän, arkitekter, byggare och konsulter. Frågan är helt enkelt avförd från den politiska dagordningen.
Lunds charm är just motsatsen till en nyfunktionalistisk glas-, stål- och betongstad. En plats varsamt restaurerad och nybyggd med stilkänsla. En medelstor svensk stad med mänskliga proportioner.
Att lägga en överlastad mastodontstation bredvid denna idyll är brutalt
Det finns vettiga småskaliga valmöjligheter: gods- och höghastighetsspår i periferin med bra bussförbindelser till dess station; direkt busstrafik till Brunnshög från Malmö och byarna runt Lund; Påga- och regionaltåg in genom gamla stationen med direkta busslinjer ut; reguljära spår för Pågatåg via Stångby till Brunnshög, Staffanstorp och Dalby (som sedan kan bilda stommen i en ny inlandsbana). Alternativen till en mastodontstation är många!
Lund blir en fattig och skuldsatt kommun om de här planerna går i lås. Det finns många viktigare behov än en mycket större järnvägsstation och en liten men mycket dyr spårväg.
September, 2015


Satsa på kooperativ och samhällsföretag med stark potential för integration av nyanlända
När FN kallade 2012 ”det internationella året för kooperativ” var det förvånansvärt tyst i medierna och i det offentliga samtalet. Bland våra samhällsvetenskapliga kollegor var det nästan inga som hade hörde talas om det trots att FNs forskningsinstitut UNRISD ordnade en stor internationell konferens på temat och sedan fortsatt med en stark betoning på samhälls- och solidaritetsekonomi ( ”social and solidarity economy”).
Ändå är det klart att vad vi kan kalla för kooperativ och samhällsföretag, kort uttryckt ”social ekonomi”, har vuxit starkt över hela världen under lång tid. Det handlar om produktion av varor och tjänster av en rad olika organisationer och företag med tydliga sociala och ofta miljövänliga målsättningar. De bygger på samarbete, solidaritet, etik och demokratiskt självstyre (UNRISDs definiton).
I ökande utsträckning bygger dessa medborgarinitiativ också på samarbeten med offentliga institutioner, kommuner, lokalt näringsliv och inte minst ideella organisationer och folkrörelser. De täcker så att säga in de luckor som uppstår i ett snabbt föränderligt samhälle där ständigt nya behov av syselsättning och inkomster för marginaliserade grupper, service, vård, utbildning och offentlig fysisk och kulturell infrastruktur ska tillfredsställas. Behov som inte tillfredsställs av andra aktörer. Den sociala ekonomin är inte i första hand inriktad på ge ekonomisk vinst utan bygger i stället på ideella drivkrafter att åstadkomma sociala förändringar och framsteg av olika slag.
I många glesbygds och avflyttningskommuner har det på senare år bildats byalag och nya lokala gräsrotsorganisationer för förnyelse, men snabbast växer denna ”sociala ekonomin” i de nya och växande storstäderna inriktade på en tjänsteekonomi med kunskap och kultur som främsta motor. I Malmö ser vi många exempel på denna nya ekonomi och organisation inom kultursektorn och i arbete med invandrarna. Den 25-27 september ordnas t ex en festival kallad ”Samtidigt i Malme” som lyfter fram den s k Malmöandans sociala innovationer och nya företag. I november ordnas en konferens kring sociala innovationer i samma stad.
Det är kanske symptomatiskt för sociala förändringar nerifrån och upp att det tar tid innan de slår igenom i media-bruset. Jag menar att vi bara är i början på en våg av social ekonomi, som om den uppmuntras, kan skapa ett helt nytt och mycket aktivare deltagarsamhälle.
Den flyktingvåg som de allra flesta engagerar sig i så starkt just nu är en möjlighet att främja denna utveckling på ett avgörande sätt. Det samma gäller det stora antalet unga vuxna som är arbetslösa. Företag och offentliga institutioner har hittills stått ganska handfallna inför dessa gruppers behov av deltagande och integration i samhällslivet.
Man bör alltså tänka om och starta former och aktiviteter för aspiranter/lärlingar, dvs öppna en ”social ekonomi” som en naturlig del av verksamheten: Meningsfulla träningsjobb i faktiska arbetsuppgifter inom varu- och tjänsteproduktion, inom vård och omsorg såväl som inom utbildningar av olika slag. På skolorna finns t ex behov av fler vuxna.
För invandrarna är poängen med detta att efter en kort introduktion och språkträning bör de flesta vuxna nya medborgarna komma in i en miljö där man lär sig språk och regler direkt i en arbetspraktik och utvecklar sociala nätverk och intressen utanför den egna gruppen. Kort sagt integreras på ett effektivt sätt.
Många företag satsar numera på medarbetares volontärarbete som rapporterades i en debattartikel på denna sida (9/9). Då borde man naturligtvis också kunna satsa på denna inriktning med aspiranter.
Utöver detta finns det plats för självständiga samhällsföretag för att skapa ytterligare bryggor in i arbetslivet och samhällsgemenskapen. Det finns ju redan ett stort antal idéburna organisationer med verksamhet som kan byggas ut när fler vill engagera sig. Många nya samhällsföretag och sociala innovationer kan startas om de får rätt förutsättningar av omgivningen.
Kostnaderna för detta bör falla dels på kommunerna genom s. k. idéburet offentligt partnerskap och dels mera indirekt på företag som vill låta sina anställda arbeta som volontärer i samhällsföretag på en liten tid av sin arbetstid.
För invandrare och unga arbetslösa t handlar det om riktiga inträden i arbetslivet i stället för sociala bidrag och passivitet.
September 2015



En järnvägstunnel skulle lösa miljöproblemen och de politiska knutarna i Lund

Utbyggnad av fyra järnvägsspår från Malmö till Lund pågår för fullt. ”
Snart återstår bara de sista tre kilometerna mellan Flackarp och kröken mitt i Lund vid Svanegatan och Högevall. Inom sju år ska de vara klara. Och då ska vi också ha en ny pågatågsstation i Klostergården.” skriver Gunnar Stensson i Veckobladet den 2 oktober med entusiasm. Men han skriver också att de fyrdubbla spåren genom södra och centrala Lund kommer att leda till stora skador på miljön längs spåren: förlust av värdefulla biotoper, bullerproblem och en än tydligare fysisk barriär som delar staden i två delar.
Föra att råda bot på detta föreslår Gunnar Stensson att det byggs en järnvägstunnel från strax norr om Höje å till Lund C.
Detta är inte alls omöjligt. Enligt Ramprogram för Lund C 2013 är en tunnellösning fullt möjlig. Då gäller att ”Dagens spårområde frigörs för stadsbebyggelse och måtten fungerar väl för kompletterande kvartersbebyggelse. Bredden blir cirka 40-60 meter. Gatunätet på östra och västra sidan kan kopplas samman, t ex kan Lokföraregatan kopplas till S:t Laurentiigatan, S:t Petri Kyrkogata, Britta Holmströms gata och Bangatan. Karl XII gatan kan förlängas till Fabriksgatan.” (2013:28)
Citytunneln har blivit en succé i Malmö. En liknande tunnel genom Lund skulle kunna få lika stor betydelse för stadens allsidiga utveckling.
Därför föreslår jag att en tågtunnel byggs från södra Lund till Lund C och sedan vidare till Brunnshög. Därifrån kan sedan markspår byggas via hållplats i Forskningsbyn och ut till Stångby. Södra Sandby och Dalby kan kopplas upp senare när man bedömer att behov finns.
Jämfört med rejäla pågatåg och ett stort underhålls- och reparationssystem är den nu föreslagna spårvägen på 5.5 km mellan Lund C och Brunnshög en ren EPA-lösning som hotar både Lunds unika centrum och kommunens redan hårt ansträngda ekonomi (med eller utan statliga bidrag). Skalan för spårvägen är för liten och planerna på en utbyggnad söder- och västerut för att råda bot på det, skulle förstöra det unika kulturarv av medeltida stadsplan, arkitektur och rofylldhet som är Lunds främsta kännetecken och framtida fördel.
Beslut om en Lundatunnel skulle snabbt bidra till att få slut på prestigestriden och det politiska käbblet i kommunen. Politiker, tjänstemän, byggare och konsulter är ju sedan mer än 30 år låsta i en position där vanliga Lundbors protester mot spårvägsplanerna klingar nästan ohörda. Budgetar spelas ut mot spårvägar i en märklig kohandel.
Otänkbart?
Konfliktlösningar utifrån kan ibland vara förlösande, i detta fall en rejäl statlig satsning på en allsidigt fungerande lokaltågstrafik i Lundaregionen med dess världsledande laboratorier. Det trafikverket får lägga ut kan man åtminstone delvis spara in på vägverkets planerade satsningar på fler vägar och nya avfarter. Vi har redan så det räcker med biltrafik och vill få den att minska.
Till Lund och i Lund ska man kunna åka tåg, buss eller cykla och sedan gå en liten bit.
Oktober, 2015


Med kontoret på fickan
En bra dator, några program och appar. Och så en nisch förstås, en tjänst eller en vara som ingen exploaterar fullt ut. Det är allt som behövs för ett framgångsrikt företagande idag.
Varan kan redan säljas av stora företag eller organisationer med höga overhead kostnader. De nya små ”fintech-bolagen” slår sig lätt in med mycket lägre priser.
VD varnar storbanker för enorm och ”plågsam” smäll

”En rad Uber-liknande rubbningar i branschen kan komma att minska antalet anställda på traditionella storbanker med så mycket som 50 procent samtidigt som lönsamheten kan kollapsa med över 60 procent", skriver Business Insider.
Ja, det är ingen rolig läsning för världens bankdirektörer och anställda. Bättre blir det inte när orden kommer från ett av branschens tyngsta namn, Antony Jenkins. För bara några månader sedan var han vd för brittiska giganten Barclays innan han tvingades lämna sitt uppdrag.
Vad är då orsaken bakom denna enorma smäll mot banksektorn? Jo, så kallade "fintech-bolag", menar Antony Jenkins. Små, snabbfotade aktörer med markant lägre kostnader kommer att kunna automatisera stora delar av det bankvärldens största aktörer i dag sysslar med, menar han. 
Och han är inte ensam, påpekar Business Insider. Sajten citerar en purfärsk undersökning i vilken 27 procent av bankdirektörer pekade ut techbolag som branschens största hot.”
Uber-lösningar sprider sig, med andra ord. Kan de överhuvudtaget beskattas? Var ska man nu spara sina pensionspengar? Måste vi all bli småföretagare och spara i hus och guld?
November, 2015


Till Jernhusen
Drottningtorget 5. Malmö.
Box 584 201 25 Malmö

Angående skyltning på Malmö C
Jag har under de senaste fyra veckorna arbetat som frivillig för Röda Korset på mottagningsplatsen vid Posthuset på Malmö C.
Vi har kommit i kontakt med många flyktingar som vill resa vidare i Sverige och till Norge och Finland. De har i allmänhet pengar till sina biljetter. Men många utan språkkunskaper i engelska eller svenska har svårt att orientera sig och hitta fram till SJ respektive Skånetrafiken. En del flyktingar som redan bor i Sydsverige kommer resande för en intervju på Migrationsverket vid Jägersro.
För att underlätta för flyktingar och turister som gästar Malmö för första gången föreslår jag följande insatser från er sida:
1)    Sätt upp stora skyltar inne i centralhallen med pilar till:
2)    Tickets
3)    Tourist Office (de små skyltarna som finns nu vid de västra utgångarna räcker inte!)
4)    Sätt upp en skylt över SJs ingång med texten ”National Railways” på engelska och arabiska.
5)    Sätt upp en skylt över ingången till Skånetrafiken med texten ”Local Travel Information & Tickets” på engelska och arabiska.
6)    Sätt upp en skylt i anslutning till Skånetrafikens ingång med texten på engelska och arabiska: “How to get to Migrationsverket: Take Direct Bus no. 31 and ask the driver to tell you when you have reached the right bus stop. Local travel in Malmö is for free for refugees!” Karta över den delen av Malmö.
7)    För flyktingar som vill resa med bussar bör det skyltas så att de hittar var de enklast kan köpa biljetter. ”Bus tickets for Stockholm, Göteborg, Oslo, Jönköping and other destinations. Map and walking direction. Nota Bene: Children must also have a ticket” (OBS – försäljningen av bussbiljetter nere på toaletten krånglar till det och det kan vara svårt för resenärerna att få pengarna återbetalda om de av någon anledning inte kommer i väg.)
Meddela Skånetrafiken att alla busskontrollörer ska informeras om att flyktingarna får resa gratis på bussarna. Nu vet bara chaufförerna om det! Vi har mött flyktingarna som har blivit utkörda från lokalbussar.
Lund den 6 november 2015


Staffan Lindberg
Professor emeritus i sociologi vid Lunds Universitet, Möllevångsvägen 27
22240 Lund, Tel. 0709 62 54 68



Sagan om guldägget

Det var en gång en bonde som upptäckte att en av hans hönor hade värpt ett guldägg. För att komma åt mera guld tänkte han att det måste finnas flera guldägg inne i hönans mage. Men hur skulle han hitta hönan med guldägget bland alla tusentals hönor i hönsgården?
Så han slaktade alla hönorna, en efter en, och skar upp dem, men ack inne i deras magar fanns inga guldägg.

Tänk på staden som värper ett guldägg, tänk på kommuntjänstemännen som bonden, och tänk på skövling av det gamla Lund. Snart kan kommunen sitta där på Brunnshög med ett guldägg men ingen kvar att ge det till.

Sensmoral: skövla inte hönsgården. Utan den inga guldägg.

Citerat ur Bulletiner från Lundköping
Nils Albert



Omställningen
Nu är klimatförhandlingarna i Paris slut. Det blev en målsättning om att hejda temperaturökningen till under +2 grader. Uppföljning vart femte år.
Vi var många världen över som hade hoppats på skarpa, effektiva och bindande överenskommelser om en omställning till förnyelsebar energi och hållbar konsumtion. Den gröna rörelsen är redan en mäktig kraft över i stort sett hela världen.
Politiken finns, tekniken finns, den idealistiska viljan finns, men finns det politiker och rådgivare som kan genomföra det? De har inte den makten nu och de står minst sagt under ett komplicerat korstryck från mängder av aktörer och intressen: materiell utveckling som hittills eller en helt ny kurs?
Mötet i Paris var förberett under lång tid med nationella förhandlingar och utlovade åtgärder till omställning – men enbart genomförandet av utfärdade åtaganden räcket inte för att nå Parismötets målsättning enligt samlad expertis.
Så i bästa fall är Paris början på en omställning som måste vara genomgripande. Hur ska den komma till stånd? Man kan säga att Parisöverenskommelsen skapar den hittills största politiska och mediala möjligheten till global mobilisering kring omställningen.
Sedan andra halvan av 1700-talet har vi i väst förändrat våra samhällen genom teknisk utveckling och folkrörelser och organisationer i nya former. Samma utveckling har senare ägt rum i större delen av världen.
En folkrörelse är framförallt en ”organiserad kollektiv handling i syfte att förändra eller bevara ett samhälleligt tillstånd utan att använda traditionella politiska metoder (som att forma eller gå in i ett politiskt parti).” (Nationalencyklopedin)
Utmärkande för sådana rörelser är att de organiseras i ett socialt sammanhang där det finns klasser eller andra sociala grupper som har motstridiga intressen, där ena parten ofta är knuten till en maktapparat av olika slag. Arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och nykterhetsrörelsen är de tre starkaste exemplen i vår egen historia. Genom sin mobilisering och organisering drev de fram den demokrati och välfärdsstat som vi fortfarande har. De lyckades trots hårt mostånda från olika eliter.
Men hur ser det sociala sammanhanget ut för en miljörörelse för att rädda miljö och klimat? Den materiella kultur, som vi nu alla deltar i genom den fossilbaserade industriella tillverkningen och konsumtionen, omfattar oss alla. Inblandningen varierar mellan rika och fattiga länder och inom varje land, men alla är mer eller mindre delaktiga.
”Fienden” finns alltså inom oss alla. Hur mobiliserar man då mot denna? Vi behöver en mobilisering som i frikyrkorna under 1800-talet. Målet är en förändring av oss själva, våra ideal, vår livsstil och faktiska materiella konsumtion.
Det handlar inte om ett politiskt parti i riksdagen, även om det kan vara ett framsteg. Det handlar i stället om en livsstilsförändring i hela samhället – det måste bli inne och varaktigt på modet att leva grönt. Det borde kunna gå. Kan vi ökande utsträckning köpa närodlat och eko-mat kan vi också ställa upp för ”närtillverkat”. Vi har en global konsumentmakt att välja grönt.
Det finns en social dimension: För att få alla med på tåget måste de underpriviligierade som konsumerar minst och sliter minst på miljön – här såväl som i utvecklingsländerna - känna och förstå att ett grönt samhälle också kommer att bli deras samhälle. En rättvisare fördelning av uthålliga resurser måste till.
Målen och tekniken finns och är välkända: bygg ut förnyelsebara energikällor, och stoppa förbrukningen av fossila bränslen och ändliga naturresurser. Medlen är regler, subventioner och främjande beskattning. Ingen ny teknik eller infrastruktur kommer fram utan offentliga garantier för att de kommer att användas.
Det behövs starka sändare och budskap i detta som kan överrösta eller skära tvärsigenom den kommersiella marknadens kortsiktiga och besinningslösa reklam och betoning av individuell egennytta. Årets julklapp lär vara en robotdammsugare, varför inte hellre teaterbiljetter till hela familjen!
Alla ideella organisationer, oavsett deras egna mål, borde kunna ställa upp på detta och sända budskap ihärdigt och envist om behovet av en grön livsstil och val av politiker, oavsett höger-vänsterskalan, som kan genomföra de nödvändiga gröna reformerna. Hallå Röda Korset, hallå Svenska kyrkan och andra religiösa samfund, hallå idrottsföreningar, hallå PR-folk och mediafolk. Kom ut ur era skyddade skal – gör den gröna rösten så stark att vare sig företag eller politiker kan stå emot den. Gör en grön budkavle från land till land.
Till skillnad mot de flesta folkliga rörelserna behöver inte denna rörelse ta sig över de sociala trösklar som annars alltid finns. Att övertala eller övertalas av någon annan.
Genom att handla grönt blir man en del av växande global rörelse utan byråkrati och elitistisk styrning. Det man gör själv i sitt eget vardagsliv gör skillnad.
December, 2015



Sociologerna från Önnestad
Lars Ahlin, Curt Dahlgren, Jan-Inge Jönhill, Göran, Boel och Staffan Lindberg. Vad har de gemensamt? De kommer alla från Önnestad och de blev alla sociologer vad det led. Boel är visserligen inte sociolog till titeln utan professor emerita i musikvetenskap i Växjö, men hon har använt sociologisk teori i mycket hon skrivit om musik. ’Fem och en halv’ sociologer från Önnestad, med andra ord.
Varför blev det så många sociologer från just den lilla byn på potatisåkern utanför Kristianstad? Jag tror det handlar om en rik miljö med många kontraster och motsägelsefulla upplevelser.
För att vara en by på omkring 600 invånare på 40-50-talet var Önnestad en mångfacetterad miljö. Där fanns bondgårdar och bönder till skillnad från grannbyn Vä som mest bestod av Hamiltonar med sina herresäten. Den ende greven vi hade i Önnestad sysslade med grävmaskiner och kallades Grävlejon. En grevinna gift Nilsson gav lektioner på ett piano där mössen sakta åt upp innanmätet. Hon kunde ändå sätta näsan i vädret och utbrista inför min mor ”Det märks minsann på barnen vilka som har blått blod i sina ådror.” Min mor ville nog inte byta oss barn mot den klene pojken som inte hade rött blod.
Vi hade en glasspinnefabrik, som exporterade ändå till Amerika. Vi byggde cowboyfort med de kasserade pinnarna och drömde om vilda västern. Det fanns också en tegelfabrik, där vi körde loka och vagnar tills vi fastnade i leran och fick oss några hurringar av vakten.
Det fanns tre speceriaffärer, en slaktare, sybehörsaffär, kemikalieaffär, cykelverkstäder, fiskhandlare på cykel och på häst med vagn, bumlingarna kallade. Herrekipering med skräddare, två konditorier, mejeri, herrfrisör med tidskrifter under kassdisken, Cocktail hette en. Bio i sparbankshuset som också var teaterscen med bl. a. trollerikonster på programmet.
Vi lärde oss ”krigets” hårda lagar. Byns pojkar uppställda med långa käppar mot Backarnas. Det blev hårda strider och många blessyrer. Inte undra på att man fick ärva alla sina kläder. Golfbyxorna var nog mest skämmigat. Nederlag blev det också på andra håll. Jag ledde en scoutpatrull som gick på skidor upp på Nävlingeåsens vinterklädda skogar. Vi fastnade i de höga snödrivorna och fick aldrig fyr på veden så det blev ett återtåg i nesa. Jag avsade mig patrulledaruppdraget till chefen Gunnar Grahn och återvände lättad till prästgården.
Mest spännande var nog folkhögskolan och lantmannaskolan. På den senare åkte vi traktor och lärde oss att plöja och slå hö med hästar, själbindare kallat. Utan svärord gick inte gamla Selma, vilket min far fick erfara när han skulle plöja jorden under fruktträden. Hon rörde sig inte ur fläcken!
Det var nog folkhögskolan som gjorde oss annorlunda än alla andra barn från byarna runt omkring. Folkhögskolan var bildning och kultur i bred bemärkelse. Den legendariske läraren Per Gudmundsson undervisade i historia och var på sin tid en av landets främsta på södra Sveriges historia. Att han kom till Önnestad var nog tentamensskräckens skull. Han tog aldrig några betyg i Lund men blev den självklara nestorn i Önnestads kulturliv.
Att han var min fars bäste vän i livet gjorde saken ännu bättre. Vi läste böcker både romaner och historiska verk. Vi gick på föreläsningsföreningens tillställningar med Sten Bergman och andra kända upptäcktsresande som talare. Att sen sitta vid brasan i prästgårdsrummet och äta min mors goda sparrisomeletter och lyssna på föredragshållarnas fortsatta äventyr var fascinerande. Vi reste ut i världen.
På lördagskvällarna vad det dans och folklekar i skolans gymnastiksal. På jularna var det fester med teater och levande charader. Några av lärarna var på gränsen till professionella i sitt skådespeleri. Rektorsparet Söderquist var centrum i alla dessa olika aktiviteter.
Min far var prästen rätt och slätt. Vi var prästgårdsbarn och påpassade från alla håll. Min äldre bror fick också smeknamnet prästen på läroverket i stan. ”Vad ska folk säga?” var min mors stående replik när vi hittade på något.
Annars var det social kontroll som gällde. Långkikaren hos Martha, lärarinnan i folkskolan, skådade in i varje vrå av byn och avslöjade de mest förhärdade ’brottslingarna’. Som när jag och min bästis Gunnar Alm gick på bio en sen kväll och såg en barnförbjuden cowboyfilm. Agenterna och angivarna var sannerligen utspridda. Det blev inte aga men väl jultomtestraff. Vi fick inte vara tomtar på julfesten i församlingshemmet det året! Vi värjde oss med att tomtarna var töntiga.
Kanske är det just konflikter och motsättningar som skapar utveckling och förändring. När vi kom till läroverket i Krischansta trodde vi att vi visste något om världen, bildade som vi skulle sagt. Men ack vad vi bedrog oss. På läroverket var det skarp hackordning med stadens elitbarn, söner och döttrar till grevar, generaler, landshövding och borgmästare. Vi blev betraktade som lantisar, vilket vi faktiskt inte var.
Vi vande oss, vi inordnade oss, men gjorde också motstånd. Mot elitens College Club och den litterära studentklubb Athenaeum organiserade vi oss på olika sätt. Mina äldre syskon åt sin medhavda skollunch på det fina konditori Continental men jag och min yngre bror föredrog faktiskt café Rio som var betydligt mer proletärt. Där hittade jag min då frikyrklige vän Per-Olof som nu blivit min nu äldste vän i livet.
Kristna Gymnasistförbundet blev ett tillhåll för oss prästbarn från olika byar. Det var originellt nog. Föreningen hade förbindelser med Heliga Trefaldighetskyrkan, där vi höll completorium på kvällarna innan det var dags att ta sista tåget hem. KGF höll till i Öl & Frukoststugan, en litet gatuhus i korsvirke från 1700-talet. Vi varvade bibelstudier med lördagsdanser, vars rykte nådde ända till högsta ledningen i Lund. En kyrkoherde, sedermera ärkebiskop, gjorde ett studiebesök beväpnad med Herrans tukt och förmaningar. Vi hade tur, den kvällen hade vi faktiskt ett välbesökt bibelstudium!
Vännerna i KGF blev i många fall vänner för livet och vi håller fortfarande kontakt en del av oss. SSUH – Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförening spela in i detta med den legendariska Sillen och festerna på Torpet norr om Skepparslöv.
Det viktiga då var att vi kunde stå emot hackordningen och bryta oss in i hierarkierna som så småningom upplöstes. Vi skrev dikter i Athenaeums årsbok, vi spelade teater på årsfesterna och vi spexade i sista ring. Det blev nya vänner på tvärs mot hierarkier och fisförnämhet, många för livet.
Jag hade tänkt bli präst, åka till Lund och studera teologi som min far. Men upplevelserna i lumpen med hygglig lastbilschaufförer gjorde slut på de planerna och när jag kom till Lund hade jag många bilder av samhället och det komplexa livet inom mig. Jag började läsa samhällsvetenskap. Min bror Göran hade redan läst sociologi och blivit amanuens på kuppen. Jag gick i hans fotspår.
Sociologin är läran om det sociala, det som finns mellan oss människor i samhället, vilka roller vi spelar i olika institutioner och organisationer. Vilka mönster som finns för sociala beroenden och makt och hur de förändras över tiden. Jag tror Önnestad och mötet med Läroverket i Kristianstad skapade den nyfikenhet som vi sedan kom arbeta med resten av livet.
Det Önnestad som då fanns finns inte mer, inte Kristianstad heller.

December, 2015


Julens under redan i hjärtat
Vilken fullkomligt fantastisk julkonsert i går med Allhelgona Motettkör, solister, musiker och den gudabenådade Johan-Magnus Sjöberg! Recensionen i dagens Sydsvenska (sid A23) är så entusiastisk att man nästan hör konserten en gång till när man läser den. ”Rytmen tydlig som ett spår i den obefintliga nysnön”! Det ljuvt klara solot med brummande toner från en violone som härlig klang i hela den väldiga kyrkan.
December, 2015
Efter terrormorden – Låsta i ursäktskulturer?
Det första är förfäran över de vidriga terrormorden i Paris, Libanon och i Sinai. Det andra är sorg och medlidande med offren. Det tredje är viljan till motstånd. De ”vill förgöra hela vårt sätt att leva, våra europeiska värderingar, vår västerländska kultur” skriver Heidi Avellan i förra söndagens sydsvenska. De vill skapa skräck i oss. Det får de inte och kommer inte att göra. Vi är starka, vi kan värna oss. Detta känns som helt naturliga ord i sammanhanget.
Men vad ska vi då göra för att göra motstånd och befria världen från den jihadistiska terrorn? Daesh är en exploderande krutdurk och det är helt centralt att förstå uppkomsten av denna krutdurk, vilken är förutsättningen för Daeshs terroristiska sprängningar. Under en lång rad av år har Västs politik i Mellanöstern laddat upp denna kruttunna. “Vi” har skapat och gett föda och näring åt ett monster som nu blivit ett fullvuxet monster som går till attack; i första hand inte mot “oss” utan istället mot andra sorters muslimer och etnisk-religiösa minoriteter i Mellanöstern. Daesh slår till mot alla som de betraktar som otroende; först och främst i sin närmiljö men nu har också “vi” drabbats av deras exploderande terror.
Tänk om vi kunde se bakom monstret för att också se den monstruösa politik som bidragit till att skapa monstret. Den monstruösa draksådden har en lång historia som under de senaste femton åren accelererat genom de mellanösternkrig som genomförts i namn av kamp mot terrorn. Nu är nästan hela mellanöstern i brand och det har också börjat explodera mitt i Europa.
Denna monstruösa historia påbörjades av den europeiska kolonialismen och hölls vid liv av den oljeimperialism som söndrade och härskade bl.a. genom att mobilisera religiösa krafter som kunde användas som vapen mot den nationella självständighet som förspråkades av arabnationalismen. Draksåddspolitiken har bestått av underkuvande, rovdrift på människor och natur och senare kontroll över diktaturer, olja och territorium för att försvara denna fria värld. Statsbildningar utan hänsyn till etniska och religiösa skillnader, liksom militärkupper och invasioner, hör också till repertoaren. Kriget mot ”terrorismen” de senaste femton åren är bara den sista fasen i denna självdestruktiva västliga politik, som bara resulterat i mer islamiskt motstånd mot västliga regimer än någonsin.
Alltså, den fria och demokratiska världen skapades genom folklig kamp i väst, samtidigt som detta väst skapade den ofria världen. Den fria världen med dess demokrati och yttrandefrihet var ena sidan av ett globalt system där den andra sidan var just exploatering och förtryck. Västerlandets baksida har i den arabiska världen blivit en helt central bild av USA och dess allierade. Man betraktar väst och USA som ett monster som under en lång tid underminerat och förstört en värld som innan västs intåg var blomstrande och rik. Denna syn ger väst skulden för nästan allt elände i Mellanöstern. Detta är en bild som till stor del är konstruerad, men detta utifrån en kärna av sanning. Den arabiska kultur som använder denna bild har benämnts som en bortförklaringskultur. Men om man använder sig av denna etikett måste man se att vi i Väst också använder oss av en bortförklaringskultur som hindrar oss att se det monster som vi själva skapat.
Men lika viktigt som bortförklaringskulturen och det västliga monstret är att förstå att ekonomisk utveckling och social förändring nu sedan länge, trots alla gränser och murar, har trängt in i den arabiska världen liksom på andra håll. Där finns en utbildad medel- och arbetarklass knuten lika mycket till den internationella ekonomin som till inhemska statsapparater. Och dessa nya globalt uppkopplade skikt ser europeiska fri- och rättigheter som ett eftersträvansvärt ideal. Om man skall överdriva metaforiken kan man påstå att det västerländska monstret också har en ljus och vacker baksida av fred och demokratiska fri- och rättigheter som många betraktar som eftersträvansvärda. Och nu när de positiva möjligheterna i hemregionen är uttömda tycks det som hela Mellanöstern startat ett stor Exodus över haven för att få ta del av de europeiska livsidealen.
Samtidigt har det skett en stark urbanisering som ryckt upp bondeklassen med sina rötter. Av detta har det blivit en växande fattig och otrygg underklass. Parallellt växte också religiösa reformrörelser fram – försök att hantera den nya osäkra världen genom religiös väckelse med starkt konservativa drag. Vi kan kalla dem religiösa traditionalister. Rörelserna är den mest aktiva sociala kraften i form av brödraskap och andra grupperingar. Dessa står för aktiv hjälp till civilsamhället i de stater där statliga institutioner inte alls räcker till för att utbilda och vårda folk. Men de har också en ideologi om en religiös stat för att förändra sina samhällen i önskad riktning.
Av detta har det blivit en veritabel krutdurk med motsättningar och inbyggda konflikter: Medel- och arbetarklasser som kräver demokrati och ekonomisk utveckling. Traditionalister som kräver en återgång till ett romantiserat traditionellt och patriarkalt samhälle. Etniska och religiösa grupper som kräver inflytande. Diktaturer och regimer som försöker håller alla dessa krafter nere med våldsam repression, ofta med militärt och ekonomiskt stöd från väst. Västligt maktspel och militära invasioner (Afghanistan, Irak, Libyen …). Flyktingar i flyktingläger och i växande utsträckning i Europa där de möts av diskriminering och marginalisering med vanmakt som följd.
Krutdurken har laddats upp under lång tid. När den arabiska våren kom var det demokratikrafterna som dominerade, men dessa överflyglades ganska snabbt av de religiösa traditionalisterna, vilket visar på den faktiska numerära och politiska maktfördelningen. Dessa islamiska rörelser håller hela den koloniala och imperialistiska nutidshistorien vid liv. Varje intervention eller ingrepp från väst tolkas i dessa termer. Diktaturerna som följde på kolonialmakternas tillbakadragande stöddes först av väst för att sedan bekämpas av väst. Förlorarna blev dödsfiender till väst och till varandra. Vanmakt är ordet både i Mellanöstern och hos de muslimer som hamnat längst ner som flyktingar i det socialt nedrustade väst.
Vanmakten har förvandlats till det monster som vi ser idag: Den idéhistoriska bakgrunden till Daesh är i dessa dagar välkända. Daesh står för en rörelse som förbereder sig för denna världens undergång. De utvalda ska gå segrande fram i detta Armageddon. Inga kompromisser är möjliga. Daesh’s brutala kamp på liv och död för sitt himmelrike kan framstå som ett förvirrat och förvridet krig, men den har en dragningskraft på många av förlorarna i den brutala historia vi beskrivit ovan. Detta kan vi inte förneka. Vi ser den nu i termer av fullskaliga krig och terrordåd i Syrien och Irak liksom i Europa och delar av norra och mellersta Afrika. Vad vi måste förstå är att Daesh är en mycket liten minoritet bland alla muslimska araber. Sekten kan bekämpas militärt. Vi har inget val i den frågan.
Men för att vinna en varaktig fred efter kriget måste det till något helt annat. Både hos den överväldigande majoriteten, modernister såväl som traditionalister, finns i den arabiska och muslimska världen denna resonemangsbotten, som bl.a. den tyske journalisten Bernd Ulrich har kallat för en ”bortförklaringskultur”: ”Det är alltid Väst som är skuld, kolonialismen, imperialismen, Amerika, Israel, EU. Argumentet förgiftar araber och iranier, lamslår ambitioner …” (Naivität des Bösen, Die Zeit 8. Oktober 2015).
När vi i väst slår ifrån oss dessa argument förstärks naturligtvis denna ”ursäkt”. Motsättningen fortplantar sig genom vår egen ”ursäktskultur”. Vi vägrar att se den historia som alltsedan det osmanska rikets fall bestått i att söndra och härska för att fortsätta vår kontroll över Mellanöstern. Vi har under en lång tid skapat det monster som ger näring åt både arabvärldens ursäktskultur och IS. Vi vägrar att se och därför ger vi inte Mellanöstern möjlighet att se sin egen skuld till dagens katastrofala situation. IS är en parasit som får sin näring av den monsterbild som delas av stora delar av arabvärlden. Vi måste ge arabvärldens möjlighet att se monstrets vackra och ljusa baksida; den bild av humanitet och demokratiska fri- och rättigheter som också är en bild av väst med en kärna av sanning. Det enda vi kan göra för att undanröja detta avgörande hinder för dialog och samförstånd är genom att öppet erkänna västs historiska skuld för situationen i Mellanöstern. Detta är förutsättningen för en fungerande fredsprocess i Mellanöstern hur svår den än ter sig.
Vad har då Sverige för roll i det hela. Vi kan etablera vår egen ursäktskultur genom att skylla allt elände på typ Bush, Blair, Saudiarabien, Obama och kanske Hollande. Men trots att vi inte varit aktiva kolonialister och bara marginellt bidragit till arabvärldens förödande krig bör vi erkänna vår del av västvärldens förtryck och utsugning av arabvärlden. Vårt välstånd bygger till en del på detta nedtryckande av den arabiska världen. Den superbilliga oljan var t.ex. en förutsättning för vår enorma välfärdstillväxt mellan 1945 och 1975.
Sveriges uppgift är inte att stå i den militära frontlinjen mot Daesh. Vi måste istället gå i spetsen för fredsdialogen och bekämpa Daesh med humanitära och diplomatiska medel. Svenska Afghanistankommitténs utbildning för flickor i Afghanistan är en förebild vad det gäller den humanitära sidan. Alliansen mot Daesh är en allians med avgrundsdjupa sprickor. Sverige kan göra en diplomatisk insats genom att försöka överbrygga sådana sprickor. Kampen mot Daesh försvagas för tillfället mycket allvarligt av striderna mellan kurderna och turkiska staten. Om det mäklas fred mellan turkiska staten och kurderna och Turkiet på allvar tar upp kampen mot Daesh skulle Daesh snabbt bli utträngda ur Syrien. Sverige har förutsättningar för att lyckas med denna diplomati, vi har goda förbindelser med både kurderna och den turkiska staten.
En human och framåtsyftande flyktingpolitik är också en viktig del av en sådan fredsdialog. Vi måste helt enkelt skapa ett inkluderande samhälle där både muslimska och andra minoriteter från Mellanöstern känner sig välkomna som fullvärdiga medlemmar både socialt och kulturellt. Med hjälp av den nutida kommunikationsteknologin kan detta ge ringar på vattnet i hela Mellanöstern.
November, 2015
Staffan Lindberg
Professor emeritus i sociologi, Lunds universitet
Per Olof Olofsson
Professor emeritus i sociologi, Högskolan i Halmstad


Våga grönt – vi behöver en folkrörelse för en ny livsstil

Nu är det klimatförhandlingar i Paris. Vi är många världen över som hoppas på skarpa och effektiva förslag för en omställning till förnyelsebar energi och hållbar konsumtion. Politiken finns, tekniken finns, den idealistiska viljan finns, men finns politikerna och deras rådgivare som kan genomföra det? De står minst sagt under ett komplicerat korstryck: materiell utveckling som hittills eller en helt ny kurs?
Mötet i Paris är förberett under lång tid med nationella förhandlingar och förslag till omställning – men enbart genomförandet av utfärdade åtaganden räcket inte för att förhindra allvarliga klimatförändringar enligt samlad expertis.
Så i bästa fall är Paris bara början på en omställning som måste vara genomgripande. Hur ska den komma till stånd?
Vi måste sätta politiskt press på alla maktapparater, politiska partier, statliga myndigheter, privata företag och ideella organisationer.
Sedan andra halvan av 1700-talet har vi i väst förändrat våra samhällen genom teknisk utveckling och folkrörelser och organisationer i nya former. Samma utveckling har senare ägt rum i större delen av världen.
En folkrörelse är framförallt en ”organiserad kollektiv handling i syfte att förändra eller bevara ett samhälleligt tillstånd utan att använda traditionella politiska metoder (som att forma eller gå in i ett politiskt parti).” (Nationalencyklopedin)
Utmärkande för sådana rörelser är att de organiseras i ett socialt sammanhang där det finns klasser eller andra sociala grupper som har motstridiga intressen, där ena parten ofta är knuten till en maktapparat av olika slag. Arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och nykterhetsrörelsen är de tre starkaste exemplen i vår egen historia. Genom sin mobilisering och organisering drev de fram den välfärdsstat som vi fortfarande har. De lyckades trots hårt mostånda från olika eliter.
Men hur ser det sociala sammanhanget ut för en miljörörelse för att rädda miljö och klimat? Den materiella kultur, som vi nu alla deltar igenom den fossilbaserade industriella tillverkningen och konsumtionen, omfattar oss alla. Inblandningen varierar mellan rika och fattiga länder och inom varje land, men alla är mer eller mindre delaktiga.
”Fienden” finns alltså inom oss alla. Hur mobiliserar man då mot detta? Vi behöver en mobilisering som under de medeltida religiösa massrörelserna eller frikyrkorna under 1800-talet. Målet är en förändring av oss själva, våra ideal, vår livsstil och faktiska materiella konsumtion.
Det handlar inte om ett politiskt parti i riksdagen, även om det kan vara ett framsteg. Det handlar i stället om en livsstilsförändring i hela samhället – det måste bli inne eller varaktigt på modet att leva grönt. Det borde kunna gå. Kan vi ökande uträckning köpa närodlat och eko-mat kan vi också ställa upp för fossilfria liv och mindre prylar. En global konsumentmakt att välja grönt med andra ord.
Målen och tekniken finns: bygga ut förnyelsebara energikällor, och stoppa förbrukningen av fossila bränslen och ändliga naturresurser. Medlen är regler, subventioner och främjande beskattning. Ingen ny teknik eller infrastruktur kommer fram utan offentliga garantier för att de kommer att användas.
Minska privatbilism och lastbilstrafik, använda tåg och annan kollektivtrafik. Bygga mindre och energisnålare lägenheter. Sluta köpa mat, kläder och bohag tillverkade på andra sidan jordklotet om de inte kan uppvisa en miljö- och klimatneutral garanti för alla ledan från tillverkare till konsumenter.
Om alla bilister nu krävde fossilfria bränslen och om stadsbor tog bussen till jobbet eller till sommarstugan skulle dessutom hela samhället förändras till en mera småskalig och livligare miljö i stället för asfaltöknar. Om vi dessutom använde våra överinkomster på kultur, konst, teater, osv, skulle de berikande sociala mötena bli fler med minimal miljöpåverkan.
Det behövs starka sändare och budskap i detta som kan överrösta eller skära tvärsigenom den kommersiella marknadens kortsiktiga och besinningslösa reklam och betoning av individuell egennytta. Årets julklapp lär vara en robotdammsugare, varför inte hellre teaterbiljetter till hela familjen!
Alla ideella organisationer, oavsett deras egna mål, borde kunna ställa upp på detta och sända budskap ihärdigt och envist om behovet av en grön livsstil och val av politiker, oavsett höger-vänsterskalan, som kan genomföra de nödvändiga gröna reformerna. Hallå Röda Korset, hallå Svenska kyrkan och religiösa samfund, hallå idrottsföreningar, hallå PR-folk och mediafolk! … tänk grönt, handla grönt. Det är den enda hållbara framtiden.
Det finns en social dimension i detta som hittills i stort sett försummats av gröna politiska partier: För att få alla med på tåget måste de underpriviligierade som konsumerar minst och sliter minst på miljön – här såväl som i utvecklingsländerna - känna och förstå att ett grönt samhälle också kommer att bli deras samhälle. En rättvisare fördelning av uthålliga resurser måste till. I denna bemärkelse måste den gröna rörelsen likna de gamla folkrörelserna.
November, 2015




Världen i Tomelilla – dans på slak lina
Jag är ”född” på en folkhögskola i Önnestad. Jag växte upp i prästgården med folkhögskolan tvärs över vägen. Min far kyrkoherden var lärare på skolan och vår familj deltog i alla festligheter och i föreläsningsföreningens exotiska föredrag om fjärran världen. På lördagkvällar dansade vi folkdanslekar i gymnastiksalen. På vintern ”murade” vi bypojkar eleverna på folkhögskolan – det hette så när man kastade snöbollar från alla håll på den stackars ensamma eleven på hemväg efter sena studier.
Inte undra på att jag kände mig hemma på Tomelilla folkhögskola när jag kom dit för första gången 1968 inbjuden av skolans engagerade rektor Valter Andersson. Jag hade då varit i Indien och Thailand i ett och ett halvt år och framförallt studerat kastlösa lantarbetare och deras eländiga liv i Södra Indien.
Jag hade också varit med och startat U-gruppen i Lund och fastat utanför Riksdagshuset för mer och bättre bistånd till de fattiga länderna och mer information om deras situation till svenska folket. Det var i maj 68 och riksdagsmänen diskuterade u-landsbiståndet. En starkare informationsavdelning blev det under ledning av den legendariska Bo Kärre. Det blev också mer bistånd till bifrielserörelserna i södra Afrika.
Handel inte bistånd var en av parollerna. Men under allt låg ett starkt engagemang för de utvecklingsländerna nyss befriade från kolonialismen eller på väg att vinna sin frihet. Franz Fanons bok Jordens fördömda var huslektyr, liksom Karl Marx’ och Rosa Luxemburgs skrifter om primitvi ackumulation och förtryck i kolonierna. Lenins om Imperialismen som kapitalismen högsta stadium ingick naturligtvis också i läslistan.
Våra ingångar var teorier om rovdrift och slaveri i kolonierna och kampen mot detta som den befriande frälsningen. Tanzania var modellen, liksom Castros Kuba och den kinesiska revolutionen. 1968 och ett bra tag framåt var detta helt naturliga perspektiv för oss unga både på u-landskursen i Tomelilla och som studerande i Lund. Göran Göransson, som läste u-landskunskap i Lund 1972-73, blev spindeln i det samarbetet som utvecklades mellan oss sedermera forskare och lärare i Lund och lärare och elever i Tomelilla.
Men det kunde ha blivit en annan och mycket sämre utveckling. När Göran berättade för ledaren för U-landskursen i Lund att han skulle jobba med u-landskunskap på folkhögskolan i Tomelilla och sedan frågade om de kunde ha ett samarbete med Lund, så blev svaret ett blankt nej. Det kunde inte komma på tal.
Lyckligtvis för båda parter var vi lärare inte lojala utan åkte ut till Tomelilla och föreläste och diskuterade med eleverna där. Bara man inte skröt om det Lund så gick det utmärkt. När jag 2014 medverkande i en antologi om utvecklingen av u-landsstudier i Lund sedan 1965 upptäckte jag att samarbetet med Tomelilla hade gått spårlöst förbi. En nästan jämnårig kollega hade knappt hört talas om det och tyckte inte att det var värt ens en fotnot! Vad vi gjorde i Tomelilla var alltså stämplat med rött – tabu att nämna i de fina salarna i Lund.
För oss, som så där vid sidan om åkte till Tomelilla, blev det ett berikande givande och tagande. Vem forskade man för och vem skrev man för.? Tomelilla blev ett första test helt i linje med ett första kärleksbrev. Det kunde gå bra, men det kunde också bli en ”feltändning”. Teorierna om kolonialismen och imperialismen kom ner på jorden ute på den vindpinade slätten. Konkret, historiskt, begripligt var orden man fick lära sig. Abstrakta system i alla ära, men vad betydde de?
På så sätt fick vi dela den stora glädjen över den antikoloniala kampen i Vietnam, i Etiopien och södra Afrika, och de stora besvikelserna över allt som sedan blev så in i h-e fel med diktaturer och förtryck och ekonomisk stagnation. De socialistiska revolutionerna var långt från ett patent för framsteg. I Tomelilla fanns ett omedelbart lackmuspapper att tillgå: Surt sa räven liksom.
Nu blev det Afrika-linje i stället för u-landskunskap (?) och så småningom först Latinamerikastudier ett tag, som havererade i takt med införandet av militärdiktaturer på kontinenten; och senare Indien- och Sydasienkunskap (där jag själv medverkade), som i takt med Indiens ökande välstånd också gick ur tiden i mitten av 2000-talet. Tillägas kan att eftersom ledande lundakademiker var så skeptiska mot u-landskurser i ”förskingringen” så blev det Anders Närman, känd Afrikaforskare på Göteborgs universitet, som blev akademisk huvudlärare på Afrika-kursen. Men det är en annan historia.
Den svenska modellen steg i graderna i takt med de revolutionära misslyckandena. Tålmodigt arbete med utbildning, hälsovård och jordbruksutvecklingen blev svaret. Reformistiska jordreformer, demokrati och u-landsbistånd medlen. Eleverna i Tomelilla siktade på volontärsarbete i Afrika eller med t ex Svalorna i Indien eller Peru. En fredlig reformistisk väg till framgång blev nu tonen och inriktningen.
Säg den lycka som varar beständigt. Just när de flesta bitarna var på plats i det svenska biståndet och u-landsutbildningen kom den nyliberala jordbävningen. Vi lärare i Lund var nog först med att uppfatta skalven från England och USA och många konverterade snabbt till fromma för kapitalismens segertåg genom historien. Thatcher, ”the milk snatcher”, i England väckte respekt i många läger för sin avveckling av den offentliga sektorn och samhällsansvaret. I kalvinistisk anda försökte hon ju frälsa världen från latmaskar och drönare som bara levde på andras bekostnad. Kunde man inte göra samma sak i Sverige för att inte tala om u-länderna. Världsbanken skrev ut recept på strukturella reformer – inga nya lån utan att de gamla betalades tillbaka. En slogan som till sist grekerna nyligen fick lära sig utantill innan receptet drogs in.
I Tomelilla var man mer skeptiska och fast i det gamla. Lät man bli att bjuda in kända nyomvända s.k. ”kapitalistlakejer” i Lund? Jag vet inte. Jag fick i alla falla fortsätta att komma och gästföreläsa. I Indien hade det ju inte skett någon revolution annat än den gröna, som först underkändes av alla vänsterintellektuella både här och där, inklusive av undertecknad, men så småningom landade i ett utropstecken med framgångar även för de fattiga på landsbygden. Med en kritisk distans både till revolutionär romantik och till nyliberal ideologi, blev det som jag uppfattade en tid av omprövningar både i Lund och i Tomelilla.
Under tiden gick gränsländerna till kommunismen i Östasien (de fyra tigrarna Taiwan, Sydkorea, Hongkong och Singapore) över till diktatur-kapitalism tätt följt av Kina och släppte produktionskrafterna fria med öronbedövande framgång. Att det var lego-tillverkning för västliga multisar spelade mindre roll, det var resultaten som räknandes. Folk fick det bättre överlag och började till och med resa som turister till Väst (kineser är nu den näst största utländska turistgruppen i Sverige).
Kapitalismens seger verkade total. Diktaturerna i Sovjet och Östeuropa störtade samman. Vad gjorde lärarna och eleverna i Tomelilla då? Inte blev de av med idéerna från 70-talet vad jag vet. Nöden i tredje världen, som det nu hette, hade knappats lindrats. Det fanns en nykter insikt om vad de post-koloniala regimernas satsning på utbildning, hälsovård och infrastruktur betydde för utvecklingen vare sig den sedan blev kapitalistisk eller mer offentligt driven med kooperativa organisationer. Det tålmodiga arbetet i en offentlig och frivilliga sektor fortsatte.
Vad gjorde vi i Lund? Vi var skeptiska och kritiska vi också. Men vi kunde knappast undvika att ta lärdom av både den gröna revolutionen och nya kapitalismen som nu också klivit in på den Indiska arenan.
Det var i denna tid som nyliberalismen började gå tillbaka. FNs milleniemål utropades, vilket ledde till ökande insatser inom utbildning, hälsovård och miljövård. Efter två decennier började man se resultat av detta i form av ökade per capita inkomster också för de breda folklagren, minskad barna- och mödradödlighet, ökad läskunnighet, osv. I Sverige har vi lärt oss detta genom de i princip rättvisande statistiska undersökningar som folkhälsoprofessorn Hans Rosling utfört och sedan så pedagogiskt och karismatiskt beskrivit.
Man nåde inte målen 2015, det är fortfarande en miljard fattiga, under- och felnärda även om relativt få av dem svälter ihjäl. Nu har det tagits nya tag med nya mål. Problemet nu är inte viljan utan förmågan. Andra och lika viktiga problem riskerar att vända bort blickarna.
Miljöförstöringen har i den gamla och nya kapitalismens spår antagit enorma proportioner med förgiftning och förödande klimatförändringar som följd. En helt ny global miljörörelse är under uppbyggnad. Fienden nu är mest den ”inre” – genom överkonsumtion bland de flesta av oss av fossilbaserad energi och ändliga naturresurser hotas hela planeten av kollapser. De fattigaste har minst del i detta och måste naturligtvis få del av de materiella framstegen om de ska kunna vinnas för saken. Så även om miljörörelsen måste bygga på en förändrad syn på konsumtion mot en hållbar livsstil, så finns det en stark social konflikt inbyggd, som på något sätt måste lösas.
Krigen i Mellanöstern och rasismen är det andra stora problemet. Kampen mot terrorn har urartat till en kamp mellan två monster som står spegelvända mot varandra. Å ena sidan den västerländska kolonialismen och oljeimperialismen under drygt hundra år, med stöd åt diktaturer och förtryck av vanligt folk, å andra sidan en folklig traditionell och religiöst präglad opposition som krossas av invasioner och militärkupper. Det koloniala monstret har fött det upproriska monstret i form av Al Quaida och Daesh. Västs vidriga våld har lett till ett vidrigt och till synes galet monster till motståndare. Västs drönare och bomber mot civila är inget recept för fred utan bara mer våld. Man kan bli existentiellt bedrövad för mindre.
Inte undra på att u-landskurserna i Tomelilla numera har kurser om hållbarhet och omställning. En annan viktig orsak till detta är universitetens starkt ökande utbud av kurser inom utvecklingsområdet med både teoretisk och praktisk inriktning. Studenter vill ha utbildning för arbete inom den växande ”utvecklingsindustrin” som tjänstemän och konsulter. På vägen pryar de som volontärer i olika ideella organisationer. Ordet volontär har förändrats till sin betydelse från ideellt arbete till praktiktjänst som man som volontär får betala för och sedan kan skriva in i sitt CV!
Världen är inte så enkel längre som i 68-rörelsernas svartröda världsbild eller i 80-talisternas svartblåa dröm om evig kapitalism och framsteg. Vi lever i en mera fragmenterad värld av situationer, skeenden, tolkningar och framstegsrecept. På nätet och utan möjlighet till källkritik, ensam med datorn, blir man lätt fångad i mer eller mindre förvridna vanföreställningar om hur världen ska ”räddas”.
Tur att det finns skolor som Tomelilla som kan skapa social gemenskap kring ny kunskap för en bättre värld!
December, 2015


Livet på en stjerne – med världen i väven
(framför brasan i en vit värld på ett öde Österlen)
Konst är känslornas rike, ”en summering av något en har känt oerhört starkt”, som en Malmökvinna uttrycker det, långt ute i ett isolerat men vidunderligt fjordlandskap, i en liten stuga med en radio och en man till målare som ’pinnar’ en vävstol åt henne. Hon ville bli poet men vävde som nornorna det liv hon levde och kände för.
”Kanske skulle jag ha blivit poet,” skriver Hannah Ryggen. ”Men uppgiften är alltid densamma, att fylla en ruta med liv, placera allt på rätt ställe och få hela ytan att leva.”
Detta är Hannah Ryggen. Hon hör de fascistiska bombplanen över Spaniens folk. Hon väver fram fruktan och smärtan. Hon tycker senare att Guernica är en abstraktion som döljer den verkliga sanningen. Hon stod mitt i centrum i debatten mellan naturligt och abstrakt. Hennes vävnader är både abstrakta och träffande naturalistiska. Hannah väver en bild av sin man, målaren och naturalisten, genomborrade av pilar från det andra lägret.
Gå till starka bilder av kärlek, samhörighet med naturen och 1900-talets blodiga historia.  Modernas utställning i Malmö, Världen i väven, varar till den 6 mars.
Jag visste inget om Hannah innan jag läste recensionen i Sydsvenskan om utställningen och sedan gick dit.
Nu vet jag mer. Tänk att med handspunnen ull från traktens får och naturfärger, förutom indigo ’potteblått’, skapa ett helt landskap av människans villkor på jorden.
Hannahs bilder är inte hjortar i skogen. De är slavarna i det demokratiska Grekland kallad En fri, det är Mussolinis krig mot Etiopien, det är nazisternas övergrepp mot människor – bilden av den halshuggna Liselott Herrmann, ung kommunist och småbarnsmor, etsar sig in i mitt inre. Det är ockupationen av Norge och svenskarnas svek.
Det är kärleken som förenar och förtär. Lidandet kan övervinnas genom hopp. Hon väver en teppe, Mors hjerte, kring dotterns epilepsi och så lär sig hon och dottern att leva med sjukdomen.
Men det är kärleken som uppslukar en, eller med Eliots ord:
”Vem uppfann plågan? Kärleken.
Det obekanta Namnet för de händer
vilka väver en brinnande mantel ingen gör sig fri ur.
Vi förtärs i den.
Vi lever och vi dör blott när eld eller eld oss helt förtär.”
(T.S. Eliot, Fyra kvartetter, Little Gidding)
Antonio Machado, spansk poet vid förra sekelskiftet, skrev att han behövde sitta ensam på en stjärna för att beskriva och tolka livet på jorden.
Med Hannah Ryggen sitter vi alla på en stjärna och ser oss, varandra i ett nytt ljus. ”Här möts en man och en kvinna på en bro. De är levande röda, medan barnen väntar på att komma in från yttre rymden.”
Citaten är hämtade från utställningskatalogen
December, 2015







I staden som kanske inte är

I staden som är
har vi nära till allt
I staden som är
går vi och cyklar

I staden som kan bli
är vi fösta samman i en trafikkö -
bandstad kallas det

I staden som kan bli
måste vi ner till centralstationen och vända

I staden som kan bli
sitter vi i spårvagn åt nordöst nästan vart vi än ska
i stället för i direktbussar kors och tvärs

I staden som kan bli
är det gamla runda Lund k-märkt

I staden som kanske då inte är
var vi hemma
I bandstaden är ingen hemma

Teseus

Lunds framtid? Bandstad planerad av den spanske arkitekten Arturo Soria (1844-1920)

(Veckobladet, april 2015)
Bluffpoker i Lund – hur 5 km spårväg mycket väl kan bli 50 km
Man behöver inte var synsk för att skåda i kommunalpolitiken i Lund. Det räcker med lite historia och ett stycke förståelse av stadens politiska ekonomi.
Spårvägsplanerna väcktes på 80-talet inom vänstern. Revolutionen sköts på obestämd framtid. Kvar fanns en marxistisk förståelse av ekonomin. Om socialismen enligt Lenin skulle byggas med elektricitet och järnvägar kunde väl Lunds framtid byggas med spårväg.
Det är fråga om en inbäddad ny-liberalism där staden står för kommunikationer och mark. Resten är upp till Universitetet och företagen. Regerandet blir styrning via infrastruktur och skapande av samtycke hos befolkningen.
1980 fanns ännu minnet av spårvägar i Malmö och Helsingborg, där städernas gatunät byggdes anpassat efter dessa behov. I industristäderna skulle folk till fabriken kl. 06.00 och hem igen kl. 16.00. I Lund utan så mycket industri på den tiden drömde man om en motorväg genom staden med en stor parkering vid Domkyrkan. Denna stoppades i sista stund.
Nu är det Lund som är industristaden. Men inte koncentrerat till några få stora fabriker utan till många mindre arbetsplatser med flexibla arbetstider och resvanor.
Det nya stadsbygget på Brunnshög är den tänkta motorn i Lunds framtida utveckling. En High-Tech-vision med forskningslaboratorier och verkstäder- ett slags lundensisk motsvarighet till den s k ”eds and meds” ekonomin i USA. Konst, Kultur och Kasino som drivkrafter (3K-ekonomin) överlåter man med varm hand till Malmö och Köpenhamn.
Drivande i detta är ett triumvirat av lokalpolitiker, tjänstemän och privata företag (byggare och anläggare med en hord av konsulter). Spårvägen är tänkt som hjärtat i det nya stadsbygget. Genom en stark kollektivtrafik blir marken värdefull och bebyggs med förväntad stor lönsamhet. Till fromma för kapitalet och kommunen hoppas man. Tänk om det ändå kunde bli så.
Allt detta har även vänstern insett och tagit till sig. De är t o m de ivrigaste förespråkarna tillsammans med miljöpartister, som hoppas att spårvägen ska slå ut privatbilismen i staden. Frågan är om det är realistiskt. Den näst intill bilfria lilla staden är omgiven av motorvägar på alla håll. När dessutom el-bilar snart blir verklighet kommer nog folk i omkretsen att ta sig till sina arbetsplatser i nordöstra Lund med bil. Om de nu inte åker direktbuss direkt till Brunnshög från Malmö – ett system som lätt kan byggas ut till att omfatta alla orter runt Lund, inklusive Landskrona, Helsingborg och Hässleholm.
Intressant nog planerar vägverket nya avfarter på E22 till nordöst. Inte direkt befrämjande för en spårväg.
Det blir en tuff konkurens för spårvägen från Lunds C till Brunnshög. Garanterat är bara många studenter de första 2 kilometrarna till LTH. Redan befintlig busslinje 20 på Lundlänken töms vid Teknis och går tom resten av sträckan.  Att hoppas på forskare från hela världen via Kastrup är lika orealistiskt. Det tio forskarna i omgångar om tio dagar kommer nog i GPS-styrd taxi direkt från flygplatsen.
Till det mest tragiska i detta scenario hör nog lokalpolitikernas försök att få samtycke. Redan 2010 lär man meddela att spårvägen från Lund C till Brunnshög bara var början, eller etapp1. I nästa etapp var det fråga om en linje till Södrasandby och även så småningom in genom Lunds centrum via Klostergatan och Lilla Fiskargatan ner Södergatan och ut mot Klostergården och även till Linero och så småningom till Dalby. Varför inte till Staffanstorp också kan man fråga?
Enligt Folkpartiet, berättat av en entusiastisk Tove Klette, handlade det lite om pokerspel: man ville inte för tidigt avslöja dessa långtgående planer. De skulle i stället ses som en positiv överraskning! Man vördade ju om Lunds centrum.
När man förstod att folk i Lund var måttligt förtjusta över spårvägar kors och tvärs i den medeltida staden drogs budet in. Nu var det bara 5 km spårväg till Brunnshög som gällde. En så kallat opartisk utredning ska nu visa hur bra den planerade spårvägen är. Konsulterna är redan uppbundna genom att tidigare ha suttit och planerat just denna spårväg! Snacka om fingrar i syltburken.
Den fattiga kommunen Lund har fått sin gökunge. Kommunen är redan skuldsatt upp över öronen, men ska ändå låna mer för att bygga sin spårväg, kosta vad det kosta vill.
Det kan inte komma som ett brev på posten att så snart A är sagt kommer B: ett fullt utbyggt spårvagnsnät i hela staden. Det blir det enda försvarbara ur skalsynpunkt. Inga el-bussar här till en tredjedel av kostnaden inte. Endast det allra bästa är gott nog.
En 1800-talslösning på transportproblemet. Hugget i sten – lagda spår ligger vad än Lund vill utvecklas till.
”Hands up” politiker. Dags att bekänna färg.
Maj, 2015


Lund på räls mot framtiden? Framtiden behöver inte vara vad den har varit

Nu är det nästan klart verkar det. Detaljplanerna för en spårväg från Lund C till Brunnshög är godkända i högsta instans. All kritik har avfärdats. Inget snack längre! Dyrt? ”Finns viljan kan man låna. Det handlar ju om Lunds framtid!”, låter det som.
Är det så enkelt? Många Lundabor tycker annorlunda. Spårvägen upplevs som början till en helt ny stad, en bandstad som ett streck från Lund C till Brunnshög i stället för den runda stad som är Lund idag. En mycket dyr början i så fall och troligen förödande för trivseln i Lund
I statskunskapen kalls detta avpolitisering. Frågan om Lunds framtida infrastruktur och utseende har av kommunpolitikerna bestämts på ett sådant sätt att den uppfattas som vetenskapligt förutsägbar via en slags ’teknologisk determinism’: om man bygger spårväg för resande, enligt historiskt beprövad kunskap, skapar man förutsättningar för bostadsbolag att bygga bostäder, företag att investera längs rälsen och för manliga bilister att ställa bilen hemma och ta spårvagn (eftersom buss uppfattas som ett kvinnligt färdsätt). Alltså, stigande markpriser, inkomster till kommunen, nya företag, ny forskning och miljövänlighet! Kan man önska sig mer?
Det kan också kallas också för en ’självuppfyllande’ profetia. Vad gör man om få reser med spårvägen mer än studenter upp till LTH? Om man stoppar alla stadsbussar och direktbussar från Malmö och från byarna till Brunnshög och i stället dirigerar all trafik via Lund C och en spårväg till Brunnshög så blir det klart folk i spårvagnarna.
Bandstaden är uttryck för den industriella staden 1850 – 1970. Folk skulle till fabriken klockan sex på morgonen och hem igen klockan fyra!
Beprövad kunskap? ESS och Max IV är guldäggen i Lunds framtid. De är inga personaltäta anläggningar, inga fabriker. Ska de kantas av stål, betong och glas i megaformat – en mastodontstation Lund C och en enkel resa med spårväg till ”paradiset”?
Så reser inte forskare idag.
Vad vi nu bygger för framtiden är en kunskaps- och tjänstestad (just nu får vi ju nästan allt det materiella från utvecklingsländerna). Den staden kan se ut på många olika sätt.
Det kan vare ett smalt streck vid sidan om det gamla Lund, men den kan också vara något helt annat.
En stad till fots, på cykel och på laddningsbara el-bussar, nära och social: Innerstaden i Lund helt bilfri! Staden småskalig och i samklang med traditionerna med försiktig och respektfull förnyelse. Företagande, institutioner och boende överallt inom en rund och tät form.
Det blir trevligare, billigare och påhittigare så!
September, 2015


Flyktingkrisen
Social ekonomi är chansen till en social integration

Det finns en fantastisk kraft i den våg av sympati och engagemang som sköljer över Sverige. Aldrig i modern tid har så många engagerat sig för nödlidande människor som volontärer och bidragsgivare.
Detta kan bli en vattendelare för utvecklingen i vårt samhälle. Frågan är bara: Hur ska vi på bästa sätt bistå dessa flyktingar till ett fullödigt liv? Lyckas vi med det blir det starten på en mera demokratisk och humanitär samhällsutveckling än vi har sett på länge. Misslyckas vi kan det bli precis tvärtom.
Hur integrera när vi redan har en stark marginalisering av inflyttade de sista femton åren, när åtta procent går arbetslösa och 25 % av unga vuxna är vare sig i studier eller i arbete? En ny fattigdom har brett ut sig i takt med ökande inkomst- och förmögenhetsskillnader. Företag och offentliga institutioner har hittills stått ganska handfallna inför dessa gruppers behov av deltagande och integration i samhällslivet.
Det säger sig självt att någon drastiskt annorlunda måste göras om vi ska fastna i den situation som råder och i stället få en mera solidarisk och harmonisk samhällsutveckling där alla är med.
Men nu har vi ju en statsbudget som omfördelar och sätter fler i jobb, invänder kanske många. Är inte det tillräckligt?
Det är det inte. Budgeten har rätt profil men vill och kan alldeles för lite för att verkligen göra skillnad även utan den stora flyktingströmmen just nu.
November, 2015


När satir blir politik – det handlar inte bara om en kränkning!
Ingen har rätt att kränka.” (Theodor Kallifatides, DN 19/1 2015)
De avskyvärda morden i Paris har skapat en het debatt om tryckfrihet och kränkning inte minst i vårt land. Två viktiga ståndpunkter har utkristalliserats. Å ena sidan tryckfrihetens absoluta värde i moderna demokratiska länder, å andra sidan en moralisk skyldighet att visa hänsyn och inte hetsa mot folkgrupper som befinner sig i underläge.
Balansen mellan frihet och omtanke är alltså värd att fundera över. Men mycket viktigare är de politiska implikationerna av att sätta tryckfriheten före social hänsyn.
Så länge satiren riktar sig mot en makthavande överhet blir den mottagen med gillande av gemene man om den uppfattas som rätt och riktig och bidrar därmed i bästa fall till en förändring av maktstrukturen. Om den däremot skjuter över målet eller uppfattas som orimlig tigs den ihjäl.
Den sociala mekanismen ser annorlunda ut när satiren riktas mot folk och institutioner i underlägen. Då kan den, förutom att uppfattas som en kränkning, också bli ett vapen i pågående elitistiska och/eller etniska mobiliseringsprocesser. För alla dem som tror att några mer eller mindre förargliga teckningar av fristående intellektuella är bagateller, men en naturlig del av vårt fria och demokratiska samhälle, måste följande framhållas.
Striden om profeten handlar inte bara om vår rätt eller orätt att häda. Insatt i rätt historiska och aktuell politisk kontext är den tvärtom eldfängt bränsle i den pågående konflikten mellan modernitet och tradition i såväl Västasien som i resten av världen. Det handlar om den allvarligaste politiska och sociala konflikten i vår tid.
Den urbana muslimska medel- och arbetarklassen i Västasien, i Sydasien och Indonesien liksom i norra Afrika strävar idag mot ökat deltagande i den moderna världen. Speciellt de yngre är utbildade och arbetar inom industri, handel och tjänster inom globala marknader. De omfattar demokrati och medborgerliga rättigheter. Kvinnor utbildar sig och når framgångar inom olika sektorer – de flesta barn går i skola med sekulär undervisning.
Islam är dock en levande tradition inom dessa växande grupper. Likt väckelserörelserna i Europa under 1700- och 1800-talen handlar det om ett uppbrott från traditionella religionsformer i ett hierarkiskt samhälle, ett nytt sätt att bearbeta den omvälvande upplevelsen i en snabb industrialiserings- och urbaniseringsprocess. En gudomlig värld är lika levande idag i dessa länder som den en gång var och ibland fortfarande är här i Europa.
Till detta ska läggas att flertalet av dessa moderna muslimer är ”sekulära” i sin syn på den moderna staten. En intellektuell urban elit har också frigjort sig från de flesta av traditionens band men har svårt att finna en stor resonansbotten (typ Salman Rushdie). Det är demokrati och mänskliga rättigheter som gäller fast i deras egen kulturella och religiösa förståelse. Det handlar om rätten att bli modern på sitt eget vis.
Det stora problemet är att denna moderna medelklass lever i länder med mycket auktoritära och konservativa styrelseskick, i många fall reaktionära och korrupta regimer som förtrampar folks rättigheter. Det aktuella spöstraffet i Saudiarabien är ett starkt exempel på detta.
Hur ser då dynamiken ut? Vad händer i denna grundläggande konflikt?
Med historiska traditioner i den koloniala maktutövningen och hunger efter oljan har Väst i stort sett allierat sig med de förtryckande regimerna i den muslimska världen för att fortsätta sin kontroll. Väst ingriper bara mot hot mot denna ordning, en regim som vill nationalisera oljan, en regim som angriper sina grannar, eller en regim som stöttas av ryssarna. När Väst ingriper tas de mänskliga rättigheterna fram. Inte annars. Det är därför som bekännelsen i Väst till yttrandefrihetens absoluta rätt uppfattas bland den islamiska medelklassen som bigotteri.
Den militanta muslimska fundamentalismen är ett svar på denna tragiska konflikt. Ont ska med ont förgås. Mobiliseringen är ytlig och lättköpt. Nya präster utropar sig till frälsare. Himmelriket för krigarna och en återgång till ett uppdiktat paradis för massorna (inte olikt extremnationalisternas propaganda i Väst). Kvinnorna förtrycks och flickor förbjuds att gå i skola eller att läsa sekulära ämnen. Nidbilder av profeten publicerade i västländer, som stödjer den inhemska förtryckande regimen, tolkas som bevis på den ondska som måste bekämpas.
Inte undra på att den moderna medelklassen känner sig sviken. När de gör uppror för att förändra möts de av en reaktionär regim stöttad av Väst.  Kvar blir bara att välja mellan fundamentalismen eller flykt.
Det är de flyktingar vi nu ser i Västeuropa, inte minst i Sverige. Utbildade, demokratiskt sinnade och med viljan att bli moderna, att passa in. Och vad finner de här? En kontinental ekonomi i baklås – brist på framtidstro, investeringar och sysselsättning. De efterfrågas på sin höjd i vården eller på de lägsta tjänsterna i handels- och tjänstesektorn. Barnen hamnar i en segregerad och underfinansierad skola och går ut den utan examen eller med svaga meriter.
En helt ny arbetslös eller lågbetald underklass växer fram i Europa, kulturellt annorlunda, men som ingenting hellre vill än att integreras och bli en respekterad del av det moderna samhället. Ur underläget föds uppgivenhet och förtvivlan. De allra flesta fördrar ändå sin situation med hjälp av sammanhållning och andlig gemenskap. Några få, men ändå tusentals, dras in i den gamla konflikten i hemländerna via religiös propaganda.
Det är i detta sammanhang som nidbilderna av profeten måste förstås. De må vara aldrig så befängda eller obehagliga i våra ögon, kränkningar de flesta av oss inte vill se men som de flesta tydligen tolererar i yttrandefrihetens namn. Det allvarliga är dock att de lätt blir vapen i händerna på den extrema nationalismen - Front National i Frankrike, Pegida i Tyskland, Sverigedemokraterna här hemma. Historien om antisemitiska satirteckningar i Europa som utnyttjades av nazisterna i sin propaganda förskräcker.
Det här betyder inte att vi inte ska ha en effektiv polis för att försöka bekämpa och stoppa terrorvåldet eller att de muslimska församlingarna och vi alla inte måste göra vårt yttersta för att stoppa de ungdomar som faller offer för den fanatiska propagandan. Men det betyder också att vi måste inse att den avskyvärda terrorn är ett symptom på en mera grundläggande konflikt som vi alla är indragna i. Erkännandet av Palestina är ett viktigt steg på vägen mot verklig fred, men mycket mer måste göras för att gynna en demokratisk utveckling i den muslimska världen.
Januari, 2015


Flyktingkrisen
Social ekonomi är chansen till en social integration

Det finns en fantastisk kraft i den våg av sympati och engagemang som sköljer över Sverige. Aldrig i modern tid har så många engagerat sig för nödlidande människor som volontärer och bidragsgivare.
Detta kan bli en vattendelare för utvecklingen i vårt samhälle. Frågan är bara: Hur ska vi på bästa sätt bistå dessa flyktingar till ett fullödigt liv? Lyckas vi med det blir det starten på en mera demokratisk och humanitär samhällsutveckling än vi har sett på länge. Misslyckas vi kan det bli precis tvärtom.
Hur integrera när vi redan har en stark marginalisering av inflyttade de sista femton åren, när åtta procent går arbetslösa och 25 % av unga vuxna är vare sig i studier eller i arbete? En ny fattigdom har brett ut sig i takt med ökande inkomst- och förmögenhetsskillnader. Företag och offentliga institutioner har hittills stått ganska handfallna inför dessa gruppers behov av deltagande och integration i samhällslivet.
Det säger sig självt att någon drastiskt annorlunda måste göras om vi ska fastna i den situation som råder och i stället få en mera solidarisk och harmonisk samhällsutveckling där alla är med.
Men nu har vi ju en statsbudget som omfördelar och sätter fler i jobb, invänder kanske många. Är inte det tillräckligt?
Det är det inte. Budgeten har rätt profil men vill och kan alldeles för lite för att verkligen göra skillnad även utan den stora flyktingströmmen just nu.
November, 2015


                                                                                       ,
Alliansen avmoderniserar Sverige
Sverige startade på 1860-talet en snabb och omdanande moderniseringsprocess som inte började förlora fart förrän i mitten av 1970-talet. Nu, 40 år senare, tycks vi vara på väg in i en ny fas som kännetecknas av en begynnande avveckling av viktiga sidor hos den svenska moderniteten. Detta skapar en växande klyfta i förhållande till den accelererande teknologiska moderniseringen och påverkar också den ekonomiska moderniseringen på ett negativt sätt.
I efterkrigssociologin var modernisering ett centralt begrepp med vilket sociologer avsåg en framstegsprocess där social, ekonomisk och teknologisk modernisering gick hand i hand och ömsesidigt befrämjade varandra. Detta moderniseringsbegrepp kritiserades emellertid under 70- och 80-tal eftersom begreppet framsteg började betraktas som diffust och värdeladdat. Sociologin började därför inspirerad av kulturvetarna frigöra sig från sin tidigare framstegsanknytning genom att använda begreppet modernitet, som delades upp i en tidig och en sen fas. Inspirerade av bl.a. den tyske sociologen Ulrich Beck använder sociologerna sig numera av begreppen enkel och reflexiv modernitet för att karakterisera denna uppdelning.
Med reflexiv modernitet avses samhällstillstånd kännetecknade av att samhället endast förhåller sig till det som är resultat av själva samhällsutvecklingen. Sociologer anser numera även att det reflexiva inslaget kännetecknar det moderna samhället från dess allra första början. Detta har gjort det möjligt att definiera modernitet på ett värdeneutralt sätt. Modernitet är samhällstillstånd som kännetecknas av att institutioner, regler, attityder och mänskliga handlingssätt endast förhåller sig till det som skapats i de pågående processer varav ett samhälle består.
Moderniteten började växa fram i ett samhälle där samhällsutvecklingen bestämdes av allianser och konflikter mellan innehavarna av olika typer av maktmonopol. I det förmoderna europeiska samhället innehades dessa maktmonopol av adel, präster och borgare. Adeln hade monopol på krigisk befälsmakt och prästerna på ideologisk makt. Borgarna hade monopol på näringsverksamheten genom näringstvånget och det noga reglerade skråväsendet. I Sverige hade dessutom bönderna genom husbondeväldet en egen monopolmakt. En kungamakt, som efterhand blev enväldig, sammanjämkade och styrde över de konkurrerande monopolen.
Utifrån dessa definitioner blir det tydligt varför man kan tidsbestämma modernitetens genombrott i Sverige till 1860-talet. Under detta decennium avskaffades näringstvånget, adeln förlorade sin makt genom införandet av två-kammarriksdagen och kyrkans ideologiska monopol började undermineras av nya tidningar och en begynnande frikyrkorörelse. Den svenska liberalism, som fötts genom att liberala skriftställare med hjälp av de nya medierna kunnat utmana de gamla maktmonopolen, radikaliseras snabbt. Det nyliberala parti som bildas i den nya riksdagen kräver förutom nedrivandet av de nya inhägnader, som begränsar rösträtten, också avskaffandet av ordensväsen, generaldirektörer och biskopsämbeten. Och den från näringstvånget befriade nya borgerligheten kan med stöd av de liberala skribenternas bombardemang och alliansen med den moderna teknologin bli den moderniseringskraft som utvecklar samhället på sina egna villkor.
Denna frambrytande moderniseringsvåg sliter snabbt sönder det gamla samhället bojor. Därmed fri- och blottställs alla de som hållits bundna av de gamla monopolen. Arbetarmisären och den sociala frågan kommer därmed på dagordningen. Detta sker först via reforminriktade liberaler. Men nu träder också en självständig arbetarrörelse in på arenan. Istället för revolution väljer man att lyfta fram den sociala misären som sin huvudfråga. Men dessutom fortsätter och radikaliserar arbetarrörelsen kampen mot både de gamla monopolen och den delvis nya monopolmakt som utgörs av arbetsgivarens despotiska rätt att leda och fördela arbetet. Genom valsegern 1932 blir arbetarrörelsen den drivande kraft, som ger moderniseringsvågen en ny styrka. Detta inte bara för att man tar itu med den sociala frågan utan också för att man stimulerar den teknologiska utvecklingen och gynnar den ekonomiska omgestaltningen genom arbetsmarknadspolitik och statliga beställningar till de snabbt växande företagen.
Sverige blir ett land där människor blir allt mer rustade för att hänga med i den moderniseringsvåg som omgestaltar det mesta. För att vara anpassningsbar och aktiv i denna omvälvningsprocess måste människor ha en adekvat utbildning och ha tillgång till social och ekonomisk grundtrygghet. Och detta får man genom offentlig sjukvård, sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, arbetsmarknadspolitik samt genom studiestöd och reformeringen av skolväsendet. Den antimonopolistiska socialdemokratin ser också till att dessa trygghetssystem är individualiserade. Toppen på denna mer än hundraåriga moderniseringsvåg utgörs av den begynnande befrielse av kvinnorna från den patriarkala monopolmakten, som möjliggörs av den nya föräldraförsäkringen och 70-talets daghemssatsningar. Men också av att arbetsgivarnas despotiska monopolmakt naggas i kanten av lagstiftningen kring MBL, anställningstrygghetslagen samt av den ovillkorliga rätten till studieledighet.
I mitten av 1970-talet är Sverige det i alla avseenden mest moderna landet i världen. Men sedan avstannar den sociala moderniseringen. En obalans uppstår som också hämmar den ekonomiska omgestaltningen och Sverige blir minst sagt tilltufsat av den ekonomiska 90-talskrisen. Under 90talet accelererar den teknologiska utvecklingen och får genomslag i näringslivet, vilket leder till att allt fler får en osäker ställning på arbetsmarknaden. Den s.k. jämviktsarbetslösheten stiger från ingenting till 4-5%. Nya och mer komplexa arbetskrav leder också till att fler blir sjukförsäkrade.
Sverige behövde och behöver ge den sociala moderniseringen ny fart genom att på produktiva sätt dra igång den ständigt ökande andel av människor som står utanför den reguljära arbetsmarknaden. Vi behöver en massiv utbildningsinsats som individualiseras för att var och en skall komma till sin rätt i arbetslivet. Sverige behöver generösa sociala trygghetsnät inte bara utifrån humanistiska värderingar utan också för att göra det möjligt för entreprenörer och andra att våga sig på den sociala akrobatik som skapar nya jobb och bidrar till att samhället i stort utvecklas. Chefernas monopolmakt måste återigen ifrågasättas för att skapa framtidsdynamik på våra arbetsplatser.
Istället för att ta itu med dessa avgörande framtidsfrågor har alliansregeringen valt att att påbörja en social avmodernisering. Trygghetssystemen försämras inte bara rent ekonomiskt utan också genom nya regler och att de gamla tillämpas på ett allt hårdhäntare sätt. All adekvat arbetsmarknadsutbildning har blivit förbjuden. Moderaternas arbetslinje innebär att människor tvingas att utan några matchande utbildningar arbeta (eller bli utstötta) på de villkor som erbjuds i ett näringsliv, där en despotisk chefsmakt får ett allt större utrymme. Arbete åt alla innebar något helt annat, nämligen att hjälpa folk att få arbeten där var och en kom till sin rätt. Och var därmed också i förhållande till näringslivet en moderniserande kraft.
Kortsiktigt gynnas många av de sänkta skatter som blev möjliga genom denna begynnande avmodernisering. Men litet mer långsiktigt gräver den en grav åt de flesta. Också teknologisk och ekonomisk modernisering kommer att skadas kraftigt eftersom allt färre kommer att våga satsa på de innovativa insatser som behövs. Och det utrymme för kreativt och innovativt tänkande som ges av bra utbildningar tycks vara på väg att bli obefintligt. De enda som gynnas långsiktigt av denna begynnande avmodernisering är den lilla grupp i toppen på näringslivet som är i full fart med att befästa nya maktmonopol. Och den liberalism som en gång uppstod i kampen mot maktmonopolen lyser obarmhärtigt med sin i stort sett totala frånvaro.
Per Olof Olofsson



Öresund runt på 30 timmar – alldeles som vanligt och ändå inte
Jag fick resan i första pris i Veckobladets pristävling om mandatfördelningen i kommunvalet 2014 (efter att ha sonderat vindarna i en matsal på ett äldreboende i södra Lund). Tänkte mig först ta tempen på den danska gästvänligheten men intresset falnade ganska snabbt.
Nu har vi äntligen rest runt, från söndag 27 till måndag 28 december, alltså i god tid före det att muren stängs och vi blir inlåsta i ett inställt hopp om en bättre framtid. Öresund är ett sådant komplex av kulturer, gränser, löften om lättnande restriktioner och regler, ett motsägelsefullt hoppfullt sammelsurium med andra ord. Går luften ur näringslivet och politiken nu så blir det tufft för oss alla. Vad vi möter är inte lugnet före stormen utan lugnet före stiltjen om inte Öresundsrevolutionen som just har börjat snart tar fart. Det är bara att hoppas att det inte går som för Dacke.
Det börjar som vanligt med regn och blåst och med wienerbröd och kaffe på Ms. Aurora. Lagom med folk. Vi kommer på Öresundståget mot Kalmar (!) för att ta oss till Nivaa. Det tar en stund innan man vänjer sig vid att färdmålet och tågets mål ligger i två helt olika väderstreck.
Nivaagaards Malerisamling ligger gult och nybyggt i södra änden av landsbyen. I trädgården finns hundra utrotningshotade ord på små lappar på pinnar (ungefär som botaniska etiketter). Harm är ett sådant ord. Som att ingen skada kan ske längre, eller? Inne är det varmt och mysigt. I kassan blir vi registrerade som de fyratusende besökarna i år och får två gåvokort med vardera en ”middag for to med ett glas vin i frokoststuen”. Så att vi säkert kommer tillbaka innan den siste maj. Det gör vi nog – maten var fremragende.
Carl Fredrik Hill handlar det om. Det är stort och gripande, eller ”lika stor som de största” med Gunnar Ekelöfs ord (fast man kan undra hur stora de största är). Vi ser gamla och nya målningar, dynamiken i en målares färd och mognad och till sist fantastiska uttryck. De som fastnar är de expressionistiska blomsterträden, figurerna, teckningarna och orden och tecknen i Dikter och författarskap på nogle språk, som bl a innehåller sanskrit. Märkligt, i Uppsala läser man sanskrit på universitetet, i Lund lär man bara sanskrit och annat orientaliskt på St. Lars!
Konst är känslornas rike med andra gränser än det ofta torftiga samspelet mellan oss. När inre och yttre bilder och ljud blandas i nya kombinationer är det inte undra på att balansen mellan det vanliga och det ovanliga eller övervanliga är skakig. Men måste man var ’galen’ för att skapa? Det är många frågor som far genom besökarens huvud.
När vi kommer ut kommer den gula landsvägsbussen och stannar för oss. Vi visar rundtursbiljetten och kan åka med. Snart är vi åter på Öresundståget denna gång på väg till Göteborg! Men vi stiger av redan på Nörreport och vandrar genom det livliga Kultorvet, där vårt bokkafé en gång låg, och ner mot södra delen av Kongens have och vårt hotell Wakeup (bara för säkerhets skull).
Vi slumrar i det hypermoderna hotellet där man behöver ett pass för att åka med hissarna! Kvällen är ännu ung så vi väcks av en grym Vilda Västern på teven. Filmen var slut när nästan alla var döda. Det fanns inga som kunde spela vidare.
Vi hamnar på ett café med bar och gammal fin inredning, camp sa man på 60-talet. Språkförbistring lever kvar och det tar en stund innan vi lyckas beställa ett glas torr Martini utan några tillsatser eller is! Det är ganska mycket folk i rörelse, kanske befriade från alla julmåsten de just genomlevt. Vi har inget otalt med våra måsten men njuter onekligen friheten av att inte vara minst tio till varje måltid.
Restaurang Sommarsko slår upp sina portar. De har en mycket liten kyckling på menyn, Poussin heter det, och Entrecote så vi är båda tillfreds. Kyparen frågar om han ska hälla upp vinet och jag svara att det kan han vänta med, varpå han omedelbart häller upp en skvätt till mig för provsmakning! Han började i alla fall inte prata engelska, som jag vid seglingar upplevt i hovedstadsomradet, som numera annars heter Greater Copenhagen.
Vi avslutar på Hvide Lam ner i källaren på Kultorvet. Samma rök och pilsner, samma svängiga Jerry Mulligan låtar som när vi var där sist för så där en tjugofem år sedan. Snacka om traditoner. Och ut kommer vi som rögade sillar.
Natten förflyter behagligt. Frukosten är precis lagom fast vi blev nästan utan ost för plastförpackningen var nästan omöjlig att öppna. Allt blir inte bättre med tiden. I duschen kunde jag inte få upp schampoplastpåsen och höll på att förfrysa.
Det är nu ännu mer välbärgade människor på ströget. Folk som har råd att handla på mellandagsrean. Vi tittar in i Trinitatis, Kyrkan med Rundetaarn som vapenhus. Från början var tornet observatorium och universitetsbibliotek. Trinitatis står levande mitt i byen med gatupräst och alltid öppet. De satsar på musik i olika former och med allsång från studentsångboken på programmet. Någonting för musikföreningen Helgo att ta efter kanske? Ett glas morotsjuice och allsång på lunchen i Allhelgonakyrkan inför eftermiddagens slit.
Vi landar på Arbejdermuseet på Römers gade. Det är danskt förra sekelskiftet och tiden därefter, en stor samlingssal till möten och till fest, en arbejderbolig intakt från 1940-talet, märkes-män och kvinnor i rörelsen, och en udstilling om ungdomens plats i demokratin. Vi har inte varit där på 25 år men känner oss ändå hemma! När kan vi starta tidningen Socialdemokraten igen? En röst över larmet!
ID-kontrollen på Hyllie tar 15 minuter – den ska bli till 30 minuter på Kastrup den fjärde januari - som man dessutom kanske själv måste betala för.
Allt är sig alltså likt mot alla de gånger man som 44årigt par har besökt Skånes huvudstad och ändå inte. Det är så mycket vi har gått och hoppats på. Vår gemenskap med danskar, en grön storstad med mycket vatten och förbindelser. Danskar som välkomnar flyktingar. Nu är det vi som inte vill ha några fler längre.
(Veckobladet, Januari, 2016)






Flyktingkrisen
Social ekonomi är chansen till en social integration

Det finns en fantastisk kraft i den våg av sympati och engagemang som sköljer över Sverige. Aldrig i modern tid har så många engagerat sig för nödlidande människor som volontärer och bidragsgivare.
Detta kan bli en vattendelare för utvecklingen i vårt samhälle. Frågan är bara: Hur ska vi på bästa sätt bistå dessa flyktingar till ett fullödigt liv? Lyckas vi med det blir det starten på en mera demokratisk och humanitär samhällsutveckling än vi har sett på länge. Misslyckas vi kan det bli precis tvärtom.
Hur integrera när vi redan har en stark marginalisering av inflyttade de sista femton åren, när åtta procent går arbetslösa och 25 % av unga vuxna är vare sig i studier eller i arbete? En ny fattigdom har brett ut sig i takt med ökande inkomst- och förmögenhetsskillnader. Företag och offentliga institutioner har hittills stått ganska handfallna inför dessa gruppers behov av deltagande och integration i samhällslivet.
Det säger sig självt att någon drastiskt annorlunda måste göras om vi ska fastna i den situation som råder och i stället få en mera solidarisk och harmonisk samhällsutveckling där alla är med.
Men nu har vi ju en statsbudget som omfördelar och sätter fler i jobb, invänder kanske många. Är inte det tillräckligt?
Det är det inte. Budgeten har rätt profil men vill och kan alldeles för lite för att verkligen göra skillnad även utan den stora flyktingströmmen just nu.







MED SINNE FÖR RÄTTVISA – PARALLELLA NORMSYSTEM OCH DEN UPP OCH NERVÄNDA VÄRLDEN[1]
Staffan Lindberg

Rättvisan behöver inte vara Rättvis för den är ju rättvisan – den statligt sanktionerade utsagan om vad som är rätt eller fel i ett visst samhälle i en viss situation.[2]

Rättssociologi kan vara sociologi när den är som bäst. Mot en till synes handfast verklighet av normer, lagar, domstolar och domare, ställs en analys som i sin vassaste form skapar ett djupperspektiv på samhällets strukturerer och processer. En del av modellen är att ställa en ”infrastruktur” av faktiskt existerande statliga lagtexter mot det samhälle dessa verkar i. Ungefär som medicinsk sociologi, där en biomedicinsk verklighet hela tiden ställs i samspel med ett visst samhälle och dess funktionssätt. Ännu mer spännande är när det rättsliga systemet visar sig ideologiskt konstruerat i förhållande till olika intressen i samhället, precis som den faktiskt existerande medicinska praktiken.
Med sitt begrepp – parallella normsystem – har Karsten Åström skrivit in sig, inte bara i rättssociologin, utan i sociologin som samhällsvetenskap. I sina studier av socialtjänstens sätt att fungera (Åström, 1988; 2013) visar han på hur de kommunala myndigheterna, ställda inför praktiska problem av olika slag, utvecklar sina egna tolkningar av socialtjänstlagen, som inte har stöd av lagtexten, men som i slutskedet sanktioneras av den förvaltningsdomstol som är satt att övervaka det hela.
Rent konkret: När äldre personer söker om serviceboende därför att de har svårt att klara av sitt praktiska vardagsliv kvarboende i sin bostad, sätter de i gång en apparat. Det utreds om personen verkligen har dessa behov i enlighet med lagtextens formulering om stöd för detta. Ett beslut fattas i huvudsak av socialarbetaren inom kommunen. Vid avslag har man ofta infört en norm om behov över 24 timmar då man förmodar att personen inte har dessa behov dygnet runt, utan kan klara sig kvarboende med hjälp av olika hembesök och tekniska hjälpmedel. Det är en norm som har utvecklats, men som saknar stöd i lagstiftningen.
Skulle personen ifråga överklaga, går målet till en förvaltningsdomstol som leds av jurist. Om man, som Karsten har gjort, systematiskt granskar denna process visar det sig att domstolen går med på 24-timmarsregeln och sanktionerar alltså kommunens beslut – trots bristande stöd i lagstiftningen. Skulle däremot kommunen avslå begäran om serviceboende, med motiveringen att den inte har råd med att förse personen i fråga med detta boende (det saknas platser eller planer på att bygga ut), blir det backning i domstolen, som motiverar med att detta saknar stöd i lagtexten.
Det existerar alltså två parallella normsystem, ett i den kommunala förvaltningen och ett i domstolen. De överlappar delvis, men inte helt. I glappet kan allt möjligt hända. Kommunerna kan kalla normen ”kvarboendeprincipen” och sätta den i system genom olika motiveringar, som t ex att det är bäst att bo kvar i sitt invanda system och sociala nätverk. Detta bäddar för en ”tipping point”, en situation bortom all kontroll där den äldre aldrig ges chansen att vänja sig vid ett serviceboende utan plötsligt bara under mer eller mindre kaosbetonade former måste förpassas till ett regelrätt vårdhem.
Detta är ytterst en socialpolitisk fråga. Det kan tyckas att politikerna i en kommun skulle kunna driva en mer human och realistisk politik och hjälpa folk att flytta till ett äldreboende innan det är försent. En insändare på Sydsvenskans Åsikter signerad Tove Persson pläderar ”för fler platser i särskilt boende så att tröskeln inte blir skyhög för alla som inte lider av demenssjukdom” (16 januari 2016). Hon skulle bara veta hur detta kan ’manipuleras’ i spelet mellan kommunpolitiker, socialarbetare och domstol.
Med begreppet parallella normsystem får vi en analytisk möjlighet att gräva oss fram till en konkret förståelse varför den ’rättvisa’ vi tycker oss se i den enskildes behov av vård, omsorg och ett social fungerande liv ställs mot en apparat med andra drivkrafter, kommuners dåliga ekonomi och domstolars försök att vara realistiska i förhållande till givna omständigheter. Den tydliga socialtjänstlagen förvandlas i praktiken till en djungel man måste skära sig genom med de mer eller mindre trubbiga knivar som står till buds.
Denna faktiska sociala relativisering av rättssystemet som äger rum i alla samhällen är grundbulten i rättssociologins förståelse av samhället. Lagar och lagstiftning är uttryck för behoven i en viss maktordning, kapitalistisk eller annan (Hydén, 1978). De förvandlas genom olika praktiker till lokalt anpassade maktordningar och praktiker. Under ligger intressemotsättningar och konflikter, men de döljs ofta effektivt av formella regler och lagar som ger sken av objektivitet. Den kritiska sociologins uppgift är därför att frilägga dessa ’djupstrukturer’ och göra det möjligt för andra aktörer än maktens att komma till tals.
Ett uppror mot brister i äldreomsorgen i vårt samhälle är knappast troligt med tanke på åldrandets verklighet. I stället är det väl en myriad av protester från de äldre i sin ensamhet och deras anhöriga. En trög process som det är svårt att veta hur den slutar. Men sociologisk, och därmed politisk, klarsyn kring detta skulle kunna förändra mycket.

Ställt på sin spets
I andra situationer har klyftan mellan parallellt existerande normer och dess komplexiteter en helt annan sprängkraft. De koloniala samhällena erbjuder tydliga exempel.
Liksom i drömmen erbjöd kolonierna en tillflykt undan det egna samhällets krav, ett utlopp för den grymhet och självhärligt som inom Europa inte tolererades. Ännu inte tolererades.
I kolonierna kunde man, alltmedan man fortsatte att representera civilisationens höjdpunkt, undvika många av dess obehag: den borgerliga banaliteten, den äktenskapliga tristessen, den hämmande impulskontrollen, - och hänge sig åt massmord, övergrepp på barn, sexuella orgier och andra former av driftsutlevelser, som hemmavid mest fick sitt utlopp i drömmen (Sven Lindqvist, förord i Gide Den omoraliske, 2011).
I Indien skapade engelsmännen en samhällsordning byggd på principen söndra och härska. Gruppidentiteterna och deras normer och traditionella lagar ordnades i den hierarki som engelsmännen tyckte sig uppfatta i de kaststrukturer de mötte. De tidigare föränderliga kasterna kodifierades och gjorde indierna mer medvetna om en hierarkisk struktur i samhället. Men det blev också förutsättningen för en mera enad indisk identitet – ett kategoriskt ojämlikt par (Tilly, 2000) – som bäddade för upproren och kampen för självständighet. Det engelska väldet och deras rättssystem förlorade successivt sin legitimitet. När domstolarna dömde Mahatma Gandhi för olydnad mot överheten dömde de sig själva, och sitt rättssystem, till undergång.
Indier, beroende på gruppidentitet, har att navigera genom tre rättssystem, den lokala kast- och byordningen, det traditionella regionala delvis Moghulska rättssystemet och den engelska rättsordningen och dess postkoloniala form (Hansen, 1999). Det kan bli hur komplicerat som helst. Individer kan leva parallellt med helt olika normer och regler, men spänningar uppstår i mötena, i konfrontationerna. Detta är också på sikt en källa till förändring. Genom utmaningar och kamp förnyas rättssystemet. Förhållandet brukar betecknas som ”rättspluralistiskt”.
Ett starkt exempel är fallet med Shah Bano från 1985 och dess efterföljd. Indien har tre olika och oberoende system för familjerätt: ett hinduiskt, ett muslimskt (12 procent av befolkningen) och ett ”modifierat engelskt”. Enligt muslimsk lagstiftning har inte kvinnan rätt till underhåll efter en skilsmässa. Shah Banos man Mohd. Ahmed Khan skiljde sig från henne 1978 och där stod hon ensam med fem barn utan rätt till underhåll.[3] Shah Bano väckte då åtal i Högsta domstolen och åberopade straffrätten, som är allmän för alla medborgare (även om den i praktiken ofta utövas enligt lokala koder och aldrig kommer till en formell domstol). Högsta domstolen gav henne rätt att erhålla underhållsbidrag. Detta beslut ändrades dock av det Indiska parlamentet under påtryckningar av ortodoxa muslimska organisationer. Man införde ett tillägg till muslimsk lagstiftning i form av The Muslim Women Protection of Rights on Divorce Act, 1986”, som i praktiken förnekade också utfattiga muslimska kvinnor rätten till underhåll.
Detta utlöste många offentliga konflikter: Mellan hinduer och muslimer om rättvisa för kvinnor och det ohållbara i att ha två rättssystem i stället för ett för alla medborgare. Inom den muslimska befolkningen uppstod en strid kring kvinnors rätt vid skilsmässa. Muslimsk lagstiftning föreskriver att kvinnan har rätt till en tredjedel av arvet efter mannen då han dör, men ingen rätt till ersättning alls vid skilsmässa.
Liknande fall kom så småningom också upp i Högsta domstolen. Vid dessa upprepade domstolen sitt första domslut till förmån för kvinnans rätt till underhåll. Flera muslimska organisationer, bl a ”All India Shia Personal Law Board” stödde därefter Högsta domstolens utslag. The Muslim Women Protection of Rights on Divorce Act,” annullerades.
”Land ska med Lag byggas” heter det alltsedan Magnus ’Ladulås’ Eriksson. Men vad rättssociologin visar är att det som upplevs som rättvist vid en viss tidpunkt, kan ändras genom offentlig debatt och social mobilisering. Rättvisan kan bli mer rättvis.

Referenser
Gide, André (2011) Den omoraliske. Stockholm: Brombergs.
Hansen, Thomas Blom (1999) The Saffron Wave. Democracy and Hindu Nationalism in Modern India. Princeton University Press.
Hydén, Håkan (1978) Rättens samhälleliga funktioner. Lund: Studentlitteratur.
Tilly, Charles (2000) Beständig ojämlikhet. Lund: Arkiv förlag.
Åström, Karsten (2013) ’Parallell Norm Creating Processes.’ I Matthias Baier, red., Social and Legal Norms. Towards a socio-legal Understanding of Normatitivity. Farnham and Burlington: Ashgate, sid. 71-85.
Åström, Karsten (1988) Socialtjänstlagstiftningen i politik och förvaltning. En studie av parallella normbildningsprocesser. Lund: Lund University Press.

(December 2015)


Social ekonomi är en nyckel för integration
Morden på elevassistenten Lavin Eskandar och eleven Ahmed Hassan i Trollhättan och de många mordbränderna på tilltänkta flyktingförläggningar har skapat en mörk, nästan defaitistisk, stämning. Det är som om det inte går att stoppa enskilda galningar som går den våldsbejakande och rasistiska extremismens ärenden. Som om det finns en acceptans för denna terror.
Samtidigt upplever vi en mäktig våg av medlidande med och engagemang för krigsflyktingarna som nu kommer till Europa och till oss. Det är som om en barriär mot medkänsla, som vi tidigare har hållit på armslängds avstånd, har brutits ner. Folk hjälper spontant, människa till människa, men mest som frivilliga i olika biståndsorganisationer.
Den medmänskliga möjligheten har uppstått därför att EUs murar mot våldets offer har rasat samman av trycket från de hundratusentals förtvivlade flyktingarna från krigens fasor. Flyktingarna kommer hit med ett lidande som vi redan känner genom tidigare flyktingar från dessa länder.
Öppenheten och det humana flyktingmottagandet provocerar nu de främlingsfientliga krafterna precis som när vi tog emot flyktingar från det forna Jugoslavien i början av 1990-talet.
Samma taktik används nu som då. De främlingsfientliga gör sig till talespersoner för många svaga grupper i samhället, oroliga äldre, fattigpensionärer, yngre lågutbildade arbetslösa och många andra. Många av dessa känner inte igen sig i vårt nya samhälle där det inte finns jobb för alla, där välfärden urholkats steg för steg, där skolorna fungerar dåligt och sjukvården går på ”kryckor”.
Flyktingar ställs mot välfärden i detta budskap. ”Ju fler som kommer desto mindre att dela på” är budskapet. Det är förlorarnas oro som uttrycks.
Vi måste förstå att det solidariska kontraktet om välfärd för alla, som vi uppnått efter århundradens kamp för social rättvisa, är hotat i dagens ekonomiska system.
Hur möter vi detta? Genom argumenten om föryngring av arbetskraft och högt utbildade flyktingar? På vilket sätt kan detta lugna när arbetslösheten är 8 procent och många lever på marginalen?
Så hur ska vi tänka och handla för att inte de många flyktingarna hit ska leda till en politisk katastrof med ökande främlingsfientlighet och våld?
Den avgörande förutsättningen för en stark och bred demokratisk motrörelse mot främlingsfientligheten är möjligheterna till en social förändring som inkluderar alla, flyktingar såväl som gamla invånare; ett återupprättande av det solidariska kontraktet och medborgarnas tillit till våra gemensamma institutioner.
Vi kommer därför att behöva vända på varje sten för att hitta fungerande lösningar. Effektiv språkinlärning och en bättre fungerande skola och högre utbildning är en viktig väg.
Men det räcker inte. Automatisering och robotisering av arbetslivet skapar redan brist på jobb för de arbetsföra och därmed brist på deltagande, inkomster och integration.
De möjliga lösningarna finns. En är ett nytt miljonprogram för hyreslägenheter, boende och sysselsättning för många. Vi har låg statsskuld, vi kan låna till det – det är en framtidsinvestering.
Ännu viktigare är en övergång till sju timmars arbetsdag och en modern social ekonomi.
Social ekonomi handlar om att gemensamma behov i samhället, i miljöarbetet, i vård, skola och omsorg osv kan mötas med olika formera av kooperativa och andra sociala verksamheter, som delvis kan finansieras av de sociala försörjningsstöd som annars utgår till flyktingarna och andra arbetslösa. Nya och gamla kooperativ i eller i anknytning till frivilligorganisationerna och stiftelser är en väg att gå. Modellerna finns redan.
Social ekonomi handlar just nu om inkludering i en kristid, en politik vi har lång erfarenhet av här hemma och i världen. Men för ett humant samhälle måste det alltid finnas en stark social sektor fri från marknadens hänsynslösa framfart. Den är också fröet till sociala framsteg ut ur finanskapitalismens växande ojämlikhet.
Hindren för kortare arbetstid och en större social ekonomi är många och välkända både ideologiskt, fackligt och rent praktiskt, men kan man komma överens om flyktingpolitiken så kan man också komma överens om integrationspolitiken. Det var just genom den stabila folkhemsalliansen mellan socialdemokraterna och bondeförbundet 1933 som nazismen förhindrades att växa sig stark här. Den politiken gav folk jobb och hopp inför framtiden.
Flyktingarna från Mellanöstern kan på sikt bli vår starkaste tillgång. De kommer inte bara att förnya och föryngra arbetskraften i landet som flyktingarna från krigen i det forna Jugoslavien redan har gjort. De kommer också att utgöra den strategiska resursen i återuppbyggnaden av länderna i Mellanöstern när krigen tar slut, för det kommer de att göra förr eller senare.
”Det här förändrar allt” heter Naomi Kleins bok om klimatkrisen. På samma sätt borde vi tänka kring integrationen nu.
(Debattartikel i Fria Tidningen, 11 november 2015)


Efter terrormorden – Låsta i ursäktskulturer?
Det första är förfäran över de vidriga terrormorden i Paris, Libanon och i Sinai. Det andra är sorg och medlidande med offren. Det tredje är viljan till motstånd. De ”vill förgöra hela vårt sätt att leva, våra europeiska värderingar, vår västerländska kultur” skriver Heidi Avellan i förra söndagens sydsvenska. De vill skapa skräck i oss. Det får de inte och kommer inte att göra. Vi är starka, vi kan värna oss. Detta känns som helt naturliga ord i sammanhanget.
Men vad ska vi då göra för att göra motstånd och befria världen från den jihadistiska terrorn? Daesh är en exploderande krutdurk och det är helt centralt att förstå uppkomsten av denna krutdurk, vilken är förutsättningen för Daeshs terroristiska sprängningar. Under en lång rad av år har Västs politik i Mellanöstern laddat upp denna kruttunna. “Vi” har skapat och gett föda och näring åt ett monster som nu blivit ett fullvuxet monster som går till attack; i första hand inte mot “oss” utan istället mot andra sorters muslimer och etnisk-religiösa minoriteter i Mellanöstern. Daesh slår till mot alla som de betraktar som otroende; först och främst i sin närmiljö men nu har också “vi” drabbats av deras exploderande terror.
Tänk om vi kunde se bakom monstret för att också se den monstruösa politik som bidragit till att skapa monstret. Den monstruösa draksådden har en lång historia som under de senaste femton åren accelererat genom de mellanösternkrig som genomförts i namn av kamp mot terrorn. Nu är nästan hela mellanöstern i brand och det har också börjat explodera mitt i Europa.
Denna monstruösa historia påbörjades av den europeiska kolonialismen och hölls vid liv av den oljeimperialism som söndrade och härskade bl.a. genom att mobilisera religiösa krafter som kunde användas som vapen mot den nationella självständighet som förspråkades av arabnationalismen. Draksåddspolitiken har bestått av underkuvande, rovdrift på människor och natur och senare kontroll över diktaturer, olja och territorium för att försvara denna fria värld. Statsbildningar utan hänsyn till etniska och religiösa skillnader, liksom militärkupper och invasioner, hör också till repertoaren. Kriget mot ”terrorismen” de senaste femton åren är bara den sista fasen i denna självdestruktiva västliga politik, som bara resulterat i mer islamiskt motstånd mot västliga regimer än någonsin.
Alltså, den fria och demokratiska världen skapades genom folklig kamp i väst, samtidigt som detta väst skapade den ofria världen. Den fria världen med dess demokrati och yttrandefrihet var ena sidan av ett globalt system där den andra sidan var just exploatering och förtryck. Västerlandets baksida har i den arabiska världen blivit en helt central bild av USA och dess allierade. Man betraktar väst och USA som ett monster som under en lång tid underminerat och förstört en värld som innan västs intåg var blomstrande och rik. Denna syn ger väst skulden för nästan allt elände i Mellanöstern. Detta är en bild som till stor del är konstruerad, men detta utifrån en kärna av sanning. Den arabiska kultur som använder denna bild har benämnts som en bortförklaringskultur. Men om man använder sig av denna etikett måste man se att vi i Väst också använder oss av en bortförklaringskultur som hindrar oss att se det monster som vi själva skapat.
Men lika viktigt som bortförklaringskulturen och det västliga monstret är att förstå att ekonomisk utveckling och social förändring nu sedan länge, trots alla gränser och murar, har trängt in i den arabiska världen liksom på andra håll. Där finns en utbildad medel- och arbetarklass knuten lika mycket till den internationella ekonomin som till inhemska statsapparater. Och dessa nya globalt uppkopplade skikt ser europeiska fri- och rättigheter som ett eftersträvansvärt ideal. Om man skall överdriva metaforiken kan man påstå att det västerländska monstret också har en ljus och vacker baksida av fred och demokratiska fri- och rättigheter som många betraktar som eftersträvansvärda. Och nu när de positiva möjligheterna i hemregionen är uttömda tycks det som hela Mellanöstern startat ett stor Exodus över haven för att få ta del av de europeiska livsidealen.
Samtidigt har det skett en stark urbanisering som ryckt upp bondeklassen med sina rötter. Av detta har det blivit en växande fattig och otrygg underklass. Parallellt växte också religiösa reformrörelser fram – försök att hantera den nya osäkra världen genom religiös väckelse med starkt konservativa drag. Vi kan kalla dem religiösa traditionalister. Rörelserna är den mest aktiva sociala kraften i form av brödraskap och andra grupperingar. Dessa står för aktiv hjälp till civilsamhället i de stater där statliga institutioner inte alls räcker till för att utbilda och vårda folk. Men de har också en ideologi om en religiös stat för att förändra sina samhällen i önskad riktning.
Av detta har det blivit en veritabel krutdurk med motsättningar och inbyggda konflikter: Medel- och arbetarklasser som kräver demokrati och ekonomisk utveckling. Traditionalister som kräver en återgång till ett romantiserat traditionellt och patriarkalt samhälle. Etniska och religiösa grupper som kräver inflytande. Diktaturer och regimer som försöker håller alla dessa krafter nere med våldsam repression, ofta med militärt och ekonomiskt stöd från väst. Västligt maktspel och militära invasioner (Afghanistan, Irak, Libyen …). Flyktingar i flyktingläger och i växande utsträckning i Europa där de möts av diskriminering och marginalisering med vanmakt som följd.
Krutdurken har laddats upp under lång tid. När den arabiska våren kom var det demokratikrafterna som dominerade, men dessa överflyglades ganska snabbt av de religiösa traditionalisterna, vilket visar på den faktiska numerära och politiska maktfördelningen. Dessa islamiska rörelser håller hela den koloniala och imperialistiska nutidshistorien vid liv. Varje intervention eller ingrepp från väst tolkas i dessa termer. Diktaturerna som följde på kolonialmakternas tillbakadragande stöddes först av väst för att sedan bekämpas av väst. Förlorarna blev dödsfiender till väst och till varandra. Vanmakt är ordet både i Mellanöstern och hos de muslimer som hamnat längst ner som flyktingar i det socialt nedrustade väst.
Vanmakten har förvandlats till det monster som vi ser idag: Den idéhistoriska bakgrunden till Daesh är i dessa dagar välkända. Daesh står för en rörelse som förbereder sig för denna världens undergång. De utvalda ska gå segrande fram i detta Armageddon. Inga kompromisser är möjliga. Daesh’s brutala kamp på liv och död för sitt himmelrike kan framstå som ett förvirrat och förvridet krig, men den har en dragningskraft på många av förlorarna i den brutala historia vi beskrivit ovan. Detta kan vi inte förneka. Vi ser den nu i termer av fullskaliga krig och terrordåd i Syrien och Irak liksom i Europa och delar av norra och mellersta Afrika. Vad vi måste förstå är att Daesh är en mycket liten minoritet bland alla muslimska araber. Sekten kan bekämpas militärt. Vi har inget val i den frågan.
Men för att vinna en varaktig fred efter kriget måste det till något helt annat. Både hos den överväldigande majoriteten, modernister såväl som traditionalister, finns i den arabiska och muslimska världen denna resonemangsbotten, som bl.a. den tyske journalisten Bernd Ulrich har kallat för en ”bortförklaringskultur”: ”Det är alltid Väst som är skuld, kolonialismen, imperialismen, Amerika, Israel, EU. Argumentet förgiftar araber och iranier, lamslår ambitioner …” (Naivität des Bösen, Die Zeit 8. Oktober 2015).
När vi i väst slår ifrån oss dessa argument förstärks naturligtvis denna ”ursäkt”. Motsättningen fortplantar sig genom vår egen ”ursäktskultur”. Vi vägrar att se den historia som alltsedan det osmanska rikets fall bestått i att söndra och härska för att fortsätta vår kontroll över Mellanöstern. Vi har under en lång tid skapat det monster som ger näring åt både arabvärldens ursäktskultur och IS. Vi vägrar att se och därför ger vi inte Mellanöstern möjlighet att se sin egen skuld till dagens katastrofala situation. IS är en parasit som får sin näring av den monsterbild som delas av stora delar av arabvärlden. Vi måste ge arabvärldens möjlighet att se monstrets vackra och ljusa baksida; den bild av humanitet och demokratiska fri- och rättigheter som också är en bild av väst med en kärna av sanning. Det enda vi kan göra för att undanröja detta avgörande hinder för dialog och samförstånd är genom att öppet erkänna västs historiska skuld för situationen i Mellanöstern. Detta är förutsättningen för en fungerande fredsprocess i Mellanöstern hur svår den än ter sig.
Vad har då Sverige för roll i det hela. Vi kan etablera vår egen ursäktskultur genom att skylla allt elände på typ Bush, Blair, Saudiarabien, Obama och kanske Hollande. Men trots att vi inte varit aktiva kolonialister och bara marginellt bidragit till arabvärldens förödande krig bör vi erkänna vår del av västvärldens förtryck och utsugning av arabvärlden. Vårt välstånd bygger till en del på detta nedtryckande av den arabiska världen. Den superbilliga oljan var t.ex. en förutsättning för vår enorma välfärdstillväxt mellan 1945 och 1975.
Sveriges uppgift är inte att stå i den militära frontlinjen mot Daesh. Vi måste istället gå i spetsen för fredsdialogen och bekämpa Daesh med humanitära och diplomatiska medel. Svenska Afghanistankommitténs utbildning för flickor i Afghanistan är en förebild vad det gäller den humanitära sidan. Alliansen mot Daesh är en allians med avgrundsdjupa sprickor. Sverige kan göra en diplomatisk insats genom att försöka överbrygga sådana sprickor. Kampen mot Daesh försvagas för tillfället mycket allvarligt av striderna mellan kurderna och turkiska staten. Om det mäklas fred mellan turkiska staten och kurderna och Turkiet på allvar tar upp kampen mot Daesh skulle Daesh snabbt bli utträngda ur Syrien. Sverige har förutsättningar för att lyckas med denna diplomati, vi har goda förbindelser med både kurderna och den turkiska staten.
En human och framåtsyftande flyktingpolitik är också en viktig del av en sådan fredsdialog. Vi måste helt enkelt skapa ett inkluderande samhälle där både muslimska och andra minoriteter från Mellanöstern känner sig välkomna som fullvärdiga medlemmar både socialt och kulturellt. Med hjälp av den nutida kommunikationsteknologin kan detta ge ringar på vattnet i hela Mellanöstern.

Staffan Lindberg
Professor emeritus i sociologi, Lunds universitet
Per Olof Olofsson
Professor emeritus i sociologi, Högskolan i Halmstad





Eftertankar efter svar Stefan Löfven

Den 3 januari skrev jag ett öppet brev till Stefan Löfven som hade rubriken ”Kvitt eller dubblet? Chansen som vi nu missar”. Det har gått två veckor. Jag fick svar från Sarah Hillbert, Regeringskansliets kommunikationsenhet den 19 januari.
”Hej Staffan” … ”åtgärderna har vidtagits för att minska antalet personer som söker asyl … för att förbättra kapaciteten i mottagandet. … få ned antalet asylsökande och skapa ett hållbart flyktingmottagande. … Tack för ditt engagemang …”
Det är ingen tvekan om att vi har en regering som lyssnar.
Det är lätt att vara efterklok. När jag nu begrundar det hela är det två saker som känns riktigt viktiga:
1)    Vi har inte prövat individuellt flyktingmottagande i enskilda privat hem i någon större skala. Vi kan mycket väl komma till den punkten där det kommer att kännas helt nödvändigt för att stilla våra samveten.
2)    En tredjedel av flyktingar är unga afghaner, ca 30 000 av dem redan i Sverige.
Vi kände ju redan som frivilliga på Malmö C i oktober - november att strömmen av unga afghanska killar från Iran var övermäktig. Vart skulle de ta vägen? De hade ju ingen skolutbildning att tala om. Det är en övermäktig uppgift för dem bara att lära sig svenska språket. Högre utbildning? Glöm det. Vad vi såg var det en s k kedjemigration, någon åker före och etablerar sig, familjen följer efter. Som barn under 18 kan de inte vägras asylprövning.
Nu står vi där med 30 000. De är i gruppboende. Olyckan har redan hänt, de misstänks vara kvinnofientliga. Händelserna i Köln och Stockholm har redan skapat en hysteri. Som kollektiv straffas de nu för vad några få rötägg, inte ens från Afghanistan ställt till med. Enda chansen för att få ordning på detta är att försöka fördela ut de flesta i andra länder inom EU. De som blir kvar måste ut en och en i enskilda hem där de fort kan lära sig hur vi tänker och gör i Sverige och få inhemska kompisar. Vi ska inte vika en tum från våra jämställdhetsregler. Nolltolerans gäller.
Sverige måste öka sina ansträngningar, tillsammans med Tyskland, Österrike och Holland och andra likasinnade och allierade, att få till stånd en solidarisk flyktingmottagning inom EU. Hela unionen står och faller med denna ödesfråga.
Europa måste kraftfullt visa i sin diplomati att vi kan be om ursäkt för våra monstruösa handlingar i Mellanöstern under kolonialtiden och i samarbetet med oljeimperialismen därefter! Vi i Sverige kan bidra med diplomati i relation till den turkiska staten, som vi har goda förbindelser med sedan Carl Bildts dagar, och relation till kurderna, som vi också har goda relationer till. Utan fred mellan dessa parter går det inte att få stopp på kriget i Syrien.
(Brev, Lund den 21 januari 2016)


När en minoritet styr
Demokrati är ett uttryck för en lång kamp för rättigheter bland bönder, arbetare och andra i underläge i historien. En man en röst kom efter det att varje man hade ett gevär i värnpliktsarméerna. Kvinnlig rösträtt kom efter slakten i första världskriget.
Demokrati är ömtåligt för störningar. Det är en hel del man måste vara överens om för att sedan kunna vara oeniga. Det krävs en minsta gemensamma nämnare av rättigheter, som rätt till privategendom, yttrandefrihet, församlingsrättigheter, myndighetsålder. Till detta kommer skydd för minoriteter med andra normer och kulturer än majoritetens.
Vad vi ser i Polen nu är hur ett parti med 37 procent av rösterna har majoritet i riksdagen. Det måste vara ett s k majoritetsvalsystem som tillämpas. Den ger ofta en minoritet makt över en majoritet. Följden är att det krävs ett folkligt uppror utanför parlamentet för att göra detta styre om intet.
Det handlar både om skydd mot majoritetens rätt att styra ett land hur som helst och minoritetens möjligheter till detsamma. Ett proportionellt valsystem är inte en garanti. Hitler kom till makten i Tyskland 1932 med en tredjedel av rösterna i riksdagsvalet.  Det fanns ingen motståndare i parlamentet. Kommunisterna hade förklarat socialdemokraterna för huvudfienderna och detta lamslog de både partierna. Snart var kommunisterna förbjudna och socialdemokraterna vingklippta.
I denna ödes tid för Europa är det viktigt att vi är överens inom de demokratiska partierna om var gränsen för demokratin går. En svag mitt lämnar utrymme för radikala flanker att växa sig större i stället för att stöta bort folk. I vårt land har SD redan 22 procent av sympatierna. I en intervju i Uppsala Nya Tidning den 28 december förklarar SDs riksdagsledamot Pavel Gamov ”Vår långsiktiga ambition är att få bort de andra partierna.” Man siktar på att bli ett 30-procentsparti.
Kan det sägas tydligare? Innan vi vet ordet av kan vi ha en situation som i Tyskland 1932.
Hur ser en fungerande mitt ut? Den måste leva med kompromisser, det är demokratins kärna. Utifrån den situation vi nu har med stopp för flyktingar, måste vi lägga allt krut på en fungerande och solidarisk flyktingpolitik inom EU.
De möten som nu ska hållas i mars inom den Europeiska Unionen blir alltså avgörande för vår egen politiska framtid, om en majoritet ska styra eller en extrem minoritet.
Februari, 2016


När barmhärtigen inte behövs
”Regeringens tiggerisamordnare Martin Valfridsson lämnade i dag sin utredning om utsatta EU-medborgare till barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér vid en pressträff i Rosenbad.”
”– Jag tror inte att det långsiktigt är det som hjälper individer ur djup fattigdom. Jag tror verkligen att pengarna gör bättre nytta hos organisationer i ursprungsländerna, sa Martin Valfridsson.” (SVT Nyheter 1 februari).
För många är de romska tiggarna på våra gator och torg en styggelse, en rälig syn, en påminnelse om en värld som vi inte vill kännas vid. Att vi dessutom ger pengar i deras muggar är ännu värre, menar Valfridsson. Det är ju därför de kommer hit. Pengarna borde gå till romerna i deras hemländer i stället. De fattigaste av romerna där kommer ju inte hit. De har inte råd.
Vad gör man när kommuner ibland erbjuder en ordnad boplats med toaletter, duschar, tvättstuga och tillgång till el? Är det inte en regelvidrig positiv särbehandling. Lagen ska vara lika för alla. Det är Rumäniens och Bulgariens skyldighet att ta hand om sina fattiga.
Man tillsätter en utredning. Den kommer fram till att vi inte alls behöver bry oss om de romer som tagit sig hit. Vi kan skicka pengarna till hjälporganisationer på plats i deras hemländer.
Detta kan kallas för en byråkratisk rationalisering av problemet. Vi får men vi behöver inte bry oss.
Ska det gå lika dant med flyktingproblematiken. Förvandlas till en ickefråga i vår byråkratiska apparat, som nu hävdar att vi gjort allt vi kunnat och ytterligare insatser utan tillräckliga resurser inte löser flyktingarnas probelm.
Det är bara att hoppas att den s k rationella lösningen på romernas problem inte tas på allvar. Ylva Stubberaard skriver på Facebook:
”Jag mår illa. Är det någon som någonsin trott att romernas situation i Europa blir bättre av en slant i en pappmugg? Men däremot blir den enskilda personens situation kanske något bättre en stund. Självklart måste fattigdom bekämpas på alla nivåer och framför allt genom att ge rättigheter och möjligheter även till romerna. Och jätte-bra med organiserat stöd i hemtrakterna, man måste helt enkelt arbeta på alla plan. Men vi löser definitivt inte romernas förtvivlade situation genom att inte behöva se den.”
När den råa kapitalismen släpptes lös i dessa länder försvann det uns av social trygghet som romerna upplevde i det gamla samhället. De lever nu i en modernt producerad katastrof.
De behöver allt vårt medlidande och vår barmhärtighet.
(Februari 2016)




Suffragette
Engelsk film av Sarah Gavron 2015. Den ger starka bilder och situationer som etsar sig in i minnet.
Ett stort tvätteri i London 1912. Maud är bara 23, men är redan arbetsledare för de som stryker skjortor. Hon tjänar 13 shilling i månaden. Förmannen har förgripit sig på Maud tidigare, men har nu hittat en yngre flicka, Maggie, som han raljerar med. Mauds hat pyr under ytan i detta den moderna fabrikens dubbla slaveri för alla kvinnor.
Hennes man arbetar också där. Om det sexuella förtrycket vet han till synes inget. Tillsammans har de en liten femårig son. De reder sig.
På gatan blir Maud vittne till en kvinnodemonstration för rösträtt som slutar med att skyltfönster krossas. Hon flyr förskräckt. Men det dröjer inte länge förrän hon dragits in i kvinnokampen för rösträtten. Den ger henne en röst för så mycket mer än bara rätten att rösta. En väg ut ur förtrycket. Det ger henne också ett systerskap tvärsöver klassgränser. Hemlös, förskjuten av sin man och med sonen bortadopterad – mannen har laglig rätt till sonen - finns bara en väg för Maud.
Det som slår en med kraft är hur det etablerade samhället, också arbetarmän och arbetarkvinnor, fördömer rösträttskvinnornas kamp och ser den som skamlig och anstötlig. Männen har i princip vunnit samma kamp genom den s k Chartist-rörelsen 1838-58, men verkar inte bry sig om kvinnornas rätt.
Efter 40 års fredlig kamp med manifestationer, demonstrationer och en parlamentsutredning utan framgång, tar tålamodet slut. Kampen blir militant. Maud och hennes kamrater spränger brevlådor, telegrafledningar och en regeringsministers hus. När de fängslas för uppvigling hungerstrejkar de i fängelset så att myndigheterna till sist inte vågar ha dem fångna och låta dem dö som martyrer.
Vid ett försök till demonstration på Epsom Derby 1913 dödas en av aktivisterna, Emily Davison, i en kollision med en ryttare. Begravningen blir till en jättemanifestation, som inte kan stoppas.
1930 fick alla kvinnor över 21 rösträtt i England. Det bidrog starkt till samma rättigheter i hela världen.
(Veckobladet, januari 2016)


Ett annat liv
Ett spännande möte på ABF, Garaget, Lönngatan 30, Malmö, 21 januari 2016

Anders har varit drogberoende i över 25 år. Märkt och fårad men nu energisk och frispråkig.
Det började när han var femton, gick ut skolan och började jobba som plåtslagare med egen lägenhet och äntligen fri från sina fosterföräldrar. Nu skulle det riktiga livet börja.
Allt var oskyldigt med sprit i festsammanhang tills en dag när han var fast i sitt beroende och började ta med amfetamin.
Han blev vräkt eftersom han inte hade till hyran. Han levde hemlös, på gatan, i en husvagn och i ett tält över jordvall. Det handlade bara om att få ihop till spriten och knarket. Han blev tagen för slagsmål och för narkotikainnehav och satt i fängelse i fyra omgångar i drygt 2 år.
När han kom ut en gång var husvagnen sprängd i bitar. Han levde med en plastpåse. När han var 33 år ’satte han på jungfrun’ för första gången och sedan var han fast. Varje morgon behövde han 3-400 kr för att komma i gång.
Han ville inte stjäla, kände att han inte ville skada någon. Han kom över inbrottsverktyg och sålde till polare. Höll på att åka dit igen, men klarade sig. Det gick inte och bevisa något.
Det är som hemlös och knarkare han träffar Anette. Hon var kvarterspolis och trivdes med att lära känna sina kvarter och människor. Hon har ett stort hjärta och engagerar sig för Anders. Pratar vänligt, ser honom som en medmänniska.
Anette är en av många kvinnliga poliser som känner sig obekväm i polisrollen. Den är så manligt utformad så det skriker om det. Alla program för jämställdhet till trots är det manliga polischefer falska som vatten. Efter en fest med polishögskolans avgångsklass, som urartade i sextrakasserier blev de uppläxade av självaste polisbefäl Göran Lindberg, som senare blev fälld för grova sexbrott.
Genom Anette fick Göran kontakt med sin syster som han inte träffat sedan han var liten. Då hade han utslag över hela kroppen och vägde 45 kilo. En diakon, som engagerade sig ordentligt, hjälpte honom till sjukhuset. Rent och snyggt och god mat. Livet började återvända.
Det blev behandlingshem och skyddat arbete hela tiden i kontakt med diakonen. L. från ABF värvade Anders till en berättarcirkel. Han kunde berätta om sitt liv öppenhjärtligt och fick ett helt nytt självförtroende och ett sammanhang och motiv för att vara med i det.
Till sist hamnade han på ABF som städare. Chefen där hjälpte honom med att ta körkort och få jobb som vaktmästare.
Nu i eget boende, bra jobb och en tjusig sportbil. 2 barnbarn och 4 bonusbarnbarn.
Anette har slutat som polis och börjat som cirkelsamordnare på ABF en roll där hon är som fisken i vattnet! Hon och Anders håller seminarier tillsammans. De är som syster och bror.
Var finns hemligheten i detta?
Anders berättar att hans fosterföräldrar var religiösa. Han försökte också läsa Bibeln när han satt i fängelse, men den gav honom inte mycket. Läste en gång till och upptäckte Jesus, en upplevelse han sedan bar med sig. Det gjorde honom mera öppen för nya saker, men religiös vill han inte kalla sig. Tror inte på Gud.
I mötet med Anette, diakonen, socialarbetarna, ABF-folket fick han tillbaka sin värdighet och upptäckte en helt ny drivkraft, kärleken. Denna odogmatiska blandning av poliser, präster, sköterskor och andra, som plötsligt fanns till för hans skull och stöttade tillsammans.
Detta nya sammanhang och mening med livet.
(Veckobladet, januari 2016)


En man som heter Ove

Till det yttre en 59 år gammal man i ett radhusområde någonstans i Sverige. Hans hustru har gått bort ett halvår tidigare. Han har blivit uppsagd på jobbet. Han går omkring surmulen och mästrar allt från bilister till nyinflyttade och vilda katter. Till det inre en brokig historia, hans liv, hans flykt i form av självmordsförsök, hans kärlek, hans kamp för sin rätt. Mötet med en grannfru från Iran, som bryter igenom alla spärrar av ensamhet och att ”reda sig själv”.
Som Äta, sova, dö-filmen är det en bra sociologisk film om det svenska samhället i dag med ett än starkare historiskt perspektiv. Man kan fundera mycket på hur det är att bli gammal och inte behövd, vad nya svenskar betyder för att bryta isolering, och vad situationer betyder för att bli indragen i nya sammanhang. Det är bara för sociologerna att ta till sig och använda.
(Veckobladet, januari 2016)



Med anledning av att webredaktören för Aktion för spårvägsfritt Lund, Thomas Lundgren, avgick i dag den 19 februari 2016. Som arkitekt och forskare kring fysiska miljöer har han gjort ett kanonjobb och bevakat spårvägsfrågan i ett globalt perspektiv. Vem ska nu bevaka frågan kritiskt?
Detta anknyter också till Debatt i Lunds möte den 14 mars, klicka på rubriken.

Lund som strutsarnas paradis
Så sitter de där våra politiker
i en korridor
längs ett tänkt spår
som ska göra staden till en bandstad
med världslaboratorier i en ena änden
och matarcentral i den andra

Universitetet?
Forskarna är specialiserade på en kvadratmeter ’sand’
Journalisterna?
De är upptagna av sina egna reaktioner inför nyhetsflödet och vem som kränker vem
Konsekvenserna är således oöverblickbara

Fångade i en bubbla
Dubbelt faktaresistenta

Februari 2016
’A man’s got to do what a man’s got to do!’ Om John Fords ”Mannen som sköt Liberty Valance” (1962)
Med rätta berömd klassisk västern. Det är i mitten av 1800-talet i territoriet längst västerut. Det är torrt land med boskapsrancher och småbrukare som är oskyddade av egendomslagar. De senare försöker få landet till en delstat med lag och egendomsrätt, men hotas av ranchägarna och deras lejda revolvermän. Det är en nyckelhistoria i det moderna USAs födelse. Det blir till sist en delstat, får järnväg och blomstrar. Det är vägen dit som skildras.
Men det är också en berättelse om kärlek, hjältar och myter. En dag kommer en ung jurist, Ransom, från östern. Han har för sig att han kan praktisera i en liten stad där sheriffen står handfallen inför ett gäng tjuvar och mördare. Men han blir rånad och slagen på vägen. Väl framme får han diska på en restaurang för att försörja sig.
Ransom träffar Hallie på restaurangen och de blir vänner och förälskade. Hon kan inte läsa och skriva. Ransom startar skola för henne och andra som behöver det, små som stora. Men Ransom har en rival, Tom, som bygger sin ranch med veranda för att en dag fria till Hillarie.
Molnen hopar sig. Revolvermannen Liberty Valance håller staden i skräck. För att rå på honom måste man alltid bära vapen. Ransom värjer sig i det längsta men övertalas att skaffa sig en revolver och skjuta med den.
Till sist väljs Ransom som delegat vid ett konvent.  Liberty Valance försöker stoppa valet men förlorar. Han utmanar Ransom på duell.  Så står de öga mot öga på den öde gatan. Innan Ransom hunnit skjuta har Liberty skjutit honom i handen så att han tappar vapnet. Ransom böjer sig ner och får upp vapnet, skjuter samtidigt som Liberty, men det är Liberty som faller. Ransom blir hjälten som sköt Liberty Valance.
Ransom ska väljas till Kongressen i Washington men har samvetskval för att han dödat en man. Han tvekar. Han träffar Tom som berättar att det var han som sköt Liberty. Ingen kommer att få veta det.
Ransom får på så vis ett slags rent samvete och blir vald och territoriet blir en delstat där han själv blir guvernör. Hillarie är nu hans hustru.
Tom dör okänd på sin förfallna ranch.
Det är Tom vi ska se som den ädle och osjälviske hjälten i detta drama. Men är Ransom hedrad på falska premisser? Jag vet inte. Ransom står för det rätta och är beredd at offra sitt liv. Båda skriver historia till det bättre.
Vad man tror på är viktigt, men ännu viktigare är vad man gör av det man tror på och av vad folk tror om en. De verkliga hjältarna vill inte få och får inte berömmelse. De bara finns.
(Veckobladet, februari 2016)


Staden utan kommunal skandal
Andreas Ekström är obetalbar som krönikör på Sydsvenskans lundasidor. I dag klagar han över bristen på skandaler i staden. Han efterlyser tips från insatta Lundabor!
Ekström har inget sinne för proportioner. Den största skandalen i stadens historia finns ju rakt framför näsan på honom. Spårvägsbygget, som i ett slag omöjliggör en miljövänlig kollektivtrafik i hela Lund och underminerar kommunens ekonomi.
Vad Ekström heller inte tycks veta är att det knappas finns några medborgare i staden som bryr sig om vad som händer. Han kan han helt enkelt inte se under sin egen förträfflighet. Visst finns det folk i staden, men de flesta studenter är bara på genomresa och forskarna är upptagna med att lösa globala problem.
(Lund, januari 2016)
Om att vinna en bit av världen och förlora den
Filmen En god hustru från Serbien är gripande och tar tag i en. I fokus är en femtioårig hemmafru Milena i en liten stad några mil från Belgrad. Hon bor i en vit pampig villa, har en trygg byggmästare till make, en dotter i Belgrad och två tonårsbarn snart på väg från hemmet.
Utanför hemmet är det en vänkrets av par där männen hållit ihop sedan inbördeskriget på 90-talet. Det är en rå jargong mellan dem i vardagsrummen medan kvinnorna umgås och skrattar i köken.
Men det är något som inte stämmer med idyllen, t ex när det blir ett hotfullt gräl mellan maken och en av hans kompisar i gänget eller när en kompis omkommit och frun rensar ut hans uniform och berättar att nu är det slut på misshandeln.
När Milena städar en dag hittar hon en videofilm där hennes man tillsammans med vännerna klädda i uniformer avrättar fyra obeväpnade civila. Hon orkar inte riktigt se det hela.
På TV pratar en advokat om vikten av att tala om och få rättvisa kring krigsbrotten under kriget.
Milena får reda på att hon har cancer och måste opereras. Hon ber i kyrkan, hon berättar för familjen. Vid en begravning av en av männen, citerar prästen bibelns ord om att vinna världen och förlora sin själ.
Milena ser färdigt videofilmen. När hon sedan är på väg till sjukhuset för operation passerar hon advokatens kontor och lämnar in videokasetten. Själva filmen slutar på operationsbordet när hon ligger sövd.
Så enkelt och starkt kan en avgörande livsresa skildras. Vad som är orsak och verkan är det inte helt enkelt att förstå, men det känns bara så rätt.
(Göte borgs filmfestival 2016)




VB recenserar
Tvåhundra år med saxofon – Per Bäcker back on stage!
Per Bäcker har med sina saxofoner och klarinett spelat det mesta från Symfonikonserter till dansbanemusik. Ofta hör vi honom i konserter och gudstjänster i Allhelgona.
Nu ville vi ha honom solo en kväll. I två år hade vi planerat med Per Bäcker och bestämt en kväll med Helgo. Sen kom olyckan – han kolliderade på cykel med en bil och fick skador i ansiktet. Inget spel och lång rekonvalescens. Johan-Magnus Sjöberg måste också ha tid mellan konserter, mässor, reformationsfirande och komponerande.
Så var det äntligen dags, torsdagen den 10 mars! Det kom fler än jag räknat med, bl a två garvade blåsare från Röda Kapellet och andra man inte brukar se på torsdagskvällarna i Helgo. Men nu när vi slutat med mässa kl. 7 och eftersits passar det tydligen bättre in i tidsandan. Det är musiken bortom ord och mässande som kan samla oss.
Det var 1840 och krigiska tider (fast 1800-talet räknas som ett av de fredligaste århundradena). När fienden väl lärt sig att stå ut med säckpipor och trummor, uppfann Adolphe Sax saxofonen, ett nytt formidabelt vapen för att skrämma fienden på flykt. Inte undra på när man hört en sax tjuta i falsett!
Principen var enkel: ju fler hål i mässingsluren desto gällare toner och ända ner till det dova brummandet i tilltäppt lur. Snart blev ’tillhygget’ emellertid civiliserat och kom att ingå i såväl symfoniorkestrar som jazzorkestrar. Vem minns inte Stan Getz smekande toner eller Duke Ellingtons storband eller Arne Domnérus musik? Bluesens mjukt smekande toner och visornas förvandling genom saxens melodiska vågor och svall.
Så fick vi oss undfägnat de ’tvåhundra åren’, väl förpackat och ackompanjerat av Johan-Magnus på piano. Det var nyskrivet julkort av JMS, det var flöjtkonsert av J.S. Bach, Ravels Bolero, det var Kar Bertil Jonssons julvisa, musik av Duke Ellington, George Martin m fl.
Per Bäcker kan spela allt med en renhet, känsla och inlevelse. Det är inte texter det handlar om – det är komposition, harmoni och känsla. När han spelar kan man stiga upp till en annan sfär – ett själarnas rum med en kommunikation och gemenskap långt över orden, förmedlad genom kropp och rytm.
Helt lokalt och hemmagjort och ändå så universellt och nyskapande.
(Veckobladet, mars 2016)




”Bharat Mata ki jai” Seger för moder India? När högern tar makten

10 am. Behagligt varmt när vi landar på den nya fina Indira Gandhiflygplatsen i New Delhi denna fredagsmorgon i mars.
Vår vän väntar med bekväm Toyota och vi far ut på den trefiliga motorvägen riktning Jaipur. Det är förbi rusningstiden men ändå fullt med alla tänkbara bilar, bussar och lastbilar – vilken modern  storstad som helst – men med 16 miljoner invånare i The Capital City inte vilken som helst.
Här rivs och byggs den ena skyskrapan efter den andra. Världens alla företag blandat med indiska, bostäder åt den allt mer besuttna medelklassen, internationella skolor eller globala, som snart alla grundskolor och gymnasier ståtat med. Indiens ekonomi går som smöret och växer ’snabbast i världen’.
Det finns en stark självkänsla här – världens mitt, en kontinent med en stark allindisk offentlighet i medier, nyheter och diskussioner. Tälten och skjulen som byggjobbarna från Rajasthan bor i är bara en påminnelse om det lokala.
Vi är på väg till Gurgaon, en ny miljonstad strax söder om Delhi och till en stor och bekväm lägenhet i ett modern bostadsområde med gröningar, affärer och vakter dygnet runt.
Vi är mitt uppe i en nationell diskussion vad Indien egentligen står för och framtiden, säger vår vän, sociologen. Allt är uppe för prövning och nya definitioner.
(New Delhi, 19 mars 2016)


När förnumstigheten urholkar själen

Vi är många som åkt moralisk berg- och dalbana under det senaste halvåret.
Flyktingarna
Medkänslan -frivilligheten
Säpo- rädslan för IS-folk
Kriget som aldrig tar slut
Fassbinder rädslan,
Men här är det rädslan för högerextremismen och det hela behandlas av byråkrater
Vi kunde tagit emot betydligt fler via frivilligorganisationerna …
Vi ser det byråkratiska förnuftet breda ut sig också i förhållande till de tiggande romerna … Oliver Twistbilden …
Regeringens tiggeriutredning (SVD Kultur Söndag 7 februari)
”En tia i en mugg inte hjälper utsatta EU-medborgare i det långa perspektivet. Risken är att vi glömmer dem som är för fattiga för att ens ta sig till ta sig till Sverige.”
(Februari 2016)


Utkast av Thomas Lundgren, mars 2016

Mats Olsson (V) – en andnupen sardin

På det senaste fullmäktigesammanträde var en av punkterna en sedan länge bordlagd interpellation: ”Behövs spårvägen?”, ställd till Anders Almgren (S) av Börje Hed (FNL).

I slutskedet av den 47 minuter långa debatten gick Mats Olsson (V) upp i talarstolen och förbluffade – för att inte säga bluffade -auditoriet och alla som följde webbsändningen med en berättelse om honom som ”andnupen sardin” på bussen till Ideon. En berättelse som mottogs som ett bravurnummer av spårvägsanhängarna.

Mats Olssons belägg för att spårvägen behövs - och det redan idag! – är att när han tar busslinje 6 till Ideon, tvingas han stå som en ”andnupen sardin” på bussen, så trångt är det. 

Nu hör det till saken, att busslinje 6 inte går till Ideon. Den viker av vid LTH, och fortsätter sedan till Sparta, där han har sin arbetsplats (Ekonomihuset), och vidare till Östra Linero.

Faktum är att den enda buss som går till Ideon (med ändhållplats ESS) är buss 20. Det är dessutom den enda stadsbuss som utgår från Lund C.

Busslinje 6, som utgår från Klostergården, plockar upp resenärer på vägen till Lund C, där långt ifrån alla stiger av. Med nya påstigande vid Lund C är det inget konstigt att just den bussen i rusningstid kan vara mer eller mindre fullsatts vid avgången från Lund C.

Det Mats Olsson inte tycks ha klart för sig, är att han inte skulle ha någon nytta av spårvägen, såvida han inte vill ha en 10-minuers promenad (700 m) till sin arbetsplats från Ideon. Enklare och snabbare för honom vore att ta buss nr 1 från Lund C via Sölvegatan till Sparta. Fast det är klart, med spårvägen på plats, kommer 1:ans buss inte att finnas kvar i sin nuvarande sträckning. Det blir följden av att St. Laurentiigatan stängs för all busstrafik. Om 1:ans buss skulle fortsätta trafikera södra Universitetsområdet, skulle den först tvingas ta omvägen via de hårt trafikerade gatorna Spolegatan – Kung Oskars väg – Kävlingevägen – Bredgatan innan den når Allhelgona Kyrkogata och Sölvegatan.

Men vem bryr sig?  Inte Mats Olsson i varje fall.  Det som gör det omöjligt att debattera spårväg med honom är att han inte bara är faktaresistent, utan att han, liksom många av hans meningsfränder har satt sin okunnighet i system vad gäller spårvägen och alternativen.


När orden inte räcker till: Fantastisk musik i nuet av Vocal Art Ensemble i Allhelgona!
Jag är inte musikkunnig eller musikvetare, men jag kan ändå inte låta bli att berätta om en otrolig konsert i Allhelgona i lördags (27 februari). Jag var beredd på modern körmusik, men jag visste inget om Vocal Art Ensemble of Sweden. Jag var där för att jag är konsertvärd för Helgo.
”Musik i nuet” stod det, vad är det?
Så brakar det loss med Érik Ešenvalds ”The new moon”. Ett kraftfullt anslag som direkt fyller hela kyrkan. Vi rycks med i ett musikaliskt äventyr, en kör som fyller ut hela den fina akustiken i vår kyrka, som om den vore en hel symfoniorkester. Solisterna: ”Flöjternas” spel som en porlande bäck eller ”klarinettens” forsande älv, ”violinernas” vinande över bänkarna, barytoner som en urkraft. Skönt, vackert… det är bara de fattiga orden för en upplevelse, musik som lyfter oss in i annat rum, över orden in i en rytm och en känsla fullständigt egen. I nästa stund dramatik och smärta …. så oerhört gripande rakt in i en.
Det är också någonting mycket mer - det är en mäktig livsnärvaro i sången. Den senaste CDn heter ”Urgency of now”. Det handlar om våra liv just nu i en tid av så mycket olösta konflikter och lidande:
Det är de statslösas kamp för sin rätt
Det är miljön som vi måste rädda
Det är krigen och flyktingarna
Kan barmhärtigheten vänta?
Kan vi se vår roll i allt detta?
Så länge vi lever kan vi ännu välja det goda
Det är ingen tvekan om att Allhelgona med Johan-Magnus i spetsen är Lunds främsta musikscen i dag. Här är den bästa akustiken. Här skapas och uppförs den nya musiken, ibland för första gången. I morgon är den redan klassisk.
Den görs i sammanhang som är större än jag eller du, större än oss som liten grupp – ett sammanhang som pekar inåt och utåt.
(Veckobladet, mars 2016)


Jag tycker att svensk sociologi är en katastrof! Vi befinner oss i ett av historiens stora experiment där klankulturer och andra kulturer möter historiens mest individualiserade samhälle. Och denna konfrontation utspelas i olika sociala mikroprocesser. Och i denna konfrontation uppstår helt nya sociala fenomen. Som en bas borde vi använda Chigcagosociologin som uppstod i den dåtida världens största sociala smältdegel. Och Sverige är idag en sådan konfrontationsdegel. Och dessutom med en mycket större variationsbredd än i det dåtida Chicago, där fanns det t.ex. väldigt få muslimer och och personer som var baserade i klankulturer. Att få forskningspengar, ett exempel, det finns fler, för att undersöka hur olika myndigheter samverkar mot olika former av extremism må vara väldigt svenskt, ett uppföljande av den Oxenstierniska traditionen, men det ger ju ingen kunskap om det verkliga sociala livet i dess pågående konfrontationer. Vi måste se det nya som händer och förstå för att få kunskap som kan användas för att få underlag för vad man skulle kunna åstadkomma med adekvata åtgärder. Detta borde vara en helt central uppgift för svensk sociologi. Senmodernitetens mest avancerade sociala experiment pågår utan att det pågår en social forskning som skulle göra det möjligt att förstå vad som händer. Just nu verkar det finnas i Sverige ett antal omhuldade sociala tvångströjor som gör det omöjligt för oss att förstå vad som verkligen händer. Det finns ingen forskning som direkt konfronterar verkligheten såsom den utformas och som försöker förstå vad som händer just nu. Och så verkar man ju dela ut forskningspengar utifrån en beröringsskräck med de omedelbara sociala processerna. Men det beror kanske på att de nutida sociologerna inte vill besmutsa sig med att gräva i verkliga sociala processer. Inga skitiga händer för oss!

PeO
April 2016

NÅD OCH SKÖNHET
Ett dammigt traditionellt universitet kan bringa ljus ibland. I torsdags framträdde en av årets hedersdoktorer i Lund. Amerikanska författaren Marilynne Robinson stod på scen i den humanistiska aulan inför fullsatt publik.
Det var inte helt lätt att förstå den lågmälda innantilläsningen av färdigt manus. Det var amerikanskt förstås. Diskussionen om evolutionsläran till exempel.
Men det var mer än det, mycket mer. Här är någon som uttryckligen står upp för människovärdet på en akademisk piedestal! Inte bara humanism i största allmänhet utan en etik i det sociala livet.
Våra liv är inte bara robotar i en värld av ekonomisk nyttomaximering. Livet som människa, så långt vi vet igenom historien, är omsorg och omtanke och den är allt det sköna vi kan tänka oss. Det är bilder, musik, rörelse, dofter, beröring och tal i omfamning.
För Marilynne är det en gudomlig kraft, ett inre ljus som finns i oss. För oss i stort sett sekulariserade på andra sidan Atlanten är tanken på Gud som alltings ursprung och mål nästan helt främmande, men kanske är det heliga större än så? Vad vi skapat genom historien är en kärna av gemenskap i omsorg och skönhet.
Hur ska vi förstå det? Skapade till Guds avbild eller skapare av en helig förståelse av oss själva? Både och duger kanske bra. I den europeiska teologin finns en förståelse kring hur vi befriar oss från utefrånstyrningen till ett tillstånd av subjekt med eget ansvar i världen, myndiga så att säga (Bonhoeffer till exempel). Jag och du blir ansvariga.
Det onda som vi gör varandra och världen kan inte förstås på det sättet. Det finns som en antites till nåden att inbjuda och förlåta. En ofta möjlig utväg i en kaotisk värld av konkurrens och egen framgång. När utvägen blir ett system är vi låsta, men förhoppningsvis inte för evigt.
Att sträcka ut handen och ge varandra förlåtelse och omsorg är den nåd vi kan finna i denna värld. Den världen är full av skönhet och tillit. Enklare kan detta kanske inte uttryckas.
(Veckobladet, Maj 2016)



Ett ödesdigert avsked?
Kampen mot terrorn har urartat till en kamp mellan två monster som står spegelvända mot varandra. Å ena sidan den västerländska kolonialismen och oljeimperialismen under drygt hundra år, med stöd åt diktaturer och förtryck av vanligt folk, å andra sidan en folklig traditionell och religiöst präglad opposition som krossas av invasioner och militärkupper med västs goda minne. Det koloniala monstret har fött det upproriska monstret i form av Al Quaida och Daesh. Västs vidriga våld har lett till ett avskyvärt och till synes galet monster till motståndare.
Västs drönare och bomber mot civila är inget recept för fred utan bara mera våld.
Västs idologiska övertag varar dock bara så länge väst har den ekonomiska, politiska och militära makten. Europa ser alltmer ut som en total förlorare i denna kamp. Inte ens sin, i egna ögon, ”civilisatoriska humanism” kan man längre försvara när förtvivlade krigsflyktingar står för dörren.
Var finns förmågan att vänd upp och ner på historieskrivning och se saker i ett mer nyanserat ljus? Kineser och indier har mer av nyanserna, men när får de ett avgörande inflytande på världspolitiken?
Ska allt krossas i denna polarisering? Är Mehmet Kaplan ett drevets offer i denna ideologiska kamp eller en bricka i ett jihadistiskt spel om makten över sinnena i Europa?  När får vi veta det?
Om han är offer har vi missat en viktig chans till samarbete och försoning med de reformistiska krafterna i den muslimska världen, som är så viktigt just nu.
(April, 2016)



När ”himlen ler i vårens ljusa kvällar”
(Krönika till Veckobladet inför fredagen den 13 maj)
1:a maj! Med de ljuva tonerna i örat från sista april-bålet på St Hans tågar vi under de röda fanorna, som så ofta förr, mot Stadsparken och tal av Jonas Sjöstedt. Det är trevliga återseende – fint att vår generation är med ett litet tag till.
Kylan har vikt för solens sprängkraft. Nu, när vi inte längre behöver klaga över och uthärda ”denna torra och kalla vår” behövs våra krafter på annat håll.
I Köpenhamn visas en utställning över den smygande radioaktiva förgiftningen av vår jord. Provsprängningar och små läckor från alla kärnkraftverk och forskningsanläggningar – Lund bidrar snart med en läcka: ESS. Snart är vi alla självlysande. Då behövs kanske inte något slutförvar.
I Tyskland säljer ”vi” ut brunkolet till tjeckiska riskkapitalister. Det går inte, enligt Åsa Romson, att stoppa på grund av de regler som statliga Vattenfall följer – en av flera fatala insatser av den borgerliga regeringen.
Frågan är om inte denna handfallenhet inför regelverken i stället stoppar Miljöparitets närvaro i riksdag och regering. Eller som Veckobladets redaktör Göran uttrycker saken: ”En Fridolin med en brunkålsbit på bordet i slutdebatten i 2014 års val. Kan det bli ett mera brutalt slut på ett miljöparti?”
Som tur är miljörörelsen större och verkar genom många strömningar och organisationer. Dags att föra upp alla frågorna igen i den offentliga debatten och agitationen.
Jonas Sjöstedt hade ett guldläge och han tog verkligen chansen. Det är ingen tvekan om att vänstern har flera viktiga alternativ till den borgerliga politik som nu förs. Vi uppmanades att gå med i V eller ungdomsförbundet. Det är nog bra men för att bli en kraft att räkna med krävs faktiskt en mycket bredare insats. Vi måste verka överallt i alla de organisationer och rörelser som är systemkritiska idag – grenar av den internationella rättviserörelsen. Fi kan bli ett riksdagsparti om vi ställer upp för dem. De behövs!
Det krävs en djupare av analysen av staten och kapitalismen. Vi måste frigöra oss från föreställningen att den fria marknaden nu hotar att förgöra staten. Ingenting är mera felaktigt. Statliga regler och byråkrati är i dag djupt sammanflätad med finanskapitalismen och annat rofferi.
Nya regler avtalas hela tiden som nischar in företag i monopol kring olika varor och tjänster. Tänk bara på Stockholms taxi som har avtal med Riksdagen och förser kunderna med kontakter med prostituerade. Det kallas beställare och utförare!
Utvärderingen består av kvantitativt mätbara prestationer, benämnt ”New Public Management”. Snart är det mesta underkastat denna ytliga och missvisande praktik.
Allting kan utnyttjas, korrumperas och blir svart som natten, som nu senast när det visar sig att Högskoleprovet är till salu för 100 000 kr. Studenter är uppgivna. ”Om de sedan klarar av att utbilda sig till läkare, må det väl vara hänt” som en student uttryckte det i Dagens Eko idag.
Man kan tro att jag anmärker på händelser i marginalen och att staten egentligen står för det goda, det gemensamma och styrs av en ämbetsmannaetik. Men det onda sitter idag djupare än så och det går inte bara att ’renovera’ bort, som det stod i huvudparollen för första majtåget.
Vi har aldrig haft så många regler som idag och fler hjälper inte mot detta monster av privata och offentliga byråkratier i symbios. När fjärde AP-fonden är delägare i riskkapitalet Nomad Foods och alltså delaktiga i beslutet att lägga ner Findus i Bjuv kan denna sammanflätning inte bli tydligare.
Korrumperade politiker och tjänstemän har vi så det räcker och när de får sluta blir de anställda på höga poster i det s k fria näringslivet. Undrar om tjänstemannen som läcker högskoleprovet kan infångas. Blir hen straffad, finns det säkert en bra bonus från den maffia som säljer tjänsten på nätet.
Regelrätt sammelsurium med andra ord. Dags för omstart för en radikal analys av det samhälle vi nu lever i. En bra början är att läsa David Graebers bok Reglernas utopi – Om teknologi, enfald och byråkratins hemliga fröjder (Göteborg: Daidalos 2015)!
(Veckobladet, 13 maj 2016)


Förändra världen eller ’bara’ sig själv?
”Det är kallt. Det är grått. Gatorna är tomma. Var är alla människor? … Det är som en tomhet som breder ut sig i kroppen. Ovanpå den sinnliga tomheten läggs den fysiska. Inga människor som stöter ihop med en på trottoarerna, inga små barnhänder som letar sig in i ens hand.”
Så här kändes hemkomsten från ett och halvt år i en indisk eller peruansk slum. Det skildras av Cecilia Jonssons i boken Pionjärvolontärerna. En internationell generation i föränderlig tid (Göteborg: Makadam 2015). Den handlar om de svenska frivilliga hjälparbetarna som för biståndsorganisationen Svalorna for ut till Indien och Peru på 1960-talet och arbetade utan lön under ett och ett halvt år.
Det är en välskriven och medryckande bok med literära kvalitéer. Vi följer fjorton volontärers resa, arbete och hemkomst. Det hela sätts in i en historisk kontext som förändras över tiden. Det är Sverige som priviligierad nation efter kriget och framväxten av välfärdsstaten, som förvandlas i uppbrottet från en socialdemokratisk hegemoni och med en vänstervåg bland den växande skaran studenter vid universiteten.
Viljan att göra det goda var naturligtvis inget nytt. Vad som var nytt var bistånd och volontärer. Ungdomar över hela västvärlden organiserades av Internationella Arbetslag, Fredskåren i USA och framväxande frivilligorganisationer av olika slag.
Hjälpen de skulle ge var den som redan fanns för samhällets olycksbarn, de fattiga i industrivärlden i väst. Barnkrubbor, matutdelning, skolning i hygien och sanitet, skolor, hantverksutbildning och kooperativ av olika slag. I Svalornas fall var förebilden Abbé Pierre, den franske arbetarprästen som började med att hjälpa hemlösa i Paris.
Det var bara det att det skulle ske i en ny kontext: u-länder med massor av fattiga efter kolonialismens härjningar. En helt ny kultur. Vem skulle man hjälpa och med vad? Det kan sannerligen inte ha varit lätt för de oftast oerfarna och många fall icke professionellt utbildade att göra någonting vettigt. Dessutom skulle de leva som de fattiga och blev därför sjuka av alla nya bakterier och smittor.
Volontärerna tog sig igenom i de flesta fall. Verksamheter slumpvis ute i misären blev stabila. Det togs sedan över av de lokala medarbetarna och så småningom blev det de lokala organisationerna, som utformade nya verksamheter inom t ex kvinnofrigörelse och ekologiskt jordbruk, som fick stöd av Svalorna i Sverige. Idag skickas inga volontärer, utan bara praktikanter för att lära sig på ’fältet’.
Hur ser spåren ut? Vad blev det för resultat? En sak är den påtryckande effekten kring sjukvård för alla och grundutbildning – som nu är långt mera utvecklad i Indien och Peru om än fortfarande bristfällig. En annan är de kunskaper som förmedlades till andra biståndsorganisationer och en intresserad allmänhet i Sverige. En tredje är de klassresor som folk gjorde genom Svalornas olika projekt. Deras barnbarn studerar i några fall vid universitet i USA eller jobbar inom internationella företag och organisationer.
Stod sig insatsen över allt annat som hände? När volontärerna kom hem var det ofta som att få en iskall spann vatten över sig. Borgerlig välgörenhet skrevs i rött över ordet volontär. I stället för att pacificera befolkningen med nödhjälp skulle man ju mobilisera dem till revolution och befrielse från utsugning. De kunde inte okunniga svenskar göra! Det var Castro och Che Guevara som gällde!
Det blev ju inte så mycket av de parollerna, strejken i Malmberget till trots, men de återvändande volontärerna kastades ut i en hopplös motsättning till tidsandan. Hade man gjort rätt eller fel? Många försökte förneka och glömma andra tydde sig till vissheten att man i alla fall hade gjort så gott man kunde och att man hade lärt sig något för livet. De flesta gick politiskt till vänster om de inte redan var det. De utbildade sig och blev socialarbetare, lärare, biståndsarbetare mm – några forskare. Hos alla lever ännu en glöd för att engagera sig frivilligt i olika organisationer.
I efterhand ter sig hela volontärprojektet på 60-talet som naivt, men vad ska man då tycka om vänstervågen i Sverige under samma tid?
Det här är en fängslande och autentisk bok. Boken gör volontärerna rättvisa genom sin allsidiga skildring av deras egna upplevelser och reflektioner.
Det är en sociologisk bok som kan nå många. Med utgångspunkt i biografi- och generationsbegreppen och med fokuserade livshistoriska intervjuer blir den till ett stycke levande samtidslitteratur. Sociologin verkar i bakgrunden till en rik berättelse och förståelse.
(Fria tidningen, maj 2016)


Sociologin om framtiden – alldeles för splittrad?

”De framtider vi vill ha – global sociologi och kamperna för en bättre värld”. Detta var titeln på den internationella sociologikonferensen i Wien 10 – 14 juli i år. Tusentals deltagare från hela världen i 65 olika ämnesgrupperingar, med över 750 seminarier.
Konferensen framstår lätt som ett myller av forskare och ämnen från ekonomi, freds- och konfliktforskning, utbildningssociologi, konsternas sociologi till folkliga rörelser för förändring och allting där emellan. ’Pyttipanna’ med andra ord. Var finns de röda trådarna?
Det är inget konstigt med denna mångfald. Pluralismen kulturellt och lokalt är påtaglig och ändå är vi intresserade av varandras analyser. Till grund ligger en förståelse av sociala roller inom olika institutioner i samhället. Det som gör sociologin till en bred samhällsvetenskap är att dess förståelse spänner över de fem grundläggande kraftfälten i samhället: det ekonomiska så väl som det ekologiska, kultur- och status-strukturer såväl som det politiska. Varje område har en autonomi och kan inte återföras på varandra men det viktiga är hur de kombineras och kan analyseras på olika sätt i konkreta samhällen. Tydligast finns denna grundsyn hos den svenske sociologen Göran Therborn i boken Världen - en inledning 2011.
Det som mer än någonsin håller ihop denna kanske brokiga familj av samhällsanalyser är den nu allestädes närvarande kontexten i form av yttre krafter: globaliseringen genom kommersialisering och ökande ojämlikhet, miljöförstöringen som hotar hela vår jord och krigen som dödar och tvingar folk i miljoner på flykt. Dessa krafter är intimt förknippade med varandra.
Man kan knappt finna en by längre där inte marknaden, reklamen och Internet når fram och genomsyrar livet, ett politiskt styre som inte påverkas lika mycket av Washington och de internationella relationerna som av de folkvalda, eller en kontinent utan terrorism och dess följder.
Över en natt kan vanligt folk bli av med sina besparingar genom devalvering och inflation beslutad långt borta. Över en natt kan klimatförändringar, torka och fattigdomssjukdomar drabba och skörda många liv. Över en natt kan folk förvandlas från bönder till flyktingar undan ett inbördeskrig.
Men över en natt kan också folk ockupera ett torg som på Tahiri-torget i Kairo 2011 och tvinga fram ett regimskifte, eller som på Taksim-torget i Istanbul 2013 för att stoppa ett köpcentrum i den närliggande Gezi-parken.  Dessa är exempel på vår tids spontana folkrörelser. Internet och sociala medier gör en social och mer jämlik mobilisering kring rättvisa och miljöfrågor möjlig. Dagens folkrörelser är ickeauktoritära och demokratiska på ett nytt och djupare sätt. De handlar lika mycket om egen identitet och värdighet som om politik och ekonomi.
Hur arbetar man för en bättre värld i en tid av överväldigande media-brus dominerad av köpochsäljreklam och kontrollerad av konservativa ’behålla makten’ kapital? Hur undviker man bli stämplad som världsfrånvänd idealist, när man står upp för sociala rättigheter och andra värden? Hur når man ut med alternativa och kreativa framtidsföreställningar grundade i samhällsforskning?
Det saknas inte starka signaler. Förra världskonferensen i Yokohama 2014 hade som titel ”Hur ska global sociologi förhålla sig till ojämlikheten?” Nästa konferens, i Toronto 2018, kallas ”Makt, våld och rättvisa”. Dessa teman träffar själva hjärtpunkten i en galen och självdestruktiv värld.
Den avgörande frågan för sociologin är hur samhällsrelevant den kan vara eller bli: på en gång akademisk och samtidigt en stark kraft för social förändring. Jag tror det handlar om tre viktiga saker. Jag är inspirerad av de gemensamma sessionerna på konferensen, inte minst sociologinestorn Alain Touraine och av samtal med bl. a. Lundkollegan Håkan Hydén kring dessa.
För att bli relevant för gemene man och i samhällsdebatten måste sociologin som samhällsvetenskap står över partipolitik i de allra flesta sammanhang. Den måste vara en objektiv analys av empiriska fakta grundad i en gemensam värdestruktur kring mänskliga och medborgerliga rättigheter, som har vuxit fram under sekler av kamp för demokrati mot alla former av auktoritära styren.
För det andra måste sociologin vara både en konkret och kritisk intervention kring grundläggande frågor om varför saker och ting är så illa som de faktiskt är. Men hur?
Todd Gitlin, den gamle studentledaren för SDS i sextiotalets USA och numera sociologiprofessor, föreslog rakt på sak. Kartlägg vilka sociala grupperingar och krafter som kontrollerar och tjänar stora pengar på produktionen av och användningen av fossila bränslen. Sambandet mellan dess användning och klimatförändringar är nu välkänt. Publicera resultaten vitt och brett.  Bilda grupper, skapa opinion. Ingenstans vore detta kanske lättare än i Sverige där vi nu säljer vårt statliga innehav av brunkol i Tyskland till tjeckiska riskkapitalister.
För det tredje måste sociologin vara en entusiastisk kraft, en tro att vi verkligen kan förbättra världen genom studier, folkrörelser och en demokratisk stat. Det handlar inte om fantasier. Idéer och relationer bland indianer i Sydamerika och bland afrikaner användes på konferensen som inspiration för social samlevnad – perspektiv som just betonar det ömsesidiga beroendet som är sociologins kärna, eller som en kvinnlig afrikansk sociolog uttryckte det genom att citera sina hälsningsfraser:
-         Hej, hur mår du?
-         Hej, jag mår bra om du mår bra!
Juli, 2016


Resekrönika
Das rote Wien – den första välfärdsstaten

Wien mitt i juli, trettiofem grader varmt och en strid ström av turister vid alla palats, kyrkor och minnesmärken. Det är internationell sociologkonferens på temat ” Den framtid vi vill ha – global sociologi och kampen för en bättre värld”. Den är spännande och intressant men lika intressant är Wien som stad, kultur och uttryck för den österrikiska historien. För mig är den tidiga socialdemokratins framgångar, storhet och dramatiska nederlag mest fängslande inte minst i kontrast mot det politiska Österrike vi känner i dag.
Det är en pampigt vacker stad snarare än mysigt gammalt medeltida med smala gränder. Nästan varje stenfasad är smyckad som ett slott, gatorna är breda med sina banor för spårvagnar, bussar-bilar och cykelbanor. Trafiken måttlig, nästan aldrig igenkorkad, men avgaser är det lika fullt i den stillastående värmen. Här fungerar de smala små spårvagnarna i ett finfördelat nätverk för enskilt vardagsresande i en lugn ström. Inga massor som ska från en punkt till en annan på morgonen och eftermiddagen!
Detta är nog Europas rikaste kulturstad alla kategorier. Vi känner ju den rika musiken bäst, från Haydn till Arnold Schönberg i alla fall och den spelar överallt trots att det är sommarlov. Konstsamlingarna är enorma från hela Europas historia, men mest spännande är de konstnärer och arkitekter, som framträdde i Wien slutet av 1800-talet med namn som Otto Wagner, Gustav Klimt och Egon Schiele. Secession var ordet för denna inriktning – ett tillbakadragande för att renodla! Naket, existentiellt och ångestfullt är bara tre av många starka sinnestillstånd som man känner inför denna konst.
Lägg därtill Freud, Wittgenstein och Hayek och det litterära Wien, nu kvar som kaféerna där även Lenin och Trotskij satt i sin exil. Man behöver inte precis åka på konferens för att fylla tiden.
Wiens storhet byggs upp under släkten Habsburgs feodala imperium från slutet av 1200-talet till 1918 och dess förändring över tiden. Den storslagna musiken, konsten och det jättelika hovlivet byggd på böndernas slit och beskattning och tidvis inkomster från Spaniens kolonier. Legitimiteten kom sig av en stat som kallades tysk-romerska riket fram till dess upplösning 1806 när Napolons arméer hade intagit staden. Sedan blev det bara Österrike och Ungern och en mindre monarki.
Här sker en gradvis ekonomisk förändring och industrialisering under 1800-talet. Vid sekelskiftet är arbetarklassen välorganiserad både politiskt och fackligt.
När monarkin faller samman i slutet av första världskriget och Wien blir en självständig rådsstat i republiken Österrike, så tar socialdemokratin makten i staden med en egen teori, den s k Austro-marxismen, som förespråkar en reformistisk väg till socialismen som en tydlig kontrast mot den ryska revolutionen.  Wikipedia beskriver politiken så här:
”Omfattande bostadsprogram för att bygga bort förslumningen och hälsovård, självförvaltning av bostadsområden och omfattande utbildningsprogram med egna skolor byggdes upp av Austromarxisterna för att öka arbetarklassens medvetenhet och där sådana som Bauer, Hilferding och Adler (rörelsens ideologer, min anmärkning) själva deltog som lärare. Syftet var delvis att via "Exemplets makt", visa det övriga konservativa Österrike på vad som kunde genomföras rent praktiskt om man gick samman för en politik som tjänade folkflertalet och på så vis nå utanför Wien.”  (https://sv.wikipedia.org/wiki/Austro-marxism)
Allt detta finns dokumenterat på museet ”Waschsalon - Das rote Wien” som finns på Halteraugasse 7 och lätt nås med spårvagn, linje D. Öppet torsdag och söndag eftermiddag. Det är en fascinerande resa från de första fackföreningarna och partibildningen, via press som ett Veckoblad från 1878, till den tid då man genomförde sina idéer, 1919 – 1933.
Slutet blev en katastrof genom fascismens seger i politiken och den nazistiska inmarschen 1938. En politisk anda som ännu på många sätt dröjer sig kvar i dagens Österrike.
I Sverige däremot blev denna ”Austro-maxism” klart inspirerande för socialdemokratins utveckling, liksom i de andra nordiska länderna och i Frankrike och Tyskland – ett arv vi fortfarande försöker förvalta om än med ökande svårigheter och motstånd från en allt borgerligare tidsanda.
(Veckobladet, augusti 2016)



Veckobladet recenserar:
En enkel till Damaskus
Konflikterna och krigen i Mellanöstern är vår tids största tragedi. Ända sedan 1960-talet har konflikterna präglat relationerna i denna del av världen och den har succesivt dragit in allt fler delar av världen i en låsning, som inga krafter tycks rå på. Terrorn, kampen mot terrorn och massflykt från krigets Syrien är den senaste fasen i denna katastrof.
Vad är de största ideologiska och sociala hindren för samarbete och försoning? Vad kan utgöra en gemensam grund för samtal kring samarbete och försoning i regionen? Hur kan vi utforma det praktiska fredsarbetet?
Här är arbetet med flyktingarna det viktigaste. En effekt av krigen vi inte kan värja oss mot. Sådan flyktingmottagning sådan fred.
Men det är så mycket mer vi kan bidra med. En vision av framtid och framsteg på egna villkor i Mellersta Östern.
Till det engagerande fredsarbetet måste vi idag räkna den exilsyriska symfoniorkestern SEPO som nu turnerar i Europa och den 12 september spelade inför ett nästan fullsatt Malmö Live. Ett sjuttiotal musiker på alla de klassiska europeiska instrumenten som fiol, viola, cello, flöjter, klarinetter osv. De är flyktingar från Damaskus med omnejd och många spelade tillsammans där före krigets utbrott 2011. Sydsvenskan hade en artikel om orkestern men ingen recension av innehållet och vad det stod för.
Det var inte Mozart, Beethoven eller Vivaldi de spelade utan nutida musik, vilken skapats för dessa instrument och mer orientaliska instrument, som en enkel träflöjt och oud (ett slags luta), av syriska kompositörer – en del av musiken också skapad av orkesterns egna medlemmar.
Det var en fantastisk musikalisk resa genom olika stämningar, rytmer och toner i för oss sällsynta kombinationer. Medryckande fagert som i ”Mitt underbart vackra hemland” av Jehad Jazbeh, dramatiskt lockande med trummornas dån i Kinan Azmehs ”Bröllop” där kompositören själv excellerar i trollbindande toner på sin klarinett eller den späda klara tonen i ”Konsert för flöjt och orkester” av Shafi Badreddin med Mohamad Firyan som solist. Det är som om en förtrollad näktergal plötsligt ljuder långt över och bortom sitt register. När de spelar ”En enkel till Damaskus” med dovt och kärvt tonfall uppblandat med skärande smärta upplever man den vånda och förtvivlan som exilen är. ”Mitt älskade land i ruiner.” Musik för en regim som inte lyssnar men borde göra det. För alla andra en klagan som inte får tystna.
Vi möts i en gemenskap utan ord, men med alla andra sinnen uppslukade av denna österländskt filharmoniska sammansmältning och egen obändiga autonomi på en och samma gång. Ett gemensamt kulturarv att utgå från och mötas i.
(Veckobladet, september 2016)


Gör Värnplikten till Samhällstjänst
Nu när värnplikten blir aktiverad igen borde vi diskutera om den inte ska gälla alla ungdomar och kallas samhällstjänst. Den kunde utformas för 6 månaders utbildning och utförande av viktiga samhällsfunktioner som idag är eftersatta inom skolor, vård, omsorg, samhällsskydd, brandskydd & livräddning och inom det militära.
När man studerar ungdomsarbetslösheten mellan 20 – 24 år kan man konstatera att i konkurrensen om jobben så får inte de med bristande språkkunskaper, inga eller dåliga gymnasiebetyg, och brist på ”uppförandekod” plats. Instängda och beslöjade flickor som inte får röra sig fritt; pojkar som inte vet hur man hälsar och tilltalar på ett acceptabelt sätt. Det verkar spela liten roll att de är de artigast på bussen.
Vissa viktiga sociala roller för unga vuxna fattas. Extra jobb, lärlings- och praktikjobb går inte till de ungdomar som behöver dem för att socialiseras in i vuxen- och arbetslivet. De går till sommarjobbande studerande och som deltidsjobb för studerande och de allra flesta rekryteras genom sociala nätverk i familj och vänskapskrets.
Hopplösheten hos de som står utanför leder till isolering framför datorn eller medlemskap i gäng, flera kriminella, ett stort svart hål. Många är spel- och drogberoenden, en del har sympatier för IS.
Samhällstjänsten kunde organiseras i samarbete med, förutom det militära, folkhögskolor, studieförbund och ideella föreningar. Dessa organisationer tjänar redan nu som fostrande av de ungdomar som kommit snett men har tillräckliga nätverk för att ta sig vidare mot arbetslivet.
Samhällstjänsten skulle bestå av fostran till medborgare, genomgång av viktiga regler och lagar parat med historiska tillbakablickar över Sverige, Europa och Världen. Vår ekonomiska och politiska historia från bondesamhället till dagens tjänstesamhälle. Organisation, etik och samarbetsformer. Trafikutbildning skulle ingå. Idrott och hygien skulle vara ett väsentligt inslag. Har man inte lärt sig att duscha innan så får man lära sig det nu. De värnplikta ska också uppmuntras att utöva någon hobby och gå med i ideella föreningar.
När ungdomarna sedan får praktisera och jobba inom olika institutioner och organisationer så ska det ske med ordentlig handledning och feedback från deras grupp inom samhällsskolan.
Det här skulle lösa tre stora problem som vi nu har: En låg men tillräcklig ersättning under samhällstjänsten skulle lösa upp låglönediskussion där olika parter har gått i harnesk och inget händer.
För det andra skulle samhälstjänsten minska arbetslösheten bland ungdomar och ta bort det svarta hål som många ungdomar nu hamnar i.
För det tredje skulle den medverka till en starkare integration av nyanlända flyktingar. Genom att göra saker tillsammans i blandade grupper skulle regler bli tydliga i det sociala samspelet och språkinlärning underlättas.
(Veckobladet, oktober 2016)




Ett svagare USA – en farligare situation men också en chans till framsteg
Trumps oväntade valseger har lett till att vi går in i en stor och osäker period i världspolitiken.Trumps motsägelsefulla utspel kring USAs roll kommer inte att underlätta en konsekvent linje, särskilt inte som han har många motståndare inom det republikanska lägret som kan sätta käppar i hjulet.
Åtta år med Obama väckte förhoppningar om en ny utrikespolitik framförallt i förhållande till de globalt så viktiga konflikterna i Mellanöstern. Det var inte Obama som invaderade Irak, som gav upphov till framväxten av IS. Det var i stället Obama som vid sitt tillträde utlovade en självständig arabisk Palestinsk stat, ett viktigt steg på väg mot fred i Palestina. Fredspriset till honom delades dock ut alldeles för tidigt, som vi nu vet.
Nu sitter vi med facit i hand. USA kunde inte välja sida ordentligt i Syrien när den regimen utsattes för det samlade upproret från islamister och demokratiska krafter. Detta öppnade för Rysslands ökande inflytande i allians med Al-Assad.
Möjligheten till fred i Mellanöstern behandlades vid ett viktigt samtal i Lund i går kväll. Fyra forskare, Jan Hjärpe, Anne Sofie Roald, Ulf Bjereld och Kenneth Hermele diskuterade kring problematiken. Tålamod och långsiktighet är orden som först kom till uttryck. Sverker Oredsson i publiken jämförde med 30-åriga kriget, som dog ut på grund av krigströtthet, men som dock resulterade i en fred med en i stort sett fredligare utveckling i de olika nationalstater som blev följden.
I hundra år har väst dominerat utvecklingen i Mellersta Östern. Först genom koloniseringen av Egypten, Syrien, Irak och Palestina. Sedan genom interventioner för att säkra tillgången till olja. Samtliga ingrepp i stort sett blinda för historiska realiteter och politiska strukturer. Resultaten har blivit sönderfallande statsbildningar och de inbördeskrig vi nu bevittnar.
Kolonialstyren innebar bygget av statsbildningar där olika minoriteter fördes samman i artificiella och övergripande maktstrukturer, som skilde sig radikalt från mer lokala självstyren under det Ottomanska imperiet. Visa minoriteter, som Alawiterna i Syrien och Sunni-muslimer i Irak fick det politiska övertaget och makten i respektive land. De auktoritära regimer som blev resultat var ändå embryon till moderna stater med möjlighet till lika medborgerliga rättigheter för alla invånare. Invasionen av Irak ledde till en destabilisering, utstötning av Sunni-muslimer och uppkomsten av IS med sitt krav på en självständig stat, ett Kalifat, i Irak och Syrien.
Det monster som vi nu ser i IS kan betraktas som en slags arabisk modernism, som försöker ersätta klan- och stamtillhörigheten med ett medborgarskap. Förutsättningarna för en alternativ och demokratisk statsbildning är då att slå ut denna statsbildning militärt men behålla målsättningen att bygga stabila nationer.
Väst är nu inblandat av humanitära skäl och kan inte utan vidare dra sig ut. Ett försvagat USA kan bädda för ett större europeiskt inflytande. Alla tänkbara lösningar efter vapenvila måste prövas. I Palestina till en början en två-statslösning på vägen mot en enda stat, i Irak och Syrien ett självständigt Kurdistan och mindre statsbildningar på vägen mot full demokrati i områdena. Klan- och stamtillhörigheten måste brytas genom denna övergång, som kan bädda för demokratiska stater i framtiden. Det snart femtio-åriga kriget sedan sexdagarskriget 1967 skulle kunna avslutas genom olika övergångslösningar.
I USA under Obama har Kongressen nu beslutat att stödja Israel med vapen för 36 miljarder dollar de närmaste tio åren. Det beslutet lär Trump knappast kunna rubba. Men Europa skulle kunna spela en aktiv roll genom sanktioner mot Israel för att få stopp på bosättningen på Palestinsk mark och vapenvila, fredsförhandlingar och upprättandet av en arabisk Palestinsk stat som en övergångslösning mot ett Palestina för både araber, judar och kristna. Allt i enlighet med en faktisk Saudiarabisk fredsplan. Just det, en Saudisk plan! Enligt Kenneth Hermele var det en sådan plan som Stefan Löfven borde ha diskuterat vid sitt besök nyligen.
Rysslands stöd för al-Assad regimen i Syrien kommer knappas att minska om USA drar sig tillbaka. Där heter en övergångslösning vapenvila efter seger över IS och nya förhandlingar.
Vi kan nu se en möjlighet för Sverige att agera starkt i dessa frågor. Vi har gott rykte genom generös flyktingmottagning och vi har starka förbindelser med flera parter, t ex med Saudiarabien, Turkiet och med kurderna. Fredskultur och tålamod är det viktigaste just nu.
(Veckobladet, 11 november 2016)


Mer mod än pengar? Vad ska Malmö göra för att bli en hel stad?
Malmös väg in i framtiden är inte skriven ännu. Staden har de senaste 25 åren genomgått en dramatisk övergång från industristad till tjänstestad med många högkvalificerade jobb men också med väldigt många lågkvalificerade jobb. 15 procent är arbetslösa, dubbelt så många som i hela landet. Allt detta skildras förtjänstfullt i en stor artikel i Sydsvenskan den 26 juni 2016. Heidi Avellan har nyligen anknutit till denna förståelse av Malmös situation i en krönika i samma tidning (29 oktober). Där pläderar hon för att Malmö behöver hjälp och förståelse, men vad är det för hjälp Malmö behöver och hur kan Malmö lyfta sig självt?
Det stora problemet för Malmö just nu är att staden har flest invandrare i Sverige i förhållande till sin folkmängd. Staden ’svämmas över’ genom EBO, dvs. att det är fritt för flyktingar att bosätta sig hos släktingar - kallat eget boende. Det blir billigare för staten, som står för kostnaderna, men mycket dyrt för Malmö. Något måste göras!
Malmö kommun håller samtidigt infrastruktur och service för många företag vars högavlönade anställda bor i rika kranskommuner som Vellinge, Skurup och Lomma och betalar skatt där. Malmö är en fattig kommun i förhållande till de sociala behoven. Skatteutjämning i all ära, men en kommunsammanslagning vore det självklara. Det verkar inte stå på den politiska dagordningen. Den borde göra det.
Malmö är framtidsstaden med nya uppfinningar, ny teknik, nu snart med eget universitet, ett blomstrande kulturliv (teater, musik, konst, litteratur) och med imponerande nya byggnader och institutioner, Turning Torso, Malmö Live … Närheten till Köpenhamn och bron över dit är en del av det spännande. Detta drar framförallt ungdomar från hela landet. Men som ett damoklessvärd vilar passkontrollen över staden och kan dra ner investeringar och antalet nya jobb.
I konkurrensen om jobben får inte de med bristande språkkunskaper, inga eller dåliga gymnasiebetyg, och brist på ”uppförandekod” plats. Instängda och beslöjade flickor som inte får röra sig fritt; pojkar som inte vet hur man hälsar och tilltalar på ett acceptabelt sätt. Det verkar spela liten roll att de är de artigast på bussen.
Vissa viktiga sociala roller för unga vuxna fattas. Extra jobb, lärlings- och praktikjobb går inte till de ungdomar som behöver dem för att socialiseras in i vuxen- och arbetslivet. De går till sommarjobbande studerande och som deltidsjobb för studerande och de allra flesta rekryteras genom sociala nätverk i familj och vänskapskrets.
Hopplösheten hos de som står utanför leder till isolering framför datorn eller medlemskap i gäng, flera kriminella, ett stort svart hål. Många är drogberoenden, en del har sympatier för IS.
Den vanliga fattigdomen drabbar ensamstående med barn, arbetslösa, och drogberoende. Hemlösheten är bara toppen på isberget.
Malmö drömmer sig igenom allt detta genom de stora framgångarna för Malmö FF, FC Rosengården och Malmö Redhawks. Idrotten är Malmös ”religion”. Men bristen på egen framgång kan bli både inåtvänd sorg och utåtriktad aggressivitet.
Uppdelningen i isolerade grupper (etniska och andra segment) med olika resurser, som existerar sida vid sida i Malmös ”anonyma” storstadsumgänge, kan ses som en ömtålig 'jämvikt', en balans som är minerad av 'orättvisor' och ibland av konkurrens om gemensamma resurser. Vad gör fattiga ungdomar på sommaren när andra är på semester? Bränner bilar, utmanar polisen? Något som är spännande och ”kul” helt enkelt. Svaret är inte fler poliser.
Helheten är en salig blandning av skönhet, glädje och möjligheter ihop med misär, uppgivenhet och svarta hål av förtryck och kriminalitet. I denna värld gäller djungelinstinkten: att vara på rätt plats vid rätt tillfälle och inte tvärtom.
Vad är lösningarna? Det behövs en social demokrati och omsorg inom familj, skola, fritidsaktiviteter, politik och arbetsliv. Invandrare har oftast en starkare tro på dessa värden än svenskfödda. De kan starkt bidra till att stärka dessa värden om de ges chansen fullt ut.
Vad kan kommunen göra? Integrera alla i verksamheter. Skapa institutioner som ger plats åt alla, t ex fritidsgårdar med autonomi, som är direkt knutna till skolor i området. Ideella föreningar med kommunalt stöd täcker långt färre ungdomar än vad som behövs och tillfredsställer oftast de som redan har det bra.
Ge röst åt dem som är i underläge i olika former. Skapa alternativ för dem som faller utanför.
Kommersialisering av staden och dess platser, byråkratiskt tekniska styrformer och centralisering, som nu är aktuellt i Malmö kommun, går stick i stäv med dessa starka behov. Omsorg är inte bara lagar och likabehandling. Den måste levas ut mellan levande människor.
(Veckobladet, 18 november 2016)

XXX

Nära medborgarna fast tvärtom

-         ”När jag använder ett ord”, sa Humpty Dumpty föraktfullt, ”så betyder det just vad jag vill att det ska betyda – varken mer eller mindre.”
-         ”Men frågan är”, sa Alice, ”om du verkligen kan få orden att betyda olika saker.”
-         Frågan är”, sa Humpty Dumpty, ”vem det är som bestämmer – det är det det beror på.”
(Alice i Underlandet, 1981, sid. 171)
Många av oss som växte upp med Lewis Caroll’s klassiska sagobok minns nog detta replikskifte. De är den uppochnervända världen, där allt kan förvandlas till sin motsats av den som bestämmer. Barn mitt uppe i sin språkinlärning fick mycket att fundera på, hur allt kunde vara annorlunda och ibland sin raka motsats. Hur man skulle orientera sig i en sådan värld?
Man kan inte låta bli att tänka Trump eller Putin. Deras föraktfulla användning av termer och begrepp, som genast kan dras tillbaka med ett ”så menade jag inte” eller ett ”det har aldrig sagt. Det är ju precis tvärtom.” Demagogi med andra ord.
Ny-populismens språkanvändning är lika lömskt hal som Hitlers vid överenskommelsen att Tyskland kunde få besätta Sudet-Tyskland. Vi minns alla Chamberlains triumferande yttrande: ”Fred i vår tid” när Hitler dyrt och heligt lovat att det var hans enda och sista anspråk när det gällde att beskydda tyskar i världen.
Är vi offer för ett liknande bedrägeri inom politik, administration och affärsverksamhet i vår tid?
Tidens språk är rationalisering, centralisering, effektivisering, likabehandling, lagar och regler. Det handlar om att koncentrera beslutsfattande och administration till chefer som är utbildade som chefer, kan regelverket och har överblicken. De ord som används som legitimation är dock decentralisering och behovet att komma närmare medarbetarna och klienterna. Alltså tvärtomord i förhållande till vad som sker: hierarkiskt chefande och svällande central administration!
Vi ser detta inom Polisen, där den nye chefen beslutat om en total omorganisation. 21polismyndigheter har slagits samman till en enda uppdelad i sju regioner, med varsin chef tillsatt ovanifrån. Motivet för det hela är att poliserna ska komma nära medborgarna!
Region Syd har fått en chef som kommer från Skatteverket och som helt saknar polisiär erfarenhet. Omorganisering, tänker man, sådan tar tid att sätta sig. Men redan nu protesterar poliser: ”Fungerande arbetslag har splittrats. En massa poliser är frustrerade över att vi inte längre kan lösa vårt grunduppdrag, att utreda brott och upprätthålla ordning.” (Sydsvenskan 18 november 2016) Under året har 154 poliser av totalt drygt 3000 i regionen slutat.
Vi ser detta överallt i organisationsförändringar. Svenska kyrkan AB är ett annat exempel. Vikande antal gudstjänstbesök och konfirmander möts med sammanslagning av församlingar till storförsamling med bara en kyrkoherde, ett kyrkoråd och därunder församlingsherdar och församlingsråd (de gamla kyrkoråden), som bara får bestämma lite om formerna i arbetet. Också där finns ett aktivt motstånd bland både präster och lekmän.
Ett tredje exempel är Malmö kommun. Från decentraliserade kommundelsråd som sedan blev stadsområdesnämnder, har man nu beslutat sig för att samla all förvaltning under centrala nämnder. Närhet till medarbetare i olika förvaltning och institutioner och medborgarna offras på rationalitetens och likabehandlingens altare. Här höjs dock inga röster mot förslaget.
Att chefer utan kunskap om verksamheten tillsätts och medbestämmande dras in, leder till alienation och låg motivation bland medarbetarna. Det handlar om att foga sig eller lämna.
Hur ska vi tolka denna till synes parallella omorganisering i olika institutioner? Är det det gamla vanliga knepet att vända allt upp och ner när verksamheter börjar krackelera och luften har gått ur?
Men vår tids omorganisering är av ett annat slag. På 1970- och 1980-talen innebar politiken en fortlöpande demokratisering av det mesta. Medbestämmande och platta organisationer överallt som skulle göra slut på hierarkier och byråkrati. När den nya tjänste-ekonomin började blomstra blev individualiserade anställningsförhållanden och småföretagandet alltmer dominerande.
Den nuvarande omorganiseringen löper parallellt med en till synes alltmer diversifierad social och teknisk verklighet och komplexitet. Samtidigt ökar de sociala klyftorna i samhällsekonomin och många grupper ser sig åsidosatta och utan erkänsla. Sambandet mellan skatter och välfärd blir allt svårare att uppfatta.
Marknadstänkandet har brett ut sig överallt. Offentlig förvaltning innebär allt oftare beställarfunktion och upphandling av privata tjänster i takt med att stat och kommun blivit allt sämre på att organisera egen verksamhet utifrån en ämbetsmannaetik. Regelverken har blivit fler – vi har aldrig haft så många regler som idag (Reglernas utopi, David Graebner 2016). Det krävs nästan övernaturliga krafter att bemästra dem alla.
Svaret är inte en ny centralisering och byråkratisk strömlinjeformning. Liksom marknaden idealt styrs av konkurrens kan alla förvaltningar betona självstyrande lokala verksamheter som samordnas genom ett enhetligt regelverk och sund konkurrens.
Ytliga och helt igenom kvantifierade kriterier försämrar denna konkurrens: Då tjänar de privata företagen mest på tids- och kontraktsbundna beställningar och offentliga förvaltningar snedvrids till att satsa på lätt uppnådda kvantitativa resultat till förfång för grunduppdragen och allmänintresset.
Tjänstesektorn består inte av materiella ting som kan produceras på löpande band styrda av superdatorer. Tvärtom handlar det om sociala relationer, personligt anpassade tjänster med kunskap och inlevelse. Bara levande och autonoma människor kan förverkliga dess mål.
Om vi inte politiskt kan reda ut dessa förhållande uppstår förvirring och kaos där starka män tillåts bestämma, som de nästan alltid gjort, även om de framstår som ringaktande lögnare med slagord som: allt det främmande måste ut, moralen återupprättas, aga åt förbrytarna … listan på förenklade lösningar kan göras lång. Ny-populisterna har högtidsdagar.

Staffan Lindberg
Professor emeritus i sociologi, Lunds universitet
(Veckobladet, 24 november 2017)

Veckobladet recenserar
Ensam i Berlin
Kino, 25 november 2016
Vincent Pérez har gjort en mästerlig film på Hans Falladas bok Ensam i Berlin, som kom ut 1946.
Otto och Anna Quangel är ett arbetarpar i centrala Berlin. De har en son som dör på slagfältet i Hitlers armé. Beskedet slår ner som en bomb och slår sönder deras liv. Det är Hitlers fel. Anna är med i det nazistiska kvinnoförbundet, men hennes engagemang krossas. Otto fortsätter som förman på lik-kistefabriken. Vreden kokar i dem.
En natt textar Otto ett kort med texten
”MODER! FUHRERN KOMMER ATT DÖDA OCKSÅ DINA SÖNER. NER MED LÖGNAREN HITLER, VARS KRIG DÖDAR OSS.”
Ner med lögnaren Hitler, vars krig dödar oss!” Nästa dag placerar han kortet i en trappuppgång. Till sist blir det 285 kort spridda över Berlin. Anna medverkar också genom att lägga ut en del av korten.
267 av dessa kort lämnas in till Gestapo. En detektiv börjar jakten mot landsförrädaren. Han tänker att det är en person vars son dödats i kriget. En enkel man ur arbetarklassen. Till sist fångar han in en snickare men upptäcker vid förhör att denne är oskyldig. Chefen, en högt uppsatt SS-officer, spelad av Mikael Persbrandts, accepterar inte friandet.” Fånga honom, han ska dö!”
Detektiven hittar honom efter tortyr av f d hustrun. Han förklarar att han måste ta med honom till förhör som innebär tortyr. Mannen blir livrädd. Hellre än att medverka till detta tar detektiven fram pistolen och skjuter ner sitt offer.
En dag tappar Otto två kort på golvet i sin fabrik. Gestapo larmas och fångar snabbt in Otto, som vid förhör erkänner. Han försöker skydda Anna genom att berätta. Men Anna har också infångats och erkänt. Hon vill visa att de är två om det.
Efter en tortyrscen där den blodige Otto står knäböjd på golvet krossar officerarna och detektiven sina snapsglas i huvudet på fången. Detektiven efter viss tvekan.
Otto och Anna halshugs i en giljotin. Detektiven samlar ihop de förbjudna korten på sitt kontor, öppnar fönstret och släpper ut dem i vinden, tar fram sin pistol och skjuter sig.
Filmen är en styv skildring av ett Berlin 1940 till 1943, innan bomberna faller och människor på flykt kommer i kilometerlånga köer. Förtrycket i vardagen är totalt med nazister i olika skepnader: poliser, SS-män och inte minst angivare. Mikael Persbrandts officer är precis så hemsk, hal och brutal som man kan föreställa sig.
I allt detta lever man filmen igenom med Emma Thompsons Anna och Brendan Gleesons Otto precis så medmänskliga och starka som man behöver för att uthärda händelseförloppet. Att det är en engelsk film med engelska skådespelare funder man inte ens på. Den är alltför nära och gripande.
En måstefilm som också förebereder en för läsningen av romanen som tillför andra sidor än de som får plats i filmen.
(Veckobladet, 2 december 2016)





[1] Denna lilla tribut till Karsten kommer sig av flerårigt frändskap, där jag mer och mer uppskattat Karstens sinne för rättvisa och rimliga proportioner i rättsutövning och politik. Att vi dessutom gått igenom samma smärtsamma sjukdom med trots allt gott mod förstärker denna samhörighet.
[2] Citatet är en läsefrukt i minnet från litteraturen om Algeriet, och uttrycker en andemening hos både André Gide eller Albert Camus, men jag kan inte hitta en exakt referens (möjligen är inte formuleringen den rätta).
[3] Detta är enkelt enligt muslimsk familjerätt och kräver bara att mannen uttalar i vittnes närvaro att han vill skiljas.