Dagsedlar
från Lund
Staffan Lindberg
Innehåll
Resa
i västerled – världen lyckligaste land?
Staffan Lindberg, juli 2012, opublicerad)
Under några veckor efter midsommar har jag och sex
gastar seglat runt i sydvästra Danmark. Vår medelstora segelbåt Labolina är en
bekväm och bra seglare, rymlig för tre övernattande.
Resan har flera motiv. Rekreation – segling får en
att koppla av det mesta av arbete och vardagsliv. Sjökort,
navigationsutrustning, båt och motor i toppskick, mat och all annan packning som
ska med. Den danska övärlden ligger som ett pärlband därute - nära, redo för
besök och ”hygge”.
Världens
lyckligaster folk?
Men viktigast av allt är väl att ta reda på varför
danskarna anser sig själva vara det lykkeligste folket i verden? (Berlingske, 4
april 2012, OECDs lykkebarometer). Detta i en internationell jämförelse, där
folk från olika länder fått skatta sin allmänna tillfredsställelse med livet på
en skala från ett till tio.
Enligt kommentarerna handlar det om pengar,
danskarna är rika, men det också annat som spelar in:
- ”Vi har stor
tillid til hinanden og vi har en veludbygget velfærdsstat, der betyder, at vi
føler os trygge, når vi går ud på gader og stræder. Både mand og kvinde er på
arbejdsmarkedet, og vi har i mange år haft næsten fuld beskæftigelse. Og så er
der ingen korruption i Danmark,” säger
Bent Greve i den danska artikeln (samfundsforskare från Roskilde universitet),
som fortsätter: - ”Derudover er der en forholdsvis god social sammenhængskraft
i de små nordiske lande …”
Men kan detta verkligen stämma? Vi känner danskarna
som ett folk som alltmer slutit sig i sin egen kultur, sitt hygge, sin
individualitet och egensinnighet. Behandlingen av invandrare är ett av flera
exempel. Nedläggningen av det för oss skåningar så lovande och på sikt
nödvändiga integrationsprojektet Öresunds universitetet ett annat. Det är inte
undra på att vi är nyfikna.
Lyckoforskning
för tvåundra femtio år sedan
Resan föregås av jag börjat läsa Thorkild Hansens
märkliga bok ”Det lyckliga Arabien. En forskningsfärd 1761 – 1767.” (Forum
1964). Den handlar om den första stora danska vetenskapliga expeditionen, som
på order av kung Fredrik V utrustades
och gav sig i väg med ett skepp från Helsingör den 4 januari 1761. Direkt
ansvarig för expeditionen var J.H.E. Bernstorff.
Målet för resan var Jemen,
som ansågs stå för det Lyckliga Arabien, Arabia
Felix, som det hette redan på Alexander den stores tid, när han förgäves
sökte erövra det. Expeditionen bestod av fem ryktbara unga forskare: Christian
von Haven (filolog), Peter Forsskål (fysiker och botanist), Carsten Niebuhr
(matematiker och astronom), Carl Cramer (läkare), samt Wilhelm Burenfiend
(målare). Tillsammans skulle de utforska natur och kultur i detta märkliga
land, som allmänt ansågs vara lyckans hemort på jorden. Med sig hade de diverse
vetenskaplig utrustning. Resan skulle göra Danmark vida berömt i den dåtida
vetenskapliga världen och följdes uppmärksamt av forskare över hela Europa.
Det blev en märklig resa.
Det tog över två år innan de via Turkiet, Egypten och Arabien nådde fram till
Jemen, det lyckliga landet, via skeppsfärder och kamelkaravaner, under svåra
strapatser. De var alls icke lyckliga på färden, de bråkade oavbrutet om vem
som skulle leda expeditionen. De försökte få stöd för sina anspråk hos
Bernstorff, men breven tog oftast helt ett år och gav dem ingen vägledning.
En del av dem var ytterst
aktiva, som Peter Forsskål, som samlade växter och djur och Carsten Niebuhr som
ritade av städer, byar och landskap och företog astronomiska studier. De andra
var latare och tänkte blott på sin egen bekvämlighet på den strapatsrika resan.
Fyra av dem dukade under
på resan och ligger nu begravda i Jemen. Den femte, Niebuhr kom hem med det
insamlade materialet. Väl hemkommen till Köpenhamn fick det ligga i oöppnade
lådor så att det meste förstördes. Expeditionen såg alltså ut att sluta i ett
stort fiasko. Det är ingen måtta på vad avundsjuka kan ställa till med.
Dock blev resultatet så
småningom början till mer avancerade studier i denna del av världen. Kil-skriften
kunde tolkas med hjälp av Niehburs noggranna uppteckningar och fauna och
djurliv beskrivas genom Forsskåls flitiga insamlande. Forsskål, lärjunge till
Linné, fick till och med en arabisk brännässla uppkallad efter sig, Forsskaolea, med tilläggsbeteckningen
tenacissimo, hispida, adhaerens, uncinata, vilket betyder hårdnackad, vild,
envis och kantig. Det stod en strid om detta var rättvist om Forsskål. Det får
vi aldrig veta, men visst var han envis alltid.
Allt detta på grund av ett
missförstånd – en ordlek. Hos muselmanerna är höger sida den lyckliga sidan
(den vänstra betecknas som skit). När den rättrogne står lutad i bön i Mekka,
vetter hans högra sida mot södern och det sydliga landet där, Jemen, alltså det
lyckliga landet!
Kan det samma sägas om det
lyckliga Danmark – ett missförstånd?
Bara
lite strapatser
För att få reda på detta satte vi alltså segel
torsdagen den 28 juli och seglade ut från hamnen i Lomma. Vi var dock, precis
som i fallet med den danska expeditionen försenade, inte med ett år men med tre
dagar, vilket är ett kraftigt avbräck i en segelsemester på tre veckor. Men så
är det med segling – man kan aldrig veta var man hamnar, t ex Skanör, som vi
flera gånger hamnat i med den till synes allrådande sydvästvinden. Vi hatade
tanken redan från början. De stora bitska moskiterna i Skanörs hamn kan få de
flesta på flykt.
Så efter några korta kryss, som bara såg ut att
sluta på Nordre Flint – där hade vi fastnat förra gången innan vi hamnade efter
envist seglande i Skanör och blivit räddade av sjöräddningen i Lomma, som
skrattade gott. Inte första gången precis.
Vi anlände efter 6 timmars motorgång till Rödvig, på
den sydliga delen av Stevns Klint, alldeles där Faxe-bukten börjar. Det är en
liten trevlig hamn som jag tidigare besökt i samband med min första
”världsomsegling”, dvs. runt Själland, för fyra år sedan. Vi fick en utmärkt
plats.
Vi - det var David, min mellanson till bokredaktör,
Thomas den golfspelande arkitekten och evige optimisten och så jag, den
pensionerade professorn i sociologi. Vi strövade genom den idylliska lilla
badorten.
Jag berättade om krogen. Enligt sägnen var den
startad av två överlevande från en dramatisk flykt. I kriget 1675-76 blev två
danska soldater fångade och satt på borgen i Landskrona. De var bröder och en
av dem blev förälskad i fängelsedirektörens dotter. Det visade sig att
känslorna var besvarade. En natt dök hon upp vid deras cell med nycklarna för
att slippa ut. Men hur skulle de fly? Jo, de lyfte av den tunga fängelsporten,
slängde den i sjön och började paddla mot Danmark. Tre personer var dock för
mycket för porten som började sjunka till ens av bröderna ramlade av och
drunknade. Tyvärr var det fel broder. … men det gick bra ändå, bröder som
bröder. Så småningom flöt de i land vid Rödvig. Där startade de den nu
ärevördiga krogen. Tyvärr fick vi ingen plats till middan på krogen.
Vi fick hålla till godo med puben nere i hamnen. Där
spelades det dansk biljard och dracks en hel del. Mysig stämning, ryggdunk för
att vi var svenskar.
Nästa dag, fredagen den 29 juli, regnade det och
blåste spik. Vi beslöt oss för att stanna i hamnen och i stället vandra fem
kilometer till ett underjordiskt krigsmuseum. Trots bra regnkläder blev vi
snart genomsura. Något krigsmuseum hittade vi inte. En bussig dansk skjutsade
oss tillbaka till byn. Han hade sommarstuga i Hyltebruk. David tog
motorvagnståget till Köge för vidare resa hem.
Lördagen den 30 kom, vädret var lugnt. Thomas och
jag kastade loss men kom ut i rakt motvind. Vi var tvungna ta oss sydväst ner i
Faxe-bukten för att nå en smal led, ”Soldaterna”, som ledde in i innersta delen
av bukten. Det gick fint, motorn tuffade på och snart låg vi i en konvoj på
flera båtar som alla hade samma mål. Vi kom ut på lite djupare vatten,
fortfarande med prickar. Så småningom kom vi fram till Vordingborgs lilla hamn
och fastande lite i leran i ett av de inre facken. Thomas tog tåget hem.
Vordingborg har ett mäktigt torn och en försvarsmur,
som sägs ha byggts av Valdemar Atterdag. Det var förstås med bytet efter
brandskattningen av Visby. Kunde man möjligen få kompensation för detta nu?
Inget sådant uppenbarade sig.
Hela
havet stormar
Axel, min yngre sociologkollega, erfaren sjöman, dök
upp på söndagsförmiddagen den 1 juli. Vi tyckte vädret var skapligt och gav oss
i väg. Till att börja med var det lugna vatten och vi svängde väster upp mot
den närmaste bron. Vi tankade diesel och väntade på en broöppning. Så småningom
gick klaffen upp i luften och vi seglade ut i de s.k. Smålandsfarvanden.
Där började det blåsa hårt och vågorna reste sig mot
oss. Vi gick som innan i rak motvind, stod upp och gungade med. Det blåste
minst 11 m/s och mycket mer i stötarna. Men det gick vägen. Vi rundade ett
västmärke och stävade in mot Karrebaeksminde, en badort på södra Själland.
Väl i hamn upptackte vi att det läckt vatten från en
kylslang i akterdurken (det fanns vatten nere i kölsvinet i ruffen som vi fick
pumpa ut): Vi träffade en mekaniker på en av båtarna i närheten. Han hade inte
tid att hjälpa oss, men vi fick några passande slangklämmor av honom (540 mm).
Det hjälpte inte med nya klämmor, så jag gick till SPAR och köpte pakettejp –
nu är hela slangen lindad med brun tejp och nu läcker det inte.
Solen skiner men det blåser bra. Vi äter god buffé
på stor nästan tom restaurang. Nästa dag blåser det mycket. Axel far hem på
tisdagen den 3 juli.
Joel kommer på
onsdagen 4 juli kl. 12. Vi äter lunch och seglar ut från hamnen
och svänger västerut med kurs mot Langeland. Medvind och fulla segel. Joel kan
sina saker. Det blir 6 knop ca och vi rundar Langeland och går in i Lohals
hamn. Litet mysigt samhälle. Bröd kl. 6 nästa morgon.
Torsdag
den 5 juli – äntligen till lyckans plats nr 1
Seglingen går i en båge ca 20 sjömil ned längs
Langelands västsida, under bron vid Rudköbing och sedan ut mot Aerö. Med bra
medvind landar vi i Marstal på eftermiddagen och hittar genast en bra plats på
brygga 4. Joel far hem med bussen till Aereköping och sedan färja till
Svendborg.
Bussen är grattis för alla – så ett starkt tecken på
lycka och sammanhållning, eller? När jag får reda på att kostnaden för
busstrafiken i stället lagts på färjebiljetterna reviderar jag min teori.
Men Marstal måste ända vara den danska lyckans
ursprungsort. De var de många sjömännen därifrån som blev matroser på de danska
krigsfartygen som gick i krig med Tyskland 1848 som fick bära den tyngsta
bördan av det nesliga och fruktansvärda nederlaget i sjöslaget i Eckernförde
(skildrat av Karsten Jensen i ”Vi de drunknade”.)
Det såret revs upp igen när Danmark förlorade kriget
mot Tyskland 1864 och förlorade nära en tredjedel av både befolkning och
territorium. Det var romantikens tid, enväldet var avskaffat och folket, det
danska rådde över sig självt. Nu handlade det inte om hur stort Danmark var
längre, utan om dess inre kvaliteter – den danska karaktären. Genom danska
språket, allmän folkskola och ökad samfärdsel knöts de många lokalsamhällena
ihop i ett enda enat och lyckligt land.
Märks detta i Marstal idag? Knappast. Vi är mycket
vänligt bemötta som de turister vi är. Kanske lite extra vänligt eftersom det
vimlar av tyska seglare. Danskarna pratar hellre engelska med oss än tyska med
tyskarna.
Runt vår båt ligger små snipor och andra typer av
enmansfiskebåtar. Varje kväll går de ut för att lägga nät, varje morgon vittjar
de näten. Det är inte mycket de får – lite makrill eller så. Men det är kanske
inte fångsten som är vitsen utan själva fisket.
Söndag
den 8 juli
Karin kommer på lördagen den 7 juli och på söndagen
är det strålande sol och rätt vindstilla. Vi hyr cyklar och tar oss över det böljande
och leende landskapet till Aereköbing, precis i tid för högmässan, den enda
lokala offentligen som är tillgänglig utan inträde. Prästen har rund krage och
alla psalmerna utom en är skrivna av Grundtvig! Predikan är dock så torr att vi
smiter ut på de små puttenuttiga gatorna med fantastiskt söta hus! Smörrebröden
på Det Lille Hotel smakar gott till Odense pilsner.
Måndag
9 juli
Hård blåst och regn – det blir ingen segling. Karin
far hem med buss och färja. PeO kommer samma kväll. Men det blir ingen segling
på tisdagen heller – för hård vind och regn.
Tisdag
den 10 juli
Vi rumlar lite i Marstal. Besöker Toldbanehus, en
gammal kro, lika vänligt bemötta som överallt! Jag köper en liten
handdammsugare – kan suga upp en danske 20-krona! säger köpmannen. Fan tro ett,
men jag glömde att testa.
Onsdag
den 11 juli
Vi kan äntligen segla igen. Det är bara 9 sjömil
till Rudköbing, så dit går vi och hittar en bra plats. Rudköbing är en lite
större stad, centralort på Langeland. I affären med emaljskyltar köper vi en
skylt med texten ”Sluk ljuset naar de forlader lokalet”. Den lär ha varit
stulen på Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Emaljhandlaren är full av
historier, svenskälskare och volvoägare. Skylten håller nu ihop övre
ruffluckan!
Torsdag
den 12 juli
Den sista dagen, när vi stuvat och förtöjt Labolina
i Rudköbings lustbadehavn och betalt för nio dagars kajplats tills expeditionen
fortsätter med ny besättning, tar vi bussen via Svendborg till Nyborg, varifrån
resandet fortsätter med tåg på pensionärbiljetter till Köpenhamn och Lund.
På resan träffar vi en förtjusande äldre norsk dam
med hus i Rudköbing. Hon har varit lärarinna på Fyn och är nu pensionist med
sommarviste på Langeland. Hon är en sann kosmopolitisk skandinav. Eftersom hon
bott och arbetat så länge i Danmark så har hon fått undantag från förbudet att
köpa ett hus i landet. Men allt är fortfarande inte helt enkelt i världens
lyckligaste land. Hennes dotter, född och uppvuxen i Odense, men arbetandes i
Norge, har två hundar som ska med på det stundande 75-årskalaset. Det måste äga
rum i trakten av Simrishamn för till Danmark tar men inte så enkelt med sig en
utländsk hund! Man kan inte låta bli att tänka på danskarnas uppfattning av
Sverige som ett förbudsland!
Hade vi fått klarhet vari den danska lyckan bestod?
Kanske: Jemeniterna har aldrig propsat på att de är lyckliga – det var det
andra som trodde att de var. Danskarna då? Vem har inte rätt att skatta sig
själv lycklig?
Manlighet
efter operation! Pro Syds Samtalsträff torsdagen 29 januari
Jag är helt ny i föreningen. Blev titthålsopererad
den 12 januari och är nu konvalescent med inkontinensproblem som väl är det
normala.
Det var en trevlig och informell stämning och jag
träffade genast ordförande Tranje Danielsson och satte mig vid hans bord. Samordnare
Håkan Hansson sökte upp mig och introducerade vidare. Vid mitt bord satt också
en man och hans dotter från Ystad och en man från Lomma som hade sina rötter i
Rörum där jag har ett sommarhus. Vi hade flera gemensamma bekanta!
Allt som allt var vi ca 40 personer på träffen.Vi åt
god lunch till ett glas vin!
Sjuksköterskan Martin Hyleborg var dagens
gästtalare. Han arbetar på urologen på SUS Malmö och jobbar bl. a. annat med erektil
dysfunktion för opererade patienter. Ämnet var erektionsrehabilitering. Det
finns ett ljus i mörkret var hans budskap.
Det viktiga är ömheten i relationen till sin
partner, att vara nära, våga kramas ofta och prata med varandra.
Ofta har operationen varit nervsparande, men lusten
måste återuppväckas så fort som möjligt, även innan man är fri från
inkontinens! Nerven måste tränas upp och blodkärlen i muskeln komma i gång och
svullna genom erektion.
Onani är det enklaste sättet. Till hjälp skrivs
recept på en variant på Viagra ut av läkaren. Var noga med att be om "utbytes
till billigaste generica". Det skiljer rätt mycket i pris och medicinen
omfattas inte av högkostnadsskyddet.
Om nerven är mycket skadad räcker det inte med
Viagra. Det finns salvor som stimulerar penis (men den kan i vissa fall leda till
irritation för en själv och partnern) och det finns sprutor som kan hjälpa en
att få erektion. Dessa omfattas av högkostnadsskyddet.
Ett besök i en seriös sexbutik kan också vara till
stor hjälp. Ta med partnern! Bra butiker kan ge goda råd. Där finns ringar,
massagestavar, erektionspumpar mm. Det är inte fel att prova.
Det var ett frigörande anförande och många hade
frågor till Martin, som visade att vi vågade prata om detta öppet.
Cancer är ofta tabubelagt för att inte tala om sex.
Här kunde vi mötas öppet. Sen är det en annan sak att när man är över sjuttio
så är kanske inte det traditionella sexet det viktigaste i relationen men ändå
kändes det befriande att höra dessa ord.
Februari, 2015
Rothstein
om religionerna – fyrkantigt och a-historiskt
Politiseringen av religioner har i våra dagar nått
nya och skrämmande nivåer även jämfört med tidigare sådana perioder som t ex
trettioåriga kriget. När en hel värld nu är upptagen med att förhålla sig till
den ryska kristna nationalismen och den islamistiska staten, som båda breder ut
sig, är en prövning av den religiösa dimensionen naturligtvis på sin plats.
Bo Rothstein gör ett till synes välargumenterat
försök. Med hjälp av World Value Study och korruptionsindex för att hundratal
länder kommer han fram till att ”människor
i religiösa länder litar mindre på varandra och korruptionen är högre.” Han
skriver vidare: ”Mycket religiösa länder är till exempel utvecklingsländer som
Rwanda, Mali, Ghana men även mera utvecklade länder som USA, Polen, Mexiko och
Jordanien. Lägre vad gäller religion ligger länder som Kina och Japan samt
Sverige, Norge, Frankrike och Danmark.”
Som välrenommerad forskare har Rothstein säkert rätt
på siffrorna och korrelationerna, men frågan är hur vettigt det är att tolka
dessa samband som att religionen är orsak och ”tillit” och korruption är
verkan, alltså att ju mer religion desto mer korruption och mindre tillit?
Detta är paradoxalt och mer eller mindre
obegripligt: inom sociologin, i alla fall sedan Emile Durkheims banbrytande
arbete ”Det religiösa livets elementära former” tolkas den innersta kärnan i
religion som symboler för de sociala banden och sammanhållningen, alltså
tilliten mellan medlemmarna i samhället. När människor ser upp till det heliga,
tillber de alltså sin egen gemenskap och löften om trohet sinsemellan.
Sekulariseringen kan i detta perspektiv förstås som
att människor blir myndiga och själva tar ansvar för sin sammanhållning.
Världen ”avförtrollas” och görs begriplig på sina egna sociala villkor. Kvar i
den moderna demokratiska staten finns dock samma kärna av etiska regler kring
”omsorgen om nästan” som finns uttryckt i alla de stora världsreligionerna.
Idag heter det nation, medborgarskap, rättigheter, skyldigheter och mänskliga
rättigheter. Nu heter utmaningen att utsträcka dessa rättigheter till alla
världsmedborgare. Den problematiken finns i både de religiösa och de
sekulariserade länderna.
Varför fungerar inte religionen tillitsskapande i de
”religiösa” länder som Rothstein nämner? Svaret måste främst sökas i deras
historiska utveckling. Före detta koloniserade länder har upplevt ett förtryck,
ofta i religionens namn, som skapat klyftor och konflikter mellan olika
inhemska grupper och religioner i den postkoloniala staten.
Just nu upplever vi också en brist på tillit mellan
invånarna i Västeuropa, som knappast kan skyllas på deras kristna eller
muslimska religiösa tro – medborgarskapet och likaställningen är i fara på
grund av en extrem polarisering. Denna polarisering har sin grund i klass-klyftor,
arbetslöshet, invandringstryck och kamp mot diktaturer i Mellanöstern. Den
utnyttjas av olika extrema rörelser från högernationalistiska till
islamistiska, som med korrupta former av religiositet söker sin legitimitet.
Mars, 2015
Lund: en stad med årsringar blir
bandstad
Påskdialog
mellan sociolog och arkitekt Thomas Lundgren på var sin ”padda”, e-post och
avbrutna rader
Thomas:
1. Sakläget:
På Lunds norra höjder planeras för en satellitstad i
anslutning till forskningsanläggningarna MAX IV och ESS. Man räknar med att
40-50 000 människor ska arbeta och bo där när området är fullt utbyggt.
Ett megaprojekt med andra ord för en stad med 100
000 invånare; en stad som tidigare vuxit genom att årsring har lagts till
årsring. Nu bryts det mönstret. Den huvudsakliga stadstillväxten är tänkt att
ske i stadsdelen Brunnshög på andra sidan motorvägen E22 med spårvägen som
slingrande livlina genom hårdexploaterade stadskvarter i ett förlängt
"kunskapsstråk". När stadens
medelpunkt förskjuts mot stationsområdet och med stationsområdet som ny
startpunkt och ESS som slutpunkt förändras stadens runda karaktär till en
linjeformig stad, ja till en bandstad.
Är detta bra eller dåligt? Vad händer med stadens
själ?
2. Sök person som kan svara på detta
Hej Staffan,
det är en bättre introduktion om "platsens själ" än mitt tidigare
tips;
http://salasbasta.blogspot.se/2011/11/cultural-planning-hitta-stadens-sjal.html
Thomas
må 18:01
3. Försök till svar
Staffan:
Till:
Thomas
Lundgren [thomas.lundgren2@icloud.com]
Sent Items
den 6 april
2015 21:51
Ok
Har Lund en själ - staden Lund?
Det beror på vad som menas med själ.
Just nu handlar det om tjänstemän som likt Faust sålt sina själar till
vad kommunpolitikerna tror är bäst för staden i framtiden. High-tech
marknaden kräver, tror man, en spårväg från Centralstationen till de nya
laboratorerna uppe på Brunnshög i nordöst - den nya satellitstaden.
Man sätter allt på ett kort. Manliga bilister ska överge sina "attribut" och färdas
på räls. Marken ska stiga skyhögt i värde och byggarna investera i attraktiva
lägenheter, som folk kommer att svärma runt likt getingar kring hallonsaften i augusti.
Tänk vad fem kilometer spårväg kan åstadkomma. På centralen och på hållplatserna
ska det bli nya mötesplatser mellan forskare, studenter och tillresta nyfikna. Det talas
om söndagsutflykter till det nya Lund. På vägen hem kan man kanske storhandla på JTP, Jernhusen Turning Point
Har Lund en själ - staden Lund?
Det beror på vad som menas med själ.
Just nu handlar det om tjänstemän som likt Faust sålt sina själar till
vad kommunpolitikerna tror är bäst för staden i framtiden. High-tech
marknaden kräver, tror man, en spårväg från Centralstationen till de nya
laboratorerna uppe på Brunnshög i nordöst - den nya satellitstaden.
Man sätter allt på ett kort. Manliga bilister ska överge sina "attribut" och färdas
på räls. Marken ska stiga skyhögt i värde och byggarna investera i attraktiva
lägenheter, som folk kommer att svärma runt likt getingar kring hallonsaften i augusti.
Tänk vad fem kilometer spårväg kan åstadkomma. På centralen och på hållplatserna
ska det bli nya mötesplatser mellan forskare, studenter och tillresta nyfikna. Det talas
om söndagsutflykter till det nya Lund. På vägen hem kan man kanske storhandla på JTP, Jernhusen Turning Point
- den högsta skyskrapan med shoppingcentra i
norra Europa. Allt medan man beundrar
utsikten över domkyrkan och Kulturen i det gamla Lund.
Har dessa politiker och tjänstemän hört talas "kulturell planering" - det senaste inom urban
framtidsplanering?
utsikten över domkyrkan och Kulturen i det gamla Lund.
Har dessa politiker och tjänstemän hört talas "kulturell planering" - det senaste inom urban
framtidsplanering?
Om så är
fallet har de fått det om bakfoten. Det handlar inte om att inrätta
det gamla Lund som ett museum eller läcker bakgrund.
Det handlar om utveckla staden på ett hållbart sätt. Låta folk delta i planeringen, skapa en
socialt fungerande och organiskt växande stad. Bostäder som folk har råd att bo i. Företag, affärer och
mötesplatser överallt.
Det gamla Lund var hjärtformat likt många medeltida städer i Europa. Den runda formen fungerade
så länge folk färdades till fots eller på kärror och på senare tid med cykel. Lund är en stor småstad,
inte en liten storstad, och avstånden är små!
När industrialismen bröt in blev det bandstäder kring räls och motorvägar. Folk skulle till fabriken kl. 06.00. Tråkiga städer och ekologiskt förödande.
På 1960-talet förskonades Lund med nöd och näppe.
En planerad motorväg tvärs genom staden stoppades i sista stund av modiga politiker.
Nu finns chansen att med modern kollektivtrafik bevara den runda formen. Laddningsbara elbussar
kan gå på kors och tvärs. Snart självstyrande minibussar kan ta äldre och barn till hälsocentraler och skolor var
som helst.
det gamla Lund som ett museum eller läcker bakgrund.
Det handlar om utveckla staden på ett hållbart sätt. Låta folk delta i planeringen, skapa en
socialt fungerande och organiskt växande stad. Bostäder som folk har råd att bo i. Företag, affärer och
mötesplatser överallt.
Det gamla Lund var hjärtformat likt många medeltida städer i Europa. Den runda formen fungerade
så länge folk färdades till fots eller på kärror och på senare tid med cykel. Lund är en stor småstad,
inte en liten storstad, och avstånden är små!
När industrialismen bröt in blev det bandstäder kring räls och motorvägar. Folk skulle till fabriken kl. 06.00. Tråkiga städer och ekologiskt förödande.
På 1960-talet förskonades Lund med nöd och näppe.
En planerad motorväg tvärs genom staden stoppades i sista stund av modiga politiker.
Nu finns chansen att med modern kollektivtrafik bevara den runda formen. Laddningsbara elbussar
kan gå på kors och tvärs. Snart självstyrande minibussar kan ta äldre och barn till hälsocentraler och skolor var
som helst.
4. Prolog
Var finns
modet att sätta stopp för kanske världens dyraste spårväg? Ett bygge som kan
dränera ekonomin
och förvandla stora delar av staden till ödsliga parkeringsplatser - en stad
och förvandla stora delar av staden till ödsliga parkeringsplatser - en stad
att liknas
vid en gnisslande stråke
i en i
övrigt
tyst
symfoniorkester.
Påsken, 2015
Linje eller cirkel?
I
staden som är
är
vi nära till allt
I
staden som kan bli
är
vi hopklämda till en kö …….
bandstad
kallas det
I
staden som är
går
och cyklar vi
I
staden som kan bli
måste
vi ner till centralstationen och vända
I
staden som kan bli
sitter
vi i spårvagn först
nästan
vart vi än ska åt nordöst
I
staden som då inte är
var
vi hemma
I
staden som kan bli
är
det runda Lund k-märkt
Där
är ingen hemma
Teseus
Artikel publicerad i Göteborgsposten, Debatt, den 3 mars 2015 under
rubriken: ”Dags att staten tar lån och löser bostadskrisen”.
Starta
framtidsbygget nu
Låna 100 miljarder för
att få balans i bostadsbyggandet
Sverige har en akut bostadskris. Det är mycket svårt för ungdomar
och nyanlända att få sin första bostad. Sverige behöver en krisinsats som gör
det möjligt för oss att snabbt bygga hyreslägenheter för att göra det möjligt
att få en egen bostad till rimligt pris. Vi föreslår därför att den svenska
staten gör en engångsatsning på 100 miljarder för att bygga och subventionera
hyreslägenheter.
Dessa 100 miljarder bör användas under en 3-årsperiod och
finansieras genom att Riksbanken köper investeringsobligationer av staten.
Detta innebär att statsskulden ökar med samma belopp. Att öka statsskulden med
100 miljarder kronor innebär att statsskulden ökar från 1.300 miljarder till
1.400 miljarder kronor. Statsskuldens andel av bruttonationalprodukten stiger
från nuvarande 33,8% till 42,5%. Vi ligger då fortfarande under de 45,3% som
var nivån för 2005.
Vän av budgetordning frågar sig säkert om det är klokt att på detta
sätt öka statsskulden. För att få ett perspektiv på denna fråga är det lämpligt
att jämföra den svenska statsskulden med nivån i andra länder. Statsskuldernas
storlek i hela EU utgör 85,4% av EU:s samlade bruttonationalprodukt. I det
land, som brukar framhållas som mönsterlandet i Europa, Tyskland, utgör
statsskulden andel 76,9%. De länder i EU som har lägre statsskuldsandel än
Sverige utgörs uteslutande av östeuropeiska länder, som av historiska skäl har
en låg andel.
För att få ett ytterligare perspektiv på den svenska ekonomin
styrka är det också viktigt att framhålla att vad det gäller utbytet av varor
och tjänster mellan Sverige och resten av världen ligger Sverige på ett stort
plus. Den svenska bytesbalansen har under en lång rad av år visat på stora
överskott. 2012 utgjorde överskottet 6,1% som andel av bruttonationalprodukten.
Detta kan t.ex. jämföras med Kina som trots att landet brukar framhållas som en
stark exportekonomi bara låg på 2,3%. Tillsammans med Tyskland och några andra
länder tillhör Sverige världens verkliga tigerekonomier. Under varje enskilt år
producerar vi ett värde som i grova drag är omkring 200 miljarder större än
värdet av det vi konsumerar och investerar inom landet.
Vi konsumerar för litet. När konsumtionen och därmed inflationen är
för låg brukar Riksbanken sänka räntan för att därmed få upp konsumtion och
efterfrågetryck. Men nu när reporäntan är noll så är det inte längre möjligt
att använda denna stimulansåtgärd. Detta sker i ett läge där svensk ekonomi är
allvarligt hotad av risken för deflation. En ekonomi fungerar som bäst när
inflationen ligger på 2-3%. Det allvarliga med en deflationsekonomi är att
privatpersoner och företag skjuter upp konsumtion och investeringar, vilket får
som följd att den övergripande ekonomin stagnerar eller krymper.
Det går alltså inte att öka efterfrågan och därmed skapa ett lagom
inflationstryck i ekonomin genom att med hjälp av räntesänkningar öka privat
konsumtion eller investeringar. Då återstår bara möjligheten att öka den
offentliga konsumtionen. Svenska politiker har emellertid varit överens om att
inte öka offentliga utgifter genom lånefinansiering. Men just nu befinner vi
oss i en krissituation både därför att vi har en enorm brist på bostäder och
för att vi hotas av deflation och stagnerande ekonomisk utveckling. Och därför
är det just nu ett synnerligen väl valt tillfälle att använda oss av de
ekonomiska muskler som vi under en lång tid byggt upp. Som engångsåtgärd
föreslår vi därför att Sverige lånar 100 miljarder extra för att rusta oss med
de nya bostäder som behövs.
100 miljarder för att stimulera byggandet leder inte bara till fler
hyreslägenheter utan vi skapar också ett efterfrågetryck i den totala ekonomin
som gör det möjligt för oss att återigen få igång en rimlig inflation.
Byggandet kommer att öka efterfrågan på arbetskraft. I denna framtidssatsning
måste det därför ingå snabba utbildningsåtgärder som skapar tillgänglig
arbetskraft som kan matcha denna ökade efterfrågan. Fler ungdomar, nyanlända
och äldre som hamnat i arbetslöshet kan genom adekvata utbildningsåtgärder få
sysselsättning. Därmed ökar också skatteinkomsterna, vilket innebär att denna
satsning till stora delar kan bli självfinansierande.
Eftersom denna satsning är en engångsåtgärd bör den inte
finansieras via den vanliga statsbudgeten. Istället bör riksbanken av staten
köpa speciella investeringsobligationer, vilket alltså i princip innebär att
riksbanken trycker pengar. Dessa nytryckta pengar måste emellertid öronmärkas
så att de enbart används för bostadsbyggande. Vad det gäller den övriga stadsbudgeten
kan den vedertagna budgetdisciplinen fortsätta att gälla.
Men bostadsbristen kan inte lösas bara genom att skaffa fram färska
pengar. Pengarna måste användas för att få fram verkliga resurser i form av
byggarbetare, byggmaterial och adekvat organisering. Det kommer att uppstå
tillgångsproblem, men detta kommer att kunna lösas av planerade och riktade
satsningar. Det kommer att krävas ett omfattande och innovativt samspel mellan
parterna i byggsektorn, marknader, kommuner och myndigheter. Men denna
kraftsamling är nödvändig eftersom vi just nu har en unik möjlighet att starta
framtidsbygget genom att göra en rivstart som både rättar till våra ekonomiska
problem och gör det möjligt för våra ungdomar och nyanlända att satsa på sina
individuella framtider.
Staffan Lindberg, professor emeritus vid Lunds universitet
Per Olof Olofsson, professor emeritus vid Högskolan i Halmstad.
April, 2015
Mot
bättre vetande – ska nu Lund bygga världens kortaste och dyraste spårväg?
Lunds framtid? Bandstad planerad av
den spanske arkitekten Arturo Soria (1844-1920)
Trafikverket har nu svängt och bestämt sig för att
föreslå regeringen att Lund ska få del av pengarna från stadsmiljöavtalet för
att bygga en spårväg mellan Lund C och forskningsanläggningen på Brunnshög i
nordöst. Skälet som anges är att Lund och regionen ska slippa betala tillbaka
27 miljoner i planeringspengar till Europeiska Banken.
Detta sker alltså just nu medan det samtidigt pågår
en utredning om trafikplaneringen i Lund, en s.k. second opinion, som mycket
väl kan visa att det finns bättre alternativ för Lunds framtida trafikmiljö än
en ensidig och mycket dyr satsning på en kort spårväg. Laddningsbara el-bussar
kan t ex sättas in på alla Lunds busslinjer till en kostnad som är mindre än
hälften av vad denna spårvägssatsning beräknas kosta.
Utredningen har kommit till efter en omfattande
mobilisering av medborgare i Lund som är kritiska till spårvägsplanerna och som
fick en politisk röst i kommunalvalet 2014.
Det är flera kritiska frågor som utredningen ska
svara på. Vilket kapacitetsbehov finns för trafiksträckan inom en tidsperiod av
15-20 år? Hur ser alternativen ut, som t ex el-bussar från centrala Lund,
direktbussar från Malmö till Brunnshög liksom från Helsinbog och Landskrona?
Vilken är tidsvinsten med en spårväg?
Hur får man ekonomi i en spårväg på fem kilometer? Hur
säkerställa driften, underhåll och hålla beredskap för motorhaveri, signalfel,
krockskador, reservdelsbrist, etc., vilket kan leda till långa
avställningstider. Ju mindre spårvägssystem, desto högre kostnad givetvis för
underhåll och beredskap relativt sett. Tala om negativa skalfördelar.
För att få ihop det blir det sedan omöjligt att stoppa
en utbyggnad av spårvägen in i Lunds centrum eftersom detta skulle framstå som
ekonomiskt nödvändigt. För att inte tala om alla nedlagda busslinjer för att
mer eller mindre tvinga folk att åka med spårvagnarna.
Varför föregripa, ja, rent av köra över den
utredning som nu pågår?
Den viktigaste invändningen är dock stadsplanemässig
och frågan om hur vi vill att Lund ska utvecklas i framtiden. Lund är en rund
stad som genom historien har vuxit koncentriskt. Årsring har lagts till årsring
på denna klassiska medeltida stadskärna med en från början hjärtformad
karaktär.
Här skiljer sig Lund markant från andra städer. När industrialismen bröt in
blev det nya bandstäder kring räls och motorvägar. Folk skulle till fabriken kl. 06.00. och hem
igen kl. 16.00. Det blev tråkiga städer och ekologiskt förödande. På 1960-talet förskonades Lund med nöd och
näppe. En planerad motorväg tvärs genom staden stoppades i sista stund av
modiga politiker. Ändå har Lund vuxit framgångsrikt och är nu den största
industristaden i Skåne.
Bandstaden är gammalt
stadstänkande hämtat från den industriella tid då spår- och motorvägar var de
dominerande urbana trafikslagen och städer byggdes kring dessa. Idag, när de
stora fabrikerna är försvunna och folk bor och arbetar på olika ställen och
olika tider i och runt kunskapsstäderna, finns helt ny teknologi för
kollektivtrafik baserad på laddningsbara elbussar. I morgon kommer små
självstyrande minibussar som tar folk på tvären och överallt.
Den nuvarande trafikplaneringen är mer fråga om varumärke
för det nya Lund än baserat på beräknade resandebehov de närmaste femton åren. I
en mastersuppsats på Ekonomihögskolan i januari i år, skriven av Felix Miranda Thyrén, finns en kostnads-nyttoanalys
av en spårväg i Lund som visar att den inte är samhällsekonomiskt lönsam utan
måste ses som ett sätt för kommunen att bygga ut staden i en enda riktning.
Spårbunden trafik, tror man, ger höjda markpriser för företagsbyggnader och
bostäder. Lunds nya Klondyke! Men högre hyror för bostäder, företag och samhällsinstitutioner
bidrar inte till samhällsnyttan enligt min mening!
Spårvägen kan bli en riktig gökunge i Lunds
utveckling. Den planerade spårvägen från Lund C till ESS kan dränera staden på
det sociala liv och den innovativa kreativitet som tidigare gjort den så
levande. Med det linjära tänkandet finns en stark risk att staden blir till ett streck, en smal remsa som
sjuder av aktivitet.
Allt utanför blir
periferi. Redan nu har man inte råd med två av stadsdelsbiblioteken
(Järnåkra och Nöbbelöv). Vad blir det kvar av den levande kunskapsstaden när
spårvägen tillåts underminera Lunds ekonomi under många år framöver och hjärtat
förblöder?
Lunds öppet runda, lugna och gemytliga miljö är dess
främsta tillgång i form av kulturhistoria och nära socialt samspel för
utveckling av gamla och nya aktiviteter, mötesplatser och boende. Det borde
vara ett riksintresse att denna miljö bevaras.
Maj, 2015
Socialdemokrater
– starta framtidsbygget nu!
Ni har kongress i veckan. Vi vanliga väljare väntar
oss besked om regerandet. Ni har fått makten ihop med de gröna. Gör något av
detta. Annars tappar ni greppet.
Landet befinner sig i kris men också i unika
möjligheter. Krisen handlar om arbetslösheten, bostadsbristen, integrationen av
invandrare och klimatfrågan. Till detta kan läggas krisen i skolan och i
vården.
Vår framtid hänger på hur ni gör med allt detta.
Ni har en unik chans att göra något kraftfullt.
Statsfinanserna är goda och räntan rekordlåg. Lämna den ny-liberala järnburen.
Återupprätta en delning av budgeten som ni gjorde i krisens 1930-tal: en
driftsbudget och en investeringsbudget. Ta in skatter för en större social
budget, som inbegriper en social ekonomi (kooperativ mm) inom vård skola och
omsorg. På kort sikt kan detta få ner arbetslösheten. Beskatta skitig energi
ordentligt.
Låna genom Riksbanken till ett nytt
miljonbostadsprogram i storstäderna och till investeringar i grön energi.
Förvandla städernas kollektivtrafik till eldrivna bussystem och sluta bygga ut
motorvägar. Verka för blandstäder inte tråkiga bandstäder.
Tänk att ni företräder medborgare i en rättsstat,
medborgare med rättigheter och skyldigheter, lika för alla.
Förhandla med mitten i svensk politik och främja en
social-liberal utveckling. Utan en sådan center-vänster politik kan inte landet
styras stabilt mot en bättre framtid.
Maj, 2015
Vad ska in, sol och vind! Men hur
ska de in?
Det finns gott om ideella förståsigpåare som
försöker råda regeringar vad de ska ta sig till för att rå på de problem som
vårt samhälle brottas med, t ex klimatkrisen. Det mesta är ad hoc och kanske
förnuftigt i sin enskildhet men knappas utifrån ett helhets- eller
hållbarhetsperspektiv.
Därför är det befriande att läsa Max Jernecks
avhandling i sociologi Sunrise of an Industry – Solar Energy under
Financial and Industrial Capitalism in the U.S, and Japan, 1973-2005. Lund:
Department of Sociology, Lund University, 2015.
Disputationen ägde rum onsdagen den 3 juni. Opponent
var den internationellt kände institutionella ekonomen William Lazonik,
University of Massachusetts Lowell som öste
lovord över arbetet.
Vad kan en akademisk avhandling bidra till i detta
de statliga utredningarnas förlovade land?
Frågeställningen är enkel och ytterst relevant: hur
kan vi förstå möjligheterna att utveckla solenergi i denna tid av bank- och
börsstyrd ekonomi och när det är billigare än på länge med olja och andra
fossilbaserade energier. Hur kan vi då satsa på något som ännu är tekniskt
komplicerat, dyrt och osäkert?
Avhandlingen frilägger de faktiska erfarenheter vi
nu har av forskning och industriell utveckling av solenergi i två länder: USA
och Japan.
Studien är i bästa jämförande historiska tradition
ett bidrag till förståelse av utvecklingen av ny avancerad teknologi i ett
politiskt ekonomiskt perspektiv. Sociologin när den är som bäst.
Det var inte klimatet som fick i gång forskning
kring solenergi. Det var oljeprischocken 1973.
Vad kunde man göra, rent bortsett från fler krig i Mellanöstern? Fler
krig fick vi ju men också något mer.
Jimmy Carter blev president i USA 1977. Han lät
inrätta en ny energimyndighet, som gjorde särskilda satsningar på den teknik
kring utvecklingen av solenergi som USA då var ledande på. Liksom annan ny
högteknologisk teknik krävdes stark grundforskning, fokuserad utlåning av
kapital och en ’skyddad’ marknad (t. ex. garanterad statliga inköp av tekniken
under en längre tid till priser som kunde få industrin att bära sig). Det är
ingen tillfällighet att miljörörelserna också drev på för denna utveckling.
Det såg alltså lovande ut. Tills Ronald Reagan intog
scenenen 1981 med sitt lov till fria marknader och konkurrens. Det statliga
stödet skars ner och lämnade fältet fritt för de stora spelarna. På kort tid
mjölkades korna på den mjölk de hade och slaktades. Riskkapital är just vad det
är, riskabelt när ingen håller det i örat.
Japan har en tydlig historia av statskoordinerad
marknadsekonomi. Det finns en elit av höga statstjänstemän, politiker och
affärsmän som gemensamt ordnar villkoren för ekonomisk utveckling. Det fanns
också i Japan en stark miljörörelse för fossil- och nukleärfria bränslen.
1994 kom en stark statsintervention som ordnade med
en ordentlig koppling mellan solenergiforskning och industriutveckling,
finansierad genom nytt kapital och genom garantier för statliga uppköp av just
denna nya teknik. Det skapade snabbt en utveckling av nya företag, som gjorde
att Japan år 2005 hade omkring 50 % av världsmarknaden. Tala om succé.
Sedan 2005 har Kina på kort tid gått om Japan i
utvecklingen av solenergiindustrier. Samma strategi igen.
Om man vet vad man vill ha så vet man nu också hur
det ska gå till.
Vad kan vi lära av detta? Det behövs en politisk
vilja att ställa om oss till fossilfri energi. Det finns en tydligt känd och
historiskt grundad politisk strategi för att förverkliga detta: Banbrytande ny
teknik kommer inte av sig själv eller från kasinospelare. Internet kom till
genom den amerikanska försvarsindustrins behov och beställningar. Den
medicinska biotekniken blev industri genom de stora offentliga och privata
sjukvårdssystemens stabila och ökande efterfrågan på nya mediciner.
Detta är precis vad som behövs för att uppfinna en
bättre framtid.
Om Åsa Romson vill påbörja en ”Sol och Vind
Strategi” i vårt land ska hon nog ta Max Jerneck som rådgivare. Det är bara att
hoppas att också den sittande regeringen är förnyelsebar.
Juni, 2015
Sunshine - doing the right thing!
Max Jerneck: Sunrise
of an Industry – Solar Energy under Financial and Industrial Capitalism in the
U.S, and Japan, 1973-2005. Lund: Department of Sociology, Lund University,
2015.
How can we
switch to renewable energy use when fossil fuels are abundant och cheap? Max
Jerneck has written a very interesting doctoral thesis about the history of
solar photovoltaic industry in the U.S. and Japan up to 2005. The study is in a
comparative history tradition and shows the potential of sociology to
understand the political economic dynamic of industrial development in the age
of financial capital.
It takes
decisive government intervention to develop a new industry. Almost every new
high-tech industry is an outcome of public basic research, focused funding and
stable markets for the new projects provided for by state intervention. At the
same time it is important that there are public rules preventing financial
capital to loot the new industries once thy have started to yield a stable
return.
This is what
happened to the solar industry in the U.S, after a period of early
technological development and stimulation in the 1970s during the Carter
administration. Once Reagan took over, these stimulations were skipped in the
name of free markets and fair competition, meaning that the big oil companies
and their allies got the upper hand and killed the industry. In Japan there was
instead a gradual coordination into state support for this industry, so that
Japan had a fifty percent share of the global solar industry by 2005.
The lesson is
there in broad daylight to see: It takes focused state intervention – as often
in the history of industrial capitalism – to promote a new industry of this
type: A Green bank for lending to the industry, funding research and stable
market conditions.
If our Swedish
environment minister Åsa Romson wants this to happen in Sweden, she better
engage Max as advisor! The bio-energy debacle should not be repeated. There is
also, for once, a unique potential to borrow for green investments.
Juni,
2015
Lek
med elden
Det kan ta veckor, det kan ta slut idag. Att kasta
en handgranat blir lätt ett spel för galleriet i ett segregerat och
svårgenomträngligt samhälle. Polisen verkar vara steget efter. Till synes inga
uppenbara motiv, ingen krets av misstänkta, inga spår att följa upp. Det bara
smäller till. ”Vi kan göra vad vi vill, bara så ni vet det!” verkar förövarna
säga. Vet polisen mer än vad som kommer fram i media?
Vanligtvis är det fred i samhället. Malmö är ett
hierarkiskt och skiktat samhälle där de olika segmenten lever sina liv inom
bestämda platser och aktiviteter. Klyftorna mellan de välbärgade och de
utblottade är stora, men så länge de fattiga hankar sig fram via småjobb,
bidrag och småkriminalitet händer det inget.
Det är tre saker som kan utlösa störningar i
balansen. Det ena är konflikter om gemensamma resurser, allmänningar som flera
delar på. Inskränkningar i rätten att t ex utnyttja en park, ett torg, eller en
samlingslokal genom restriktioner eller privatisering (t ex nya byggnader) är
en sak man kan man mobilisera mot. En annan är moralisk upprördhet över
politiska utspel, korruption eller liknande. Offentliga uppgifter kan uppröra
många grupper – det kan kallas relativ deprivation, dvs. en känsla av svek mot
de fattiga. Även fackliga stridsåtgärder kan räknas in här.
Det tredje är konflikter mellan kriminella gäng som
får fäste i områden med stor arbetslöshet och fattigdom, speciellt bland de unga.
Det kan handla om revir, t ex inom knarkhandel eller illegala spel, men det kan
också handla om personliga motsättningar, maktstrider eller kärleksaffärer.
Tillgång till vapen befrämjar våldet, just nu
handgranater från det forna Jugoslavien. Men det vi ser i Malmö för tillfället
är ingen storskalig konflikt av ovan nämnda slag. Det är snarare en påminnelse
om de spänningar som finns under ytan i ett grymt klassamhälle av malmöitiskt
slag.
Det verkar vara en ”lek” att varje dag spränga en ny
bomb – en lek för att tala om att ”vi finns och ni har inte en chans.” En lek
som kan sluta illa om något går över styr.
I dagens Sydsvenskan finns det en artikel om
Fryshuset i Malmö som verkar göra ett jättebra jobb bland unga i farozonen. De
efterlyser fler samlings- och mötesplatser för unga och vuxna. Det är en
konkret och handfast åtgärd som skulle underlätta för socialarbetare och
engagerade medborgare att få koll på läget. Vilka ingår i de kriminella gängen
och deras svans? Vad är på gång? Frågor och svar som underlättar förebyggande
sociala insatser.
Ytterst och långsiktigt handlar det dock om att
bygga ett hållbart och mera rättvist samhälle, där skolan fungerar för alla,
där det finns jobb och uppgifter för alla, där det finns bostäder som folk har
råd med och där de ekonomiska klyftorna minskar snarare än ökar. Vi måste helt
enkelt ”bygga bort” de svarta hålen i vårt samhälle.
För detta krävs mycket mer än den ”ad hoc-politik”
vi nu ser byggd på bräckliga och skiftande politiska allianser. En visionär
ideologi som kan samla de många människorna i samhället, de fria medborgarna,
till en upplyst och fungerande social politik i flertalets egenintresse.
Juli, 2015
Pang
Pang på gatan och vilda västern i samhället
Var går gränsen för våra reaktioner? Vem reagerar
först och när? Är det de oavsiktliga offren för gängstrider? De boende i huset
med handgranatsexplosioner? Poliserna? Politikerna?
Samhällsutvecklingen är oftast oförutsägbar.
Förändringar i befolkning gör att vi plötsligt är en gammal befolkning.
Automatisering, robotisering och internationell konkurrens gör folk arbetslösa,
framförallt de unga. De unga faller lätt offer för drogmissbruk och
kriminalitet.
Ändå tuffar allt på för det mesta. Folk går till
jobbet, barnen till skolan och folk tar semester. Sjukhusen tar hand om de
sjuka. Vetenskapen gör framsteg. Sida vid sida lever vi oftast trygga.
Men när gränserna överskrids, när folk bara kan få
anställning per timme ibland och klyftorna växer i samhället, när gäng tar sig
in i fel område, ungdomar rör sig i de andras miljöer, osv. När motsättningar
och konflikter bryter fram. Plötsligt är vi i ett kaotiskt nu där ingen tycks
styra och ingen litar på den andre.
Visioner saknas och politikerna ersatta av
konsulter, s.k. experter. Vad gör vi alla andra åt detta? Hur kan vi lära oss
att se skillnad på förförisk retorik och allvar?
Juli, 2015
Satsa på social ekonomi och samhällsföretag
med stark potential för integration av nyanlända
När FN kallade 2012 ”det internationella året för
kooperativen” var det förvånansvärt tyst i medierna. Bland våra
samhällsvetenskapliga kollegor var det nästan inga som hade hörde talas om det
trots att FNs forskningsinstitut UNRISD ordnade en stor internationell
konferens på temat.
Ändå är det klart att vad vi kan kalla för
kooperativ och samhällsföretag, kort uttryckt ”social ekonomi”, har vuxit
starkt över hela världen under lång tid. Ytterligare
definition av det hela in här …
(Först ut på banan i nutiden kan man kanske se de
nya gröna företagen som i miljörörelsens spår uppkom på 1970-talet och framåt.
De startades inte i första hand för att ge stor vinst utan för att erbjuda
gröna varor och tjänster. Många drivs som kooperativ. Frivilliga jobbar med
detta – vinsten återinvesteras i verksamheten.)
I ökande utsträckning bygger dessa
medborgarinitiativ också på samarbeten med offentliga institutioner, kommuner,
lokalt näringsliv och inte minst ideella organisationer. De täcker så att säga
in de luckor som uppstår i ett snabbt föränderligt samhälle där ständigt nya
behov som syselsättning och inkomster för marginaliserade grupper, service,
utbildning och offentlig fysisk och kulturell infrastruktur ska
tillfredsställas. Behov som inte tillfredsställs av andra aktörer. Den sociala
ekonomin är inte i första hand inriktad på ge ekonomisk vinst utan bygger i
stället på ideella drivkrafter att åstadkomma sociala framsteg av olika slag.
Den kallas ’passionsdriven’, snarare än affärsmässig!
Många glesbygds och avflyttningskommuner har det på
senare år bildats byalag och nya lokala gräsrotsorganisationer, men snabbast
växer dessa gräsrotsinitiativ i de nya storstäderna inriktade på en
tjänsteekonomi med kunskap och kultur som främsta motor. I Malmö ser vi många
tecken på denna nya ekonomi och organisation inom Kultursektorn och i arbete
med invandrarna. Den 25-27 september ordnas t ex en festival kallad ”Samtidigt
i Malme” som just lyfter fram den s k Malmöandans social innovationer och nya
företag. I november ordnas en konferens kring sociala innovationer i samma
stad.
Det är kanske symptomatiskt för sociala förändringar
nerifrån och upp att det tar tid innan de slår igenom i media-bruset.
Vi menar att vi bara är i början på en våg av social
ekonomi, som om den uppmuntras, kan skapa ett helt nytt och mycket aktivare
deltagarsamhälle.
Den flyktingvåg som de allra flesta engagerar sig i
så starkt just nu är en möjlighet att främja denna utveckling på ett avgörande
sätt. Företag och offentliga institutioner har hittills stått ganska handfallna
inför de nya samhällsmedlemmarnas behov av deltagande och integration i
samhällslivet.
Man bör alltså tänka om och öppna företag och
verksamheter för aspiranter/lärlingar, dvs öppna en social ekonomi som en
naturlig del av verksamhete: Meningsfulla träningsjobb i faktiska
arbetsuppgifter inom varu- och tjänsteproduktion, inom vård och omsorg såväl
som inom utbildningar av olika slag. På skolorna finns behöv av fler vuxna.
Poängen med detta är att efter en kort introduktion
och språkträning bör de flesta vuxna invandrare komma en miljö där man lär sig
språk och regler direkt i en arbetspraktik och utvecklar sociala nätverk och
intressen utanför den egna invandrargruppen. Kort sagt integreras på ett
effektivt sätt.
Många företag satsar numera på medarbetares
volontärarbete som rapporterades i en debattartikel på denna sida (9/9). Då kan
man naturligtvis också satsa på denna inriktning med aspiranter.
Utöver detta kan vi också använda mer självständiga
samhällsföretag och socialt entreprenörskap för att skapa ytterligare bryggor
in i arbets-livet och samhällsgemenskapen. Det finns ju redan ett stort antal
idéburna organisationer som kan byggas ut när fler vill engagera sig och många
nya samhällsföretag och sociala innovationer kan startas om de får rätt förutsättningar
av omgivningen.
Kostnaderna för detta bör falla dels på kommunerna
genom s. k. idéburet offentligt partnerskap och dels
mera indirekt genom företagens beredvillighet att låta sina anställda arbeta
som volontärer på en liten tid av sin arbetstid.
(”Social ekonomi är en nyckel för integrationen.”
Fria Tidningen, debatt, Publicerad: tisdag 17 november 2015)
Lunds
’Vasa’ - med kursen mot pompös nyfunktionalism och trafikinfarkt?
1626-28 lät Gustav II Adolf bygga det stora
regalskeppet Vasa för att förstärka Sveriges försvar och stormaktsställning.
Problemet var bara att han la sig i bygget och tog i alldeles för mycket.
Ambitionen att utrusta fartyget med så många kanoner som möjligt ledde till att
fartyget fick alldeles fel proportioner - för hög tyngdpunkt - och sjönk efter
endast några hundra meters seglats. Ingen av de få invigda som visste om
skeppets svagheter vågade säga emot kungen.
Är det inte ett liknande slags storhetsvansinne som
Lunds politiker har gett sig på med sina planer på att göra Lund C till ett
supercentrum för hela staden och bygga en spårväg på fem kilometer som pricken
över i:et? Fast i Lund verkar det inte
vara den politiska ledningen som gått över styr för den styr inte längre!
Lund har landets tredje mest trafikerade järnvägsstation.
Nu vill man med Jernhusen i spetsen göra denna station till en mastodontstation
med idéer om en överbyggnad liknande en jättestor rymdstation eller alternativt
en konstgjord medeltida stad a la Jakriborg. Högshastighetståg ska samsas med godstrafik,
Pågatåg, Öresundståg, spårvagnar och bussar.
Passagerarna ska springa i en massa trappor och kryssa mellan gallerior,
kaffer och affärer som på alla Jernhusens stationer. All ny utveckling av Lund
ska samlas här.
Det är i proportionerna det brister och i
ordningsföljden. Först bestämmer man om en spårväg och sedan ska man bestämma
om hela Lund C. Borde det inte vara tvärtom?
Visst är det många studenter som ska upp till LTH,
och visst är det en hel del som jobbar på Ideon och ska göra det i den framtida
nya forskarbyn och visst kan det på sikt kanske bli tiotusen boende på
Brunnshög, men för överskådlig framtid räcker det med elbussar dit. För en
tredjedel av vad världens kortaste spårväg kommer att kosta kan man bygga om
hela bussnätverket i Lund till laddningsbar el-drift.
Någonstans är det kortslutning och brist på förnuft.
Kommunpolitikerna, övertygade om vad framtiden kräver, har överlämnat frågan
till s.k. experter, dvs. tjänstemän, arkitekter, byggare och konsulter. Frågan
är helt enkelt avförd från den politiska dagordningen.
Lunds charm är just motsatsen till en
nyfunktionalistisk glas-, stål- och
betongstad. En plats varsamt restaurerad och nybyggd med stilkänsla. En
medelstor svensk stad med mänskliga proportioner.
Att lägga en överlastad mastodontstation bredvid
denna idyll är brutalt
Det finns vettiga småskaliga valmöjligheter: gods-
och höghastighetsspår i periferin med bra bussförbindelser till dess station;
direkt busstrafik till Brunnshög från Malmö och byarna runt Lund; Påga- och regionaltåg
in genom gamla stationen med direkta busslinjer ut; reguljära spår för Pågatåg
via Stångby till Brunnshög, Staffanstorp och Dalby (som sedan kan bilda stommen
i en ny inlandsbana). Alternativen till en mastodontstation är många!
Lund blir en fattig och skuldsatt kommun om de här
planerna går i lås. Det finns många viktigare behov än en mycket större
järnvägsstation och en liten men mycket dyr spårväg.
September, 2015
Satsa
på kooperativ och samhällsföretag med stark potential för integration av
nyanlända
När FN kallade 2012 ”det internationella året för
kooperativ” var det förvånansvärt tyst i medierna och i det offentliga
samtalet. Bland våra samhällsvetenskapliga kollegor var det nästan inga som
hade hörde talas om det trots att FNs forskningsinstitut UNRISD ordnade en stor
internationell konferens på temat och sedan fortsatt med en stark betoning på
samhälls- och solidaritetsekonomi ( ”social and solidarity economy”).
Ändå är det klart att vad vi kan kalla för
kooperativ och samhällsföretag, kort uttryckt ”social ekonomi”, har vuxit
starkt över hela världen under lång tid. Det handlar om produktion av varor och
tjänster av en rad olika organisationer och företag med tydliga sociala och
ofta miljövänliga målsättningar. De bygger på samarbete, solidaritet, etik och
demokratiskt självstyre (UNRISDs definiton).
I ökande utsträckning bygger dessa
medborgarinitiativ också på samarbeten med offentliga institutioner, kommuner,
lokalt näringsliv och inte minst ideella organisationer och folkrörelser. De
täcker så att säga in de luckor som uppstår i ett snabbt föränderligt samhälle
där ständigt nya behov av syselsättning och inkomster för marginaliserade
grupper, service, vård, utbildning och offentlig fysisk och kulturell
infrastruktur ska tillfredsställas. Behov som inte tillfredsställs av andra
aktörer. Den sociala ekonomin är inte i första hand inriktad på ge ekonomisk
vinst utan bygger i stället på ideella drivkrafter att åstadkomma sociala
förändringar och framsteg av olika slag.
I många glesbygds och avflyttningskommuner har det
på senare år bildats byalag och nya lokala gräsrotsorganisationer för
förnyelse, men snabbast växer denna ”sociala ekonomin” i de nya och växande
storstäderna inriktade på en tjänsteekonomi med kunskap och kultur som främsta
motor. I Malmö ser vi många exempel på denna nya ekonomi och organisation inom
kultursektorn och i arbete med invandrarna. Den 25-27 september ordnas t ex en
festival kallad ”Samtidigt i Malme” som lyfter fram den s k Malmöandans sociala
innovationer och nya företag. I november ordnas en konferens kring sociala
innovationer i samma stad.
Det är kanske symptomatiskt för sociala förändringar
nerifrån och upp att det tar tid innan de slår igenom i media-bruset. Jag menar
att vi bara är i början på en våg av social ekonomi, som om den uppmuntras, kan
skapa ett helt nytt och mycket aktivare deltagarsamhälle.
Den flyktingvåg som de allra flesta engagerar sig i
så starkt just nu är en möjlighet att främja denna utveckling på ett avgörande
sätt. Det samma gäller det stora antalet unga vuxna som är arbetslösa. Företag
och offentliga institutioner har hittills stått ganska handfallna inför dessa
gruppers behov av deltagande och integration i samhällslivet.
Man bör alltså tänka om och starta former och
aktiviteter för aspiranter/lärlingar, dvs öppna en ”social ekonomi” som en
naturlig del av verksamheten: Meningsfulla träningsjobb i faktiska
arbetsuppgifter inom varu- och tjänsteproduktion, inom vård och omsorg såväl
som inom utbildningar av olika slag. På skolorna finns t ex behov av fler
vuxna.
För invandrarna är poängen med detta att efter en
kort introduktion och språkträning bör de flesta vuxna nya medborgarna komma in
i en miljö där man lär sig språk och regler direkt i en arbetspraktik och
utvecklar sociala nätverk och intressen utanför den egna gruppen. Kort sagt
integreras på ett effektivt sätt.
Många företag satsar numera på medarbetares
volontärarbete som rapporterades i en debattartikel på denna sida (9/9). Då
borde man naturligtvis också kunna satsa på denna inriktning med aspiranter.
Utöver detta finns det plats för självständiga
samhällsföretag för att skapa ytterligare bryggor in i arbetslivet och
samhällsgemenskapen. Det finns ju redan ett stort antal idéburna organisationer
med verksamhet som kan byggas ut när fler vill engagera sig. Många nya
samhällsföretag och sociala innovationer kan startas om de får rätt
förutsättningar av omgivningen.
Kostnaderna för detta bör falla dels på kommunerna
genom s. k. idéburet offentligt partnerskap och dels
mera indirekt på företag som vill låta sina anställda arbeta som volontärer i
samhällsföretag på en liten tid av sin arbetstid.
För invandrare och unga
arbetslösa t handlar det om riktiga inträden i arbetslivet i stället för
sociala bidrag och passivitet.
September 2015
En järnvägstunnel
skulle lösa miljöproblemen och de politiska knutarna i Lund
Utbyggnad av fyra järnvägsspår från Malmö till Lund pågår för fullt. ”Snart återstår bara de sista tre kilometerna mellan Flackarp och kröken mitt i Lund vid Svanegatan och Högevall. Inom sju år ska de vara klara. Och då ska vi också ha en ny pågatågsstation i Klostergården.” skriver Gunnar Stensson i Veckobladet den 2 oktober med entusiasm. Men han skriver också att de fyrdubbla spåren genom södra och centrala Lund kommer att leda till stora skador på miljön längs spåren: förlust av värdefulla biotoper, bullerproblem och en än tydligare fysisk barriär som delar staden i två delar.
Föra att råda bot på detta föreslår Gunnar Stensson
att det byggs en järnvägstunnel från strax norr om Höje å till Lund C.
Detta är inte alls omöjligt. Enligt Ramprogram för
Lund C 2013 är en tunnellösning fullt möjlig. Då gäller att ”Dagens
spårområde frigörs för stadsbebyggelse och måtten fungerar väl för
kompletterande kvartersbebyggelse. Bredden blir cirka 40-60 meter. Gatunätet på
östra och västra sidan kan kopplas samman, t ex kan Lokföraregatan kopplas till
S:t Laurentiigatan, S:t Petri Kyrkogata, Britta Holmströms gata och Bangatan.
Karl XII gatan kan förlängas till Fabriksgatan.” (2013:28)
Citytunneln har blivit en succé i Malmö. En liknande
tunnel genom Lund skulle kunna få lika stor betydelse för stadens allsidiga
utveckling.
Därför föreslår jag att en tågtunnel byggs från
södra Lund till Lund C och sedan vidare till Brunnshög. Därifrån kan sedan markspår byggas via hållplats i Forskningsbyn och ut
till Stångby. Södra Sandby och Dalby kan kopplas upp senare när man bedömer att
behov finns.
Jämfört med rejäla pågatåg och ett
stort underhålls- och reparationssystem är den nu föreslagna spårvägen på 5.5
km mellan Lund C och Brunnshög en ren EPA-lösning som hotar både Lunds unika
centrum och kommunens redan hårt ansträngda ekonomi (med eller utan statliga
bidrag). Skalan för spårvägen är för liten och planerna på en utbyggnad söder-
och västerut för att råda bot på det, skulle förstöra det unika kulturarv av
medeltida stadsplan, arkitektur och rofylldhet som är Lunds främsta kännetecken
och framtida fördel.
Beslut om en Lundatunnel skulle snabbt bidra till
att få slut på prestigestriden och det politiska käbblet i kommunen. Politiker,
tjänstemän, byggare och konsulter är ju sedan mer än 30 år låsta i en position
där vanliga Lundbors protester mot spårvägsplanerna klingar nästan ohörda.
Budgetar spelas ut mot spårvägar i en märklig kohandel.
Otänkbart?
Konfliktlösningar utifrån kan ibland vara
förlösande, i detta fall en rejäl statlig satsning på en allsidigt fungerande
lokaltågstrafik i Lundaregionen med dess världsledande laboratorier. Det
trafikverket får lägga ut kan man åtminstone delvis spara in på vägverkets
planerade satsningar på fler vägar och nya avfarter. Vi har redan så det räcker
med biltrafik och vill få den att minska.
Till Lund och i Lund ska man kunna åka tåg, buss
eller cykla och sedan gå en liten bit.
Oktober, 2015
Med
kontoret på fickan
En bra dator, några program och appar. Och så en
nisch förstås, en tjänst eller en vara som ingen exploaterar fullt ut. Det är allt
som behövs för ett framgångsrikt företagande idag.
Varan kan redan säljas av stora företag eller
organisationer med höga overhead kostnader. De nya små ”fintech-bolagen” slår
sig lätt in med mycket lägre priser.
Saxat ur http://www.dagensps.se/index.xml
”VD varnar storbanker för enorm och ”plågsam” smäll
”En rad Uber-liknande rubbningar i branschen kan komma att minska antalet
anställda på traditionella storbanker med så mycket som 50 procent samtidigt som
lönsamheten kan kollapsa med över 60 procent", skriver Business Insider.
Ja, det är ingen rolig läsning för världens bankdirektörer och anställda.
Bättre blir det inte när orden kommer från ett av branschens tyngsta namn, Antony
Jenkins. För bara några månader sedan var han vd för brittiska
giganten Barclays innan han tvingades lämna sitt uppdrag.
Vad är då orsaken bakom denna enorma smäll mot banksektorn? Jo, så kallade
"fintech-bolag", menar Antony Jenkins. Små, snabbfotade aktörer med
markant lägre kostnader kommer att kunna automatisera stora delar av det
bankvärldens största aktörer i dag sysslar med, menar han.
Och han är inte ensam, påpekar Business Insider. Sajten citerar en purfärsk
undersökning i vilken 27 procent av bankdirektörer pekade ut techbolag som
branschens största hot.”
Uber-lösningar
sprider sig, med andra ord. Kan de överhuvudtaget beskattas? Var ska man nu
spara sina pensionspengar? Måste vi all bli småföretagare och spara i hus och
guld?
November, 2015
Till Jernhusen
Drottningtorget 5. Malmö.
Box 584 201 25 Malmö
Angående
skyltning på Malmö C
Jag har under de senaste fyra veckorna arbetat som
frivillig för Röda Korset på mottagningsplatsen vid Posthuset på Malmö C.
Vi har kommit i kontakt med många flyktingar som vill
resa vidare i Sverige och till Norge och Finland. De har i allmänhet pengar
till sina biljetter. Men många utan språkkunskaper i engelska eller svenska har
svårt att orientera sig och hitta fram till SJ respektive Skånetrafiken. En del
flyktingar som redan bor i Sydsverige kommer resande för en intervju på
Migrationsverket vid Jägersro.
För att underlätta för flyktingar och turister som
gästar Malmö för första gången föreslår jag följande insatser från er sida:
1) Sätt
upp stora skyltar inne i centralhallen med pilar till:
2) Tickets
3) Tourist
Office (de små skyltarna som finns nu vid de västra utgångarna räcker inte!)
4) Sätt
upp en skylt över SJs ingång med texten ”National Railways” på engelska och
arabiska.
5) Sätt
upp en skylt över ingången till Skånetrafiken med texten ”Local Travel
Information & Tickets” på engelska och arabiska.
6) Sätt upp en skylt i anslutning till Skånetrafikens
ingång med texten på engelska och arabiska: “How to get to
Migrationsverket: Take
Direct Bus no. 31 and ask the driver to tell you when you have reached the
right bus stop. Local travel in Malmö is for free for refugees!”
Karta över den delen av Malmö.
7) För
flyktingar som vill resa med bussar bör det skyltas så att de hittar var de
enklast kan köpa biljetter. ”Bus tickets for Stockholm, Göteborg, Oslo,
Jönköping and other destinations. Map and walking direction. Nota Bene:
Children must also have a ticket” (OBS – försäljningen av bussbiljetter nere på
toaletten krånglar till det och det kan vara svårt för resenärerna att få
pengarna återbetalda om de av någon anledning inte kommer i väg.)
Meddela Skånetrafiken att alla busskontrollörer ska
informeras om att flyktingarna får resa gratis på bussarna. Nu vet bara
chaufförerna om det! Vi har mött flyktingarna som har blivit utkörda från
lokalbussar.
Lund den 6 november 2015
Staffan Lindberg
Professor emeritus i sociologi vid Lunds
Universitet, Möllevångsvägen 27
22240 Lund, Tel. 0709 62 54 68
Sagan om guldägget
Det var en gång en bonde som upptäckte att en av hans hönor hade värpt ett guldägg. För att komma åt mera guld tänkte han att det måste finnas flera guldägg inne i hönans mage. Men hur skulle han hitta hönan med guldägget bland alla tusentals hönor i hönsgården?
Det var en gång en bonde som upptäckte att en av hans hönor hade värpt ett guldägg. För att komma åt mera guld tänkte han att det måste finnas flera guldägg inne i hönans mage. Men hur skulle han hitta hönan med guldägget bland alla tusentals hönor i hönsgården?
Så han slaktade alla hönorna, en efter
en, och skar upp dem, men ack inne i deras magar fanns inga guldägg.
Tänk på staden som värper ett guldägg, tänk på kommuntjänstemännen som bonden, och tänk på skövling av det gamla Lund. Snart kan kommunen sitta där på Brunnshög med ett guldägg men ingen kvar att ge det till.
Sensmoral: skövla inte hönsgården. Utan den inga guldägg.
Citerat ur Bulletiner från Lundköping
Nils Albert
Omställningen
Nu är klimatförhandlingarna i Paris slut. Det blev
en målsättning om att hejda temperaturökningen till under +2 grader.
Uppföljning vart femte år.
Vi var många världen över som hade hoppats på
skarpa, effektiva och bindande överenskommelser om en omställning till
förnyelsebar energi och hållbar konsumtion. Den gröna rörelsen är redan en
mäktig kraft över i stort sett hela världen.
Politiken finns, tekniken finns, den idealistiska
viljan finns, men finns det politiker och rådgivare som kan genomföra det? De
har inte den makten nu och de står minst sagt under ett komplicerat korstryck från
mängder av aktörer och intressen: materiell utveckling som hittills eller en
helt ny kurs?
Mötet i Paris var förberett under lång tid med
nationella förhandlingar och utlovade åtgärder till omställning – men enbart
genomförandet av utfärdade åtaganden räcket inte för att nå Parismötets
målsättning enligt samlad expertis.
Så i bästa fall är Paris början på en omställning
som måste vara genomgripande. Hur ska den komma till stånd? Man kan säga att
Parisöverenskommelsen skapar den hittills största politiska och mediala
möjligheten till global mobilisering kring omställningen.
Sedan andra halvan av 1700-talet har vi i väst
förändrat våra samhällen genom teknisk utveckling och folkrörelser och
organisationer i nya former. Samma utveckling har senare ägt rum i större delen
av världen.
En folkrörelse är framförallt en ”organiserad kollektiv handling i syfte
att förändra eller bevara ett samhälleligt tillstånd utan att använda
traditionella politiska metoder (som att forma eller gå in i ett politiskt
parti).” (Nationalencyklopedin)
Utmärkande för sådana rörelser är
att de organiseras i ett socialt sammanhang där det finns klasser eller andra
sociala grupper som har motstridiga intressen, där ena parten ofta är knuten
till en maktapparat av olika slag. Arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och
nykterhetsrörelsen är de tre starkaste exemplen i vår egen historia. Genom sin
mobilisering och organisering drev de fram den demokrati och välfärdsstat som
vi fortfarande har. De lyckades trots hårt mostånda från olika eliter.
Men hur ser det sociala
sammanhanget ut för en miljörörelse för att rädda miljö och klimat? Den
materiella kultur, som vi nu alla deltar i genom den fossilbaserade
industriella tillverkningen och konsumtionen, omfattar oss alla. Inblandningen
varierar mellan rika och fattiga länder och inom varje land, men alla är mer
eller mindre delaktiga.
”Fienden” finns alltså inom oss
alla. Hur mobiliserar man då mot denna? Vi behöver en mobilisering som i
frikyrkorna under 1800-talet. Målet är en förändring av oss själva, våra ideal,
vår livsstil och faktiska materiella konsumtion.
Det handlar inte om ett politiskt
parti i riksdagen, även om det kan vara ett framsteg. Det handlar i stället om
en livsstilsförändring i hela samhället – det måste bli inne och varaktigt på
modet att leva grönt. Det borde kunna gå. Kan vi ökande utsträckning köpa
närodlat och eko-mat kan vi också ställa upp för ”närtillverkat”. Vi har en
global konsumentmakt att välja grönt.
Det finns en social dimension: För
att få alla med på tåget måste de underpriviligierade som konsumerar minst och
sliter minst på miljön – här såväl som i utvecklingsländerna - känna och förstå
att ett grönt samhälle också kommer att bli deras samhälle. En rättvisare
fördelning av uthålliga resurser måste till.
Målen och tekniken finns och är
välkända: bygg ut förnyelsebara energikällor, och stoppa förbrukningen av
fossila bränslen och ändliga naturresurser. Medlen är regler, subventioner och
främjande beskattning. Ingen ny teknik eller infrastruktur kommer fram utan offentliga
garantier för att de kommer att användas.
Det behövs starka sändare och
budskap i detta som kan överrösta eller skära tvärsigenom den kommersiella
marknadens kortsiktiga och besinningslösa reklam och betoning av individuell
egennytta. Årets julklapp lär vara en robotdammsugare, varför inte hellre
teaterbiljetter till hela familjen!
Alla ideella organisationer,
oavsett deras egna mål, borde kunna ställa upp på detta och sända budskap
ihärdigt och envist om behovet av en grön livsstil och val av politiker,
oavsett höger-vänsterskalan, som kan genomföra de nödvändiga gröna reformerna.
Hallå Röda Korset, hallå Svenska kyrkan och andra religiösa samfund, hallå
idrottsföreningar, hallå PR-folk och mediafolk. Kom ut ur era skyddade skal –
gör den gröna rösten så stark att vare sig företag eller politiker kan stå emot
den. Gör en grön budkavle från land till land.
Till skillnad mot de flesta
folkliga rörelserna behöver inte denna rörelse ta sig över de sociala trösklar
som annars alltid finns. Att övertala eller övertalas av någon annan.
Genom att handla grönt blir man en
del av växande global rörelse utan byråkrati och elitistisk styrning. Det man
gör själv i sitt eget vardagsliv gör skillnad.
December, 2015
Sociologerna
från Önnestad
Lars Ahlin, Curt Dahlgren, Jan-Inge Jönhill, Göran,
Boel och Staffan Lindberg. Vad har de gemensamt? De kommer alla från Önnestad
och de blev alla sociologer vad det led. Boel är visserligen inte sociolog till
titeln utan professor emerita i musikvetenskap i Växjö, men hon har använt
sociologisk teori i mycket hon skrivit om musik. ’Fem och en halv’ sociologer
från Önnestad, med andra ord.
Varför blev det så många sociologer från just den
lilla byn på potatisåkern utanför Kristianstad? Jag tror det handlar om en rik
miljö med många kontraster och motsägelsefulla upplevelser.
För att vara en by på omkring 600 invånare på
40-50-talet var Önnestad en mångfacetterad miljö. Där fanns bondgårdar och
bönder till skillnad från grannbyn Vä som mest bestod av Hamiltonar med sina
herresäten. Den ende greven vi hade i Önnestad sysslade med grävmaskiner och
kallades Grävlejon. En grevinna gift Nilsson gav lektioner på ett piano där
mössen sakta åt upp innanmätet. Hon kunde ändå sätta näsan i vädret och
utbrista inför min mor ”Det märks minsann på barnen vilka som har blått blod i
sina ådror.” Min mor ville nog inte byta oss barn mot den klene pojken som inte
hade rött blod.
Vi hade en glasspinnefabrik, som exporterade ändå
till Amerika. Vi byggde cowboyfort med de kasserade pinnarna och drömde om
vilda västern. Det fanns också en tegelfabrik, där vi körde loka och vagnar
tills vi fastnade i leran och fick oss några hurringar av vakten.
Det fanns tre speceriaffärer, en slaktare,
sybehörsaffär, kemikalieaffär, cykelverkstäder, fiskhandlare på cykel och på
häst med vagn, bumlingarna kallade. Herrekipering med skräddare, två
konditorier, mejeri, herrfrisör med tidskrifter under kassdisken, Cocktail
hette en. Bio i sparbankshuset som också var teaterscen med bl. a.
trollerikonster på programmet.
Vi lärde oss ”krigets” hårda lagar. Byns pojkar
uppställda med långa käppar mot Backarnas. Det blev hårda strider och många
blessyrer. Inte undra på att man fick ärva alla sina kläder. Golfbyxorna var
nog mest skämmigat. Nederlag blev det också på andra håll. Jag ledde en
scoutpatrull som gick på skidor upp på Nävlingeåsens vinterklädda skogar. Vi
fastnade i de höga snödrivorna och fick aldrig fyr på veden så det blev ett
återtåg i nesa. Jag avsade mig patrulledaruppdraget till chefen Gunnar Grahn
och återvände lättad till prästgården.
Mest spännande var nog folkhögskolan och
lantmannaskolan. På den senare åkte vi traktor och lärde oss att plöja och slå
hö med hästar, själbindare kallat. Utan svärord gick inte gamla Selma, vilket
min far fick erfara när han skulle plöja jorden under fruktträden. Hon rörde
sig inte ur fläcken!
Det var nog folkhögskolan som gjorde oss annorlunda
än alla andra barn från byarna runt omkring. Folkhögskolan var bildning och
kultur i bred bemärkelse. Den legendariske läraren Per Gudmundsson undervisade
i historia och var på sin tid en av landets främsta på södra Sveriges historia.
Att han kom till Önnestad var nog tentamensskräckens skull. Han tog aldrig
några betyg i Lund men blev den självklara nestorn i Önnestads kulturliv.
Att han var min fars bäste vän i livet gjorde saken
ännu bättre. Vi läste böcker både romaner och historiska verk. Vi gick på
föreläsningsföreningens tillställningar med Sten Bergman och andra kända
upptäcktsresande som talare. Att sen sitta vid brasan i prästgårdsrummet och
äta min mors goda sparrisomeletter och lyssna på föredragshållarnas fortsatta
äventyr var fascinerande. Vi reste ut i världen.
På lördagskvällarna vad det dans och folklekar i
skolans gymnastiksal. På jularna var det fester med teater och levande
charader. Några av lärarna var på gränsen till professionella i sitt
skådespeleri. Rektorsparet Söderquist var centrum i alla dessa olika
aktiviteter.
Min far var prästen rätt och slätt. Vi var
prästgårdsbarn och påpassade från alla håll. Min äldre bror fick också
smeknamnet prästen på läroverket i stan. ”Vad ska folk säga?” var min mors
stående replik när vi hittade på något.
Annars var det social kontroll som gällde.
Långkikaren hos Martha, lärarinnan i folkskolan, skådade in i varje vrå av byn
och avslöjade de mest förhärdade ’brottslingarna’. Som när jag och min bästis
Gunnar Alm gick på bio en sen kväll och såg en barnförbjuden cowboyfilm.
Agenterna och angivarna var sannerligen utspridda. Det blev inte aga men väl
jultomtestraff. Vi fick inte vara tomtar på julfesten i församlingshemmet det
året! Vi värjde oss med att tomtarna var töntiga.
Kanske är det just konflikter och motsättningar som
skapar utveckling och förändring. När vi kom till läroverket i Krischansta
trodde vi att vi visste något om världen, bildade som vi skulle sagt. Men ack
vad vi bedrog oss. På läroverket var det skarp hackordning med stadens
elitbarn, söner och döttrar till grevar, generaler, landshövding och
borgmästare. Vi blev betraktade som lantisar, vilket vi faktiskt inte var.
Vi vande oss, vi inordnade oss, men gjorde också
motstånd. Mot elitens College Club och den litterära studentklubb Athenaeum
organiserade vi oss på olika sätt. Mina äldre syskon åt sin medhavda skollunch
på det fina konditori Continental men jag och min yngre bror föredrog faktiskt
café Rio som var betydligt mer proletärt. Där hittade jag min då frikyrklige
vän Per-Olof som nu blivit min nu äldste vän i livet.
Kristna Gymnasistförbundet blev ett tillhåll för oss
prästbarn från olika byar. Det var originellt nog. Föreningen hade förbindelser
med Heliga Trefaldighetskyrkan, där vi höll completorium på kvällarna innan det
var dags att ta sista tåget hem. KGF höll till i Öl & Frukoststugan, en
litet gatuhus i korsvirke från 1700-talet. Vi varvade bibelstudier med
lördagsdanser, vars rykte nådde ända till högsta ledningen i Lund. En
kyrkoherde, sedermera ärkebiskop, gjorde ett studiebesök beväpnad med Herrans
tukt och förmaningar. Vi hade tur, den kvällen hade vi faktiskt ett välbesökt
bibelstudium!
Vännerna i KGF blev i många fall vänner för livet
och vi håller fortfarande kontakt en del av oss. SSUH – Sveriges studerande
ungdoms helnykterhetsförening spela in i detta med den legendariska Sillen och
festerna på Torpet norr om Skepparslöv.
Det viktiga då var att vi kunde stå emot
hackordningen och bryta oss in i hierarkierna som så småningom upplöstes. Vi
skrev dikter i Athenaeums årsbok, vi spelade teater på årsfesterna och vi
spexade i sista ring. Det blev nya vänner på tvärs mot hierarkier och
fisförnämhet, många för livet.
Jag hade tänkt bli präst, åka till Lund och studera
teologi som min far. Men upplevelserna i lumpen med hygglig lastbilschaufförer
gjorde slut på de planerna och när jag kom till Lund hade jag många bilder av
samhället och det komplexa livet inom mig. Jag började läsa samhällsvetenskap.
Min bror Göran hade redan läst sociologi och blivit amanuens på kuppen. Jag
gick i hans fotspår.
Sociologin är läran om det sociala, det som finns
mellan oss människor i samhället, vilka roller vi spelar i olika institutioner
och organisationer. Vilka mönster som finns för sociala beroenden och makt och
hur de förändras över tiden. Jag tror Önnestad och mötet med Läroverket i
Kristianstad skapade den nyfikenhet som vi sedan kom arbeta med resten av
livet.
Det Önnestad som då fanns finns inte mer, inte
Kristianstad heller.
December, 2015
Julens
under redan i hjärtat
Vilken fullkomligt fantastisk julkonsert i går med
Allhelgona Motettkör, solister, musiker och den gudabenådade Johan-Magnus
Sjöberg! Recensionen i dagens Sydsvenska (sid A23) är så entusiastisk att man
nästan hör konserten en gång till när man läser den. ”Rytmen tydlig som ett
spår i den obefintliga nysnön”! Det ljuvt klara solot med brummande toner från
en violone som härlig klang i hela den väldiga kyrkan.
December, 2015
Efter terrormorden – Låsta i ursäktskulturer?
Det första är förfäran över de vidriga terrormorden i Paris, Libanon och i
Sinai. Det andra är sorg och medlidande med offren. Det tredje är viljan till
motstånd. De ”vill förgöra hela vårt sätt att leva, våra europeiska
värderingar, vår västerländska kultur” skriver Heidi Avellan i förra söndagens
sydsvenska. De vill skapa skräck i oss. Det får de inte och kommer inte att
göra. Vi är starka, vi kan värna oss. Detta känns som helt naturliga ord i
sammanhanget.
Men vad ska vi då göra för att göra motstånd och befria världen från den
jihadistiska terrorn? Daesh är en exploderande krutdurk och det är helt
centralt att förstå uppkomsten av denna krutdurk, vilken är förutsättningen för
Daeshs terroristiska sprängningar. Under en lång
rad av år har Västs politik i Mellanöstern laddat upp denna kruttunna. “Vi” har
skapat och gett föda och näring åt ett monster som nu blivit ett fullvuxet
monster som går till attack; i första hand inte mot “oss” utan istället mot
andra sorters muslimer och etnisk-religiösa minoriteter i Mellanöstern. Daesh
slår till mot alla som de betraktar som otroende; först och främst i sin
närmiljö men nu har också “vi” drabbats av deras exploderande terror.
Tänk om vi kunde se bakom monstret för att också se den monstruösa politik
som bidragit till att skapa monstret. Den monstruösa draksådden har en lång
historia som under de senaste femton åren accelererat genom de mellanösternkrig
som genomförts i namn av kamp mot terrorn. Nu är nästan hela mellanöstern i
brand och det har också börjat explodera mitt i Europa.
Denna monstruösa historia påbörjades av den europeiska kolonialismen och
hölls vid liv av den oljeimperialism som söndrade och härskade bl.a. genom att
mobilisera religiösa krafter som kunde användas som vapen mot den nationella
självständighet som förspråkades av arabnationalismen. Draksåddspolitiken har
bestått av underkuvande, rovdrift på människor och natur och senare kontroll
över diktaturer, olja och territorium för att försvara denna fria värld.
Statsbildningar utan hänsyn till etniska och religiösa skillnader, liksom
militärkupper och invasioner, hör också till repertoaren. Kriget mot
”terrorismen” de senaste femton åren är bara den sista fasen i denna
självdestruktiva västliga politik, som bara resulterat i mer islamiskt motstånd
mot västliga regimer än någonsin.
Alltså, den fria och demokratiska världen skapades genom folklig kamp i
väst, samtidigt som detta väst skapade den ofria världen. Den fria världen med
dess demokrati och yttrandefrihet var ena sidan av ett globalt system där den
andra sidan var just exploatering och förtryck. Västerlandets baksida har i den
arabiska världen blivit en helt central bild av USA och dess allierade. Man
betraktar väst och USA som ett monster som under en lång tid underminerat och
förstört en värld som innan västs intåg var blomstrande och rik. Denna syn ger
väst skulden för nästan allt elände i Mellanöstern. Detta är en bild som till
stor del är konstruerad, men detta utifrån en kärna av sanning. Den arabiska
kultur som använder denna bild har benämnts som en bortförklaringskultur. Men
om man använder sig av denna etikett måste man se att vi i Väst också använder
oss av en bortförklaringskultur som hindrar oss att se det monster som vi
själva skapat.
Men lika viktigt som bortförklaringskulturen och det västliga monstret är
att förstå att ekonomisk utveckling och social förändring nu sedan länge, trots
alla gränser och murar, har trängt in i den arabiska världen liksom på andra
håll. Där finns en utbildad medel- och arbetarklass knuten lika mycket till den
internationella ekonomin som till inhemska statsapparater. Och dessa nya
globalt uppkopplade skikt ser europeiska fri- och rättigheter som ett
eftersträvansvärt ideal. Om man skall överdriva metaforiken kan man påstå att
det västerländska monstret också har en ljus och vacker baksida av fred och
demokratiska fri- och rättigheter som många betraktar som eftersträvansvärda.
Och nu när de positiva möjligheterna i hemregionen är uttömda tycks det som
hela Mellanöstern startat ett stor Exodus över haven för att få ta del av de
europeiska livsidealen.
Samtidigt har det skett en stark urbanisering som ryckt upp bondeklassen
med sina rötter. Av detta har det blivit en växande fattig och otrygg
underklass. Parallellt växte också religiösa reformrörelser fram – försök att
hantera den nya osäkra världen genom religiös väckelse med starkt konservativa
drag. Vi kan kalla dem religiösa traditionalister. Rörelserna är den mest
aktiva sociala kraften i form av brödraskap och andra grupperingar. Dessa står
för aktiv hjälp till civilsamhället i de stater där statliga institutioner inte
alls räcker till för att utbilda och vårda folk. Men de har också en ideologi
om en religiös stat för att förändra sina samhällen i önskad riktning.
Av detta har det blivit en veritabel krutdurk med motsättningar och
inbyggda konflikter: Medel- och arbetarklasser som kräver demokrati och
ekonomisk utveckling. Traditionalister som kräver en återgång till ett
romantiserat traditionellt och patriarkalt samhälle. Etniska och religiösa
grupper som kräver inflytande. Diktaturer och regimer som försöker håller alla
dessa krafter nere med våldsam repression, ofta med militärt och ekonomiskt
stöd från väst. Västligt maktspel och militära invasioner (Afghanistan, Irak,
Libyen …). Flyktingar i flyktingläger och i växande utsträckning i Europa där
de möts av diskriminering och marginalisering med vanmakt som följd.
Krutdurken har laddats upp under lång tid. När den arabiska våren kom var
det demokratikrafterna som dominerade, men dessa överflyglades ganska snabbt av
de religiösa traditionalisterna, vilket visar på den faktiska numerära och
politiska maktfördelningen. Dessa islamiska rörelser håller hela den koloniala
och imperialistiska nutidshistorien vid liv. Varje intervention eller ingrepp
från väst tolkas i dessa termer. Diktaturerna som följde på kolonialmakternas
tillbakadragande stöddes först av väst för att sedan bekämpas av väst.
Förlorarna blev dödsfiender till väst och till varandra. Vanmakt är ordet både
i Mellanöstern och hos de muslimer som hamnat längst ner som flyktingar i det
socialt nedrustade väst.
Vanmakten har förvandlats till det monster som vi ser idag: Den
idéhistoriska bakgrunden till Daesh är i dessa dagar välkända. Daesh står för
en rörelse som förbereder sig för denna världens undergång. De utvalda ska gå
segrande fram i detta Armageddon. Inga kompromisser är möjliga. Daesh’s brutala
kamp på liv och död för sitt himmelrike kan framstå som ett förvirrat och
förvridet krig, men den har en dragningskraft på många av förlorarna i den
brutala historia vi beskrivit ovan. Detta kan vi inte förneka. Vi ser den nu i
termer av fullskaliga krig och terrordåd i Syrien och Irak liksom i Europa och
delar av norra och mellersta Afrika. Vad vi måste förstå är att Daesh är en
mycket liten minoritet bland alla muslimska araber. Sekten kan bekämpas
militärt. Vi har inget val i den frågan.
Men för att vinna en varaktig fred efter kriget måste det till något helt
annat. Både hos den överväldigande majoriteten, modernister såväl som
traditionalister, finns i den arabiska och muslimska världen denna
resonemangsbotten, som bl.a. den tyske journalisten Bernd Ulrich har kallat för
en ”bortförklaringskultur”: ”Det är alltid Väst som är skuld, kolonialismen,
imperialismen, Amerika, Israel, EU. Argumentet förgiftar araber och iranier,
lamslår ambitioner …” (Naivität des Bösen, Die Zeit 8. Oktober 2015).
När vi i väst slår ifrån oss dessa argument förstärks naturligtvis denna
”ursäkt”. Motsättningen fortplantar sig genom vår egen ”ursäktskultur”. Vi
vägrar att se den historia som alltsedan det osmanska rikets fall bestått i att
söndra och härska för att fortsätta vår kontroll över Mellanöstern. Vi har
under en lång tid skapat det monster som ger näring åt både arabvärldens
ursäktskultur och IS. Vi vägrar att se och därför ger vi inte Mellanöstern
möjlighet att se sin egen skuld till dagens katastrofala situation. IS är en
parasit som får sin näring av den monsterbild som delas av stora delar av
arabvärlden. Vi måste ge arabvärldens möjlighet att se monstrets vackra och
ljusa baksida; den bild av humanitet och demokratiska fri- och rättigheter som
också är en bild av väst med en kärna av sanning. Det enda vi kan göra för att
undanröja detta avgörande hinder för dialog och samförstånd är genom att öppet
erkänna västs historiska skuld för situationen i Mellanöstern. Detta är
förutsättningen för en fungerande fredsprocess i Mellanöstern hur svår den än
ter sig.
Vad har då Sverige för roll i det hela. Vi kan etablera vår egen
ursäktskultur genom att skylla allt elände på typ Bush, Blair, Saudiarabien,
Obama och kanske Hollande. Men trots att vi inte varit aktiva kolonialister och
bara marginellt bidragit till arabvärldens förödande krig bör vi erkänna vår
del av västvärldens förtryck och utsugning av arabvärlden. Vårt välstånd bygger
till en del på detta nedtryckande av den arabiska världen. Den superbilliga oljan
var t.ex. en förutsättning för vår enorma välfärdstillväxt mellan 1945 och
1975.
Sveriges uppgift är inte att stå i den militära frontlinjen mot Daesh. Vi
måste istället gå i spetsen för fredsdialogen och bekämpa Daesh med humanitära
och diplomatiska medel. Svenska Afghanistankommitténs utbildning för flickor i
Afghanistan är en förebild vad det gäller den humanitära sidan. Alliansen mot
Daesh är en allians med avgrundsdjupa sprickor. Sverige kan göra en diplomatisk
insats genom att försöka överbrygga sådana sprickor. Kampen mot Daesh försvagas
för tillfället mycket allvarligt av striderna mellan kurderna och turkiska
staten. Om det mäklas fred mellan turkiska staten och kurderna och Turkiet på
allvar tar upp kampen mot Daesh skulle Daesh snabbt bli utträngda ur Syrien.
Sverige har förutsättningar för att lyckas med denna diplomati, vi har goda
förbindelser med både kurderna och den turkiska staten.
En human och framåtsyftande flyktingpolitik är också en viktig del av en
sådan fredsdialog. Vi måste helt enkelt skapa ett inkluderande samhälle där
både muslimska och andra minoriteter från Mellanöstern känner sig välkomna som
fullvärdiga medlemmar både socialt och kulturellt. Med hjälp av den nutida
kommunikationsteknologin kan detta ge ringar på vattnet i hela Mellanöstern.
November, 2015
Staffan
Lindberg
Professor emeritus i sociologi, Lunds universitet
Per Olof
Olofsson
Professor emeritus i sociologi, Högskolan i Halmstad
Våga
grönt – vi behöver en folkrörelse för en ny livsstil
Nu är det klimatförhandlingar i Paris. Vi är många
världen över som hoppas på skarpa och effektiva förslag för en omställning till
förnyelsebar energi och hållbar konsumtion. Politiken finns, tekniken finns,
den idealistiska viljan finns, men finns politikerna och deras rådgivare som
kan genomföra det? De står minst sagt under ett komplicerat korstryck:
materiell utveckling som hittills eller en helt ny kurs?
Mötet i Paris är förberett under lång tid med
nationella förhandlingar och förslag till omställning – men enbart
genomförandet av utfärdade åtaganden räcket inte för att förhindra allvarliga
klimatförändringar enligt samlad expertis.
Så i bästa fall är Paris bara början på en
omställning som måste vara genomgripande. Hur ska den komma till stånd?
Vi måste sätta politiskt press på alla
maktapparater, politiska partier, statliga myndigheter, privata företag och
ideella organisationer.
Sedan andra halvan av 1700-talet har vi i väst
förändrat våra samhällen genom teknisk utveckling och folkrörelser och
organisationer i nya former. Samma utveckling har senare ägt rum i större delen
av världen.
En folkrörelse är framförallt en ”organiserad kollektiv handling i syfte
att förändra eller bevara ett samhälleligt tillstånd utan att använda
traditionella politiska metoder (som att forma eller gå in i ett politiskt
parti).” (Nationalencyklopedin)
Utmärkande för sådana rörelser är
att de organiseras i ett socialt sammanhang där det finns klasser eller andra
sociala grupper som har motstridiga intressen, där ena parten ofta är knuten
till en maktapparat av olika slag. Arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och
nykterhetsrörelsen är de tre starkaste exemplen i vår egen historia. Genom sin
mobilisering och organisering drev de fram den välfärdsstat som vi fortfarande
har. De lyckades trots hårt mostånda från olika eliter.
Men hur ser det sociala
sammanhanget ut för en miljörörelse för att rädda miljö och klimat? Den
materiella kultur, som vi nu alla deltar igenom den fossilbaserade industriella
tillverkningen och konsumtionen, omfattar oss alla. Inblandningen varierar
mellan rika och fattiga länder och inom varje land, men alla är mer eller
mindre delaktiga.
”Fienden” finns alltså inom oss
alla. Hur mobiliserar man då mot detta? Vi behöver en mobilisering som under de
medeltida religiösa massrörelserna eller frikyrkorna under 1800-talet. Målet är
en förändring av oss själva, våra ideal, vår livsstil och faktiska materiella
konsumtion.
Det handlar inte om ett politiskt
parti i riksdagen, även om det kan vara ett framsteg. Det handlar i stället om
en livsstilsförändring i hela samhället – det måste bli inne eller varaktigt på
modet att leva grönt. Det borde kunna gå. Kan vi ökande uträckning köpa
närodlat och eko-mat kan vi också ställa upp för fossilfria liv och mindre
prylar. En global konsumentmakt att välja grönt med andra ord.
Målen och tekniken finns: bygga ut
förnyelsebara energikällor, och stoppa förbrukningen av fossila bränslen och
ändliga naturresurser. Medlen är regler, subventioner och främjande
beskattning. Ingen ny teknik eller infrastruktur kommer fram utan offentliga
garantier för att de kommer att användas.
Minska privatbilism och
lastbilstrafik, använda tåg och annan kollektivtrafik. Bygga mindre och
energisnålare lägenheter. Sluta köpa mat, kläder och bohag tillverkade på andra
sidan jordklotet om de inte kan uppvisa en miljö- och klimatneutral garanti för
alla ledan från tillverkare till konsumenter.
Om alla bilister nu krävde
fossilfria bränslen och om stadsbor tog bussen till jobbet eller till
sommarstugan skulle dessutom hela samhället förändras till en mera småskalig
och livligare miljö i stället för asfaltöknar. Om vi dessutom använde våra
överinkomster på kultur, konst, teater, osv, skulle de berikande sociala mötena
bli fler med minimal miljöpåverkan.
Det behövs starka sändare och
budskap i detta som kan överrösta eller skära tvärsigenom den kommersiella
marknadens kortsiktiga och besinningslösa reklam och betoning av individuell
egennytta. Årets julklapp lär vara en robotdammsugare, varför inte hellre
teaterbiljetter till hela familjen!
Alla ideella organisationer,
oavsett deras egna mål, borde kunna ställa upp på detta och sända budskap
ihärdigt och envist om behovet av en grön livsstil och val av politiker,
oavsett höger-vänsterskalan, som kan genomföra de nödvändiga gröna reformerna.
Hallå Röda Korset, hallå Svenska kyrkan och religiösa samfund, hallå
idrottsföreningar, hallå PR-folk och mediafolk! … tänk grönt, handla grönt. Det
är den enda hållbara framtiden.
Det finns en social dimension i
detta som hittills i stort sett försummats av gröna politiska partier: För att
få alla med på tåget måste de underpriviligierade som konsumerar minst och
sliter minst på miljön – här såväl som i utvecklingsländerna - känna och förstå
att ett grönt samhälle också kommer att bli deras samhälle. En rättvisare
fördelning av uthålliga resurser måste till. I denna bemärkelse måste den gröna
rörelsen likna de gamla folkrörelserna.
November, 2015
Världen
i Tomelilla – dans på slak lina
Jag är ”född” på en folkhögskola i Önnestad. Jag
växte upp i prästgården med folkhögskolan tvärs över vägen. Min far kyrkoherden
var lärare på skolan och vår familj deltog i alla festligheter och i
föreläsningsföreningens exotiska föredrag om fjärran världen. På lördagkvällar
dansade vi folkdanslekar i gymnastiksalen. På vintern ”murade” vi bypojkar
eleverna på folkhögskolan – det hette så när man kastade snöbollar från alla
håll på den stackars ensamma eleven på hemväg efter sena studier.
Inte undra på att jag kände mig hemma på Tomelilla
folkhögskola när jag kom dit för första gången 1968 inbjuden av skolans
engagerade rektor Valter Andersson. Jag hade då varit i Indien och Thailand i
ett och ett halvt år och framförallt studerat kastlösa lantarbetare och deras
eländiga liv i Södra Indien.
Jag hade också varit med och startat U-gruppen i
Lund och fastat utanför Riksdagshuset för mer och bättre bistånd till de
fattiga länderna och mer information om deras situation till svenska folket.
Det var i maj 68 och riksdagsmänen diskuterade u-landsbiståndet. En starkare
informationsavdelning blev det under ledning av den legendariska Bo Kärre. Det
blev också mer bistånd till bifrielserörelserna i södra Afrika.
Handel inte bistånd var en av parollerna. Men under
allt låg ett starkt engagemang för de utvecklingsländerna nyss befriade från
kolonialismen eller på väg att vinna sin frihet. Franz Fanons bok Jordens fördömda var huslektyr, liksom
Karl Marx’ och Rosa Luxemburgs skrifter om primitvi ackumulation och förtryck i
kolonierna. Lenins om Imperialismen som
kapitalismen högsta stadium ingick naturligtvis också i läslistan.
Våra ingångar var teorier om rovdrift och slaveri i
kolonierna och kampen mot detta som den befriande frälsningen. Tanzania var
modellen, liksom Castros Kuba och den kinesiska revolutionen. 1968 och ett bra
tag framåt var detta helt naturliga perspektiv för oss unga både på
u-landskursen i Tomelilla och som studerande i Lund. Göran Göransson, som läste
u-landskunskap i Lund 1972-73, blev spindeln i det samarbetet som utvecklades
mellan oss sedermera forskare och lärare i Lund och lärare och elever i
Tomelilla.
Men det kunde ha blivit en annan och mycket sämre
utveckling. När Göran berättade för ledaren för U-landskursen i Lund att han
skulle jobba med u-landskunskap på folkhögskolan i Tomelilla och sedan frågade
om de kunde ha ett samarbete med Lund, så blev svaret ett blankt nej. Det kunde
inte komma på tal.
Lyckligtvis för båda parter var vi lärare inte
lojala utan åkte ut till Tomelilla och föreläste och diskuterade med eleverna
där. Bara man inte skröt om det Lund så gick det utmärkt. När jag 2014
medverkande i en antologi om utvecklingen av u-landsstudier i Lund sedan 1965
upptäckte jag att samarbetet med Tomelilla hade gått spårlöst förbi. En nästan
jämnårig kollega hade knappt hört talas om det och tyckte inte att det var värt
ens en fotnot! Vad vi gjorde i Tomelilla var alltså stämplat med rött – tabu
att nämna i de fina salarna i Lund.
För oss, som så där vid sidan om åkte till
Tomelilla, blev det ett berikande givande och tagande. Vem forskade man för och
vem skrev man för.? Tomelilla blev ett första test helt i linje med ett första
kärleksbrev. Det kunde gå bra, men det kunde också bli en ”feltändning”.
Teorierna om kolonialismen och imperialismen kom ner på jorden ute på den
vindpinade slätten. Konkret, historiskt, begripligt var orden man fick lära
sig. Abstrakta system i alla ära, men vad betydde de?
På så sätt fick vi dela den stora glädjen över den
antikoloniala kampen i Vietnam, i Etiopien och södra Afrika, och de stora
besvikelserna över allt som sedan blev så in i h-e fel med diktaturer och
förtryck och ekonomisk stagnation. De socialistiska revolutionerna var långt
från ett patent för framsteg. I Tomelilla fanns ett omedelbart lackmuspapper
att tillgå: Surt sa räven liksom.
Nu blev det Afrika-linje i stället för
u-landskunskap (?) och så småningom först Latinamerikastudier ett tag, som
havererade i takt med införandet av militärdiktaturer på kontinenten; och
senare Indien- och Sydasienkunskap (där jag själv medverkade), som i takt med
Indiens ökande välstånd också gick ur tiden i mitten av 2000-talet. Tillägas
kan att eftersom ledande lundakademiker var så skeptiska mot u-landskurser i
”förskingringen” så blev det Anders Närman, känd Afrikaforskare på Göteborgs
universitet, som blev akademisk huvudlärare på Afrika-kursen. Men det är en
annan historia.
Den svenska modellen steg i graderna i takt med de
revolutionära misslyckandena. Tålmodigt arbete med utbildning, hälsovård och
jordbruksutvecklingen blev svaret. Reformistiska jordreformer, demokrati och
u-landsbistånd medlen. Eleverna i Tomelilla siktade på volontärsarbete i Afrika
eller med t ex Svalorna i Indien eller Peru. En fredlig reformistisk väg till
framgång blev nu tonen och inriktningen.
Säg den lycka som varar beständigt. Just när de
flesta bitarna var på plats i det svenska biståndet och u-landsutbildningen kom
den nyliberala jordbävningen. Vi lärare i Lund var nog först med att uppfatta
skalven från England och USA och många konverterade snabbt till fromma för
kapitalismens segertåg genom historien. Thatcher, ”the milk snatcher”, i
England väckte respekt i många läger för sin avveckling av den offentliga
sektorn och samhällsansvaret. I kalvinistisk anda försökte hon ju frälsa
världen från latmaskar och drönare som bara levde på andras bekostnad. Kunde
man inte göra samma sak i Sverige för att inte tala om u-länderna. Världsbanken
skrev ut recept på strukturella reformer – inga nya lån utan att de gamla
betalades tillbaka. En slogan som till sist grekerna nyligen fick lära sig
utantill innan receptet drogs in.
I Tomelilla var man mer skeptiska och fast i det
gamla. Lät man bli att bjuda in kända nyomvända s.k. ”kapitalistlakejer” i
Lund? Jag vet inte. Jag fick i alla falla fortsätta att komma och gästföreläsa.
I Indien hade det ju inte skett någon revolution annat än den gröna, som först
underkändes av alla vänsterintellektuella både här och där, inklusive av
undertecknad, men så småningom landade i ett utropstecken med framgångar även
för de fattiga på landsbygden. Med en kritisk distans både till revolutionär
romantik och till nyliberal ideologi, blev det som jag uppfattade en tid av
omprövningar både i Lund och i Tomelilla.
Under tiden gick gränsländerna till kommunismen i
Östasien (de fyra tigrarna Taiwan, Sydkorea, Hongkong och Singapore) över till
diktatur-kapitalism tätt följt av Kina och släppte produktionskrafterna fria
med öronbedövande framgång. Att det var lego-tillverkning för västliga multisar
spelade mindre roll, det var resultaten som räknandes. Folk fick det bättre
överlag och började till och med resa som turister till Väst (kineser är nu den
näst största utländska turistgruppen i Sverige).
Kapitalismens seger verkade total. Diktaturerna i
Sovjet och Östeuropa störtade samman. Vad gjorde lärarna och eleverna i
Tomelilla då? Inte blev de av med idéerna från 70-talet vad jag vet. Nöden i
tredje världen, som det nu hette, hade knappats lindrats. Det fanns en nykter
insikt om vad de post-koloniala regimernas satsning på utbildning, hälsovård
och infrastruktur betydde för utvecklingen vare sig den sedan blev
kapitalistisk eller mer offentligt driven med kooperativa organisationer. Det
tålmodiga arbetet i en offentlig och frivilliga sektor fortsatte.
Vad gjorde vi i Lund? Vi var skeptiska och kritiska
vi också. Men vi kunde knappast undvika att ta lärdom av både den gröna
revolutionen och nya kapitalismen som nu också klivit in på den Indiska arenan.
Det var i denna tid som nyliberalismen började gå
tillbaka. FNs milleniemål utropades, vilket ledde till ökande insatser inom
utbildning, hälsovård och miljövård. Efter två decennier började man se
resultat av detta i form av ökade per capita inkomster också för de breda
folklagren, minskad barna- och mödradödlighet, ökad läskunnighet, osv. I
Sverige har vi lärt oss detta genom de i princip rättvisande statistiska
undersökningar som folkhälsoprofessorn Hans Rosling utfört och sedan så
pedagogiskt och karismatiskt beskrivit.
Man nåde inte målen 2015, det är fortfarande en
miljard fattiga, under- och felnärda även om relativt få av dem svälter ihjäl.
Nu har det tagits nya tag med nya mål. Problemet nu är inte viljan utan
förmågan. Andra och lika viktiga problem riskerar att vända bort blickarna.
Miljöförstöringen har i den gamla och nya
kapitalismens spår antagit enorma proportioner med förgiftning och förödande
klimatförändringar som följd. En helt ny global miljörörelse är under
uppbyggnad. Fienden nu är mest den ”inre” – genom överkonsumtion bland de
flesta av oss av fossilbaserad energi och ändliga naturresurser hotas hela
planeten av kollapser. De fattigaste har minst del i detta och måste
naturligtvis få del av de materiella framstegen om de ska kunna vinnas för
saken. Så även om miljörörelsen måste bygga på en förändrad syn på konsumtion
mot en hållbar livsstil, så finns det en stark social konflikt inbyggd, som på
något sätt måste lösas.
Krigen i Mellanöstern och rasismen är det andra
stora problemet. Kampen mot terrorn har urartat till en kamp mellan två monster
som står spegelvända mot varandra. Å ena sidan den västerländska kolonialismen
och oljeimperialismen under drygt hundra år, med stöd åt diktaturer och
förtryck av vanligt folk, å andra sidan en folklig traditionell och religiöst
präglad opposition som krossas av invasioner och militärkupper. Det koloniala
monstret har fött det upproriska monstret i form av Al Quaida och Daesh. Västs
vidriga våld har lett till ett vidrigt och till synes galet monster till
motståndare. Västs drönare och bomber mot civila är inget recept för fred utan
bara mer våld. Man kan bli existentiellt bedrövad för mindre.
Inte undra på att u-landskurserna i Tomelilla numera
har kurser om hållbarhet och omställning. En annan viktig orsak till detta är
universitetens starkt ökande utbud av kurser inom utvecklingsområdet med både
teoretisk och praktisk inriktning. Studenter vill ha utbildning för arbete inom
den växande ”utvecklingsindustrin” som tjänstemän och konsulter. På vägen pryar
de som volontärer i olika ideella organisationer. Ordet volontär har förändrats
till sin betydelse från ideellt arbete till praktiktjänst som man som volontär
får betala för och sedan kan skriva in i sitt CV!
Världen är inte så enkel längre som i 68-rörelsernas
svartröda världsbild eller i 80-talisternas svartblåa dröm om evig kapitalism
och framsteg. Vi lever i en mera fragmenterad värld av situationer, skeenden,
tolkningar och framstegsrecept. På nätet och utan möjlighet till källkritik,
ensam med datorn, blir man lätt fångad i mer eller mindre förvridna
vanföreställningar om hur världen ska ”räddas”.
Tur att det finns skolor som Tomelilla som kan skapa
social gemenskap kring ny kunskap för en bättre värld!
December, 2015
Livet
på en stjerne – med världen i väven
(framför brasan i en vit värld på ett öde Österlen)
Konst är känslornas rike, ”en summering av något en
har känt oerhört starkt”, som en Malmökvinna uttrycker det, långt ute i ett
isolerat men vidunderligt fjordlandskap, i en liten stuga med en radio och en
man till målare som ’pinnar’ en vävstol åt henne. Hon ville bli poet men vävde
som nornorna det liv hon levde och kände för.
”Kanske skulle jag ha blivit poet,” skriver Hannah
Ryggen. ”Men uppgiften är alltid densamma, att fylla en ruta med liv, placera
allt på rätt ställe och få hela ytan att leva.”
Detta är Hannah Ryggen. Hon hör de fascistiska
bombplanen över Spaniens folk. Hon väver fram fruktan och smärtan. Hon tycker
senare att Guernica är en abstraktion som döljer den verkliga sanningen. Hon
stod mitt i centrum i debatten mellan naturligt och abstrakt. Hennes vävnader
är både abstrakta och träffande naturalistiska. Hannah väver en bild av sin
man, målaren och naturalisten, genomborrade av pilar från det andra lägret.
Gå till starka bilder av kärlek, samhörighet med
naturen och 1900-talets blodiga historia.
Modernas utställning i Malmö, Världen i väven, varar till den 6 mars.
Jag visste inget om Hannah innan jag läste
recensionen i Sydsvenskan om utställningen och sedan gick dit.
Nu vet jag mer. Tänk att med handspunnen ull från
traktens får och naturfärger, förutom indigo ’potteblått’, skapa ett helt
landskap av människans villkor på jorden.
Hannahs bilder är inte hjortar i skogen. De är slavarna
i det demokratiska Grekland kallad En fri,
det är Mussolinis krig mot Etiopien, det är nazisternas övergrepp mot människor
– bilden av den halshuggna Liselott Herrmann, ung kommunist och småbarnsmor,
etsar sig in i mitt inre. Det är ockupationen av Norge och svenskarnas svek.
Det är kärleken som förenar och förtär. Lidandet kan
övervinnas genom hopp. Hon väver en teppe, Mors
hjerte, kring dotterns epilepsi och så lär sig hon och dottern att leva med
sjukdomen.
Men det är kärleken som uppslukar en, eller med
Eliots ord:
”Vem
uppfann plågan? Kärleken.
Det
obekanta Namnet för de händer
vilka
väver en brinnande mantel ingen gör sig fri ur.
Vi
förtärs i den.
Vi
lever och vi dör blott när eld eller eld oss helt förtär.”
(T.S. Eliot, Fyra kvartetter, Little Gidding)
Antonio Machado, spansk poet vid förra sekelskiftet,
skrev att han behövde sitta ensam på en stjärna för att beskriva och tolka
livet på jorden.
Med Hannah Ryggen sitter vi alla på en stjärna och
ser oss, varandra i ett nytt ljus. ”Här möts en man och en kvinna på en bro. De
är levande röda, medan barnen väntar på att komma in från yttre rymden.”
Citaten
är hämtade från utställningskatalogen
December, 2015
I staden som kanske inte är
I
staden som är
har
vi nära till allt
I
staden som är
går
vi och cyklar
I
staden som kan bli
är
vi fösta samman i en trafikkö -
bandstad
kallas det
I
staden som kan bli
måste
vi ner till centralstationen och vända
I
staden som kan bli
sitter
vi i spårvagn åt nordöst nästan vart vi än ska
i
stället för i direktbussar kors och tvärs
I
staden som kan bli
är
det gamla runda Lund k-märkt
I
staden som kanske då inte är
var
vi hemma
I
bandstaden är ingen hemma
Teseus
Lunds framtid? Bandstad planerad av
den spanske arkitekten Arturo Soria (1844-1920)
(Veckobladet,
april 2015)
Bluffpoker
i Lund – hur 5 km spårväg mycket väl kan bli 50 km
Man behöver inte var synsk för att skåda i
kommunalpolitiken i Lund. Det räcker med lite historia och ett stycke
förståelse av stadens politiska ekonomi.
Spårvägsplanerna väcktes på 80-talet inom vänstern.
Revolutionen sköts på obestämd framtid. Kvar fanns en marxistisk förståelse av
ekonomin. Om socialismen enligt Lenin skulle byggas med elektricitet och
järnvägar kunde väl Lunds framtid byggas med spårväg.
Det är fråga om en inbäddad ny-liberalism där staden
står för kommunikationer och mark. Resten är upp till Universitetet och
företagen. Regerandet blir styrning via infrastruktur och skapande av samtycke
hos befolkningen.
1980 fanns ännu minnet av spårvägar i Malmö och
Helsingborg, där städernas gatunät byggdes anpassat efter dessa behov. I
industristäderna skulle folk till fabriken kl. 06.00 och hem igen kl. 16.00. I
Lund utan så mycket industri på den tiden drömde man om en motorväg genom
staden med en stor parkering vid Domkyrkan. Denna stoppades i sista stund.
Nu är det Lund som är industristaden. Men inte
koncentrerat till några få stora fabriker utan till många mindre arbetsplatser
med flexibla arbetstider och resvanor.
Det nya stadsbygget på Brunnshög är den tänkta
motorn i Lunds framtida utveckling. En High-Tech-vision med
forskningslaboratorier och verkstäder- ett slags lundensisk motsvarighet till
den s k ”eds and meds” ekonomin i USA. Konst, Kultur och Kasino som drivkrafter
(3K-ekonomin) överlåter man med varm hand till Malmö och Köpenhamn.
Drivande i detta är ett triumvirat av
lokalpolitiker, tjänstemän och privata företag (byggare och anläggare med en
hord av konsulter). Spårvägen är tänkt som hjärtat i det nya stadsbygget. Genom
en stark kollektivtrafik blir marken värdefull och bebyggs med förväntad stor
lönsamhet. Till fromma för kapitalet och kommunen hoppas man. Tänk om det ändå
kunde bli så.
Allt detta har även vänstern insett och tagit till
sig. De är t o m de ivrigaste förespråkarna tillsammans med miljöpartister, som
hoppas att spårvägen ska slå ut privatbilismen i staden. Frågan är om det är
realistiskt. Den näst intill bilfria lilla staden är omgiven av motorvägar på
alla håll. När dessutom el-bilar snart blir verklighet kommer nog folk i
omkretsen att ta sig till sina arbetsplatser i nordöstra Lund med bil. Om de nu
inte åker direktbuss direkt till Brunnshög från Malmö – ett system som lätt kan
byggas ut till att omfatta alla orter runt Lund, inklusive Landskrona,
Helsingborg och Hässleholm.
Intressant nog planerar vägverket nya avfarter på
E22 till nordöst. Inte direkt befrämjande för en spårväg.
Det blir en tuff konkurens för spårvägen från Lunds
C till Brunnshög. Garanterat är bara många studenter de första 2 kilometrarna
till LTH. Redan befintlig busslinje 20 på Lundlänken töms vid Teknis och går
tom resten av sträckan. Att hoppas på
forskare från hela världen via Kastrup är lika orealistiskt. Det tio forskarna
i omgångar om tio dagar kommer nog i GPS-styrd taxi direkt från flygplatsen.
Till det mest tragiska i detta scenario hör nog
lokalpolitikernas försök att få samtycke. Redan 2010 lär man meddela att
spårvägen från Lund C till Brunnshög bara var början, eller etapp1. I nästa
etapp var det fråga om en linje till Södrasandby och även så småningom in genom
Lunds centrum via Klostergatan och Lilla Fiskargatan ner Södergatan och ut mot
Klostergården och även till Linero och så småningom till Dalby. Varför inte
till Staffanstorp också kan man fråga?
Enligt Folkpartiet, berättat av en entusiastisk Tove
Klette, handlade det lite om pokerspel: man ville inte för tidigt avslöja dessa
långtgående planer. De skulle i stället ses som en positiv överraskning! Man
vördade ju om Lunds centrum.
När man förstod att folk i Lund var måttligt
förtjusta över spårvägar kors och tvärs i den medeltida staden drogs budet in.
Nu var det bara 5 km spårväg till Brunnshög som gällde. En så kallat opartisk
utredning ska nu visa hur bra den planerade spårvägen är. Konsulterna är redan
uppbundna genom att tidigare ha suttit och planerat just denna spårväg! Snacka
om fingrar i syltburken.
Den fattiga kommunen Lund har fått sin gökunge.
Kommunen är redan skuldsatt upp över öronen, men ska ändå låna mer för att
bygga sin spårväg, kosta vad det kosta vill.
Det kan inte komma som ett brev på posten att så
snart A är sagt kommer B: ett fullt utbyggt spårvagnsnät i hela staden. Det
blir det enda försvarbara ur skalsynpunkt. Inga el-bussar här till en tredjedel
av kostnaden inte. Endast det allra bästa är gott nog.
En 1800-talslösning på transportproblemet. Hugget i
sten – lagda spår ligger vad än Lund vill utvecklas till.
”Hands up” politiker. Dags att bekänna färg.
Maj, 2015
Lund
på räls mot framtiden? Framtiden behöver inte vara vad den har varit
Nu är det nästan klart verkar det. Detaljplanerna
för en spårväg från Lund C till Brunnshög är godkända i högsta instans. All
kritik har avfärdats. Inget snack längre! Dyrt? ”Finns viljan kan man låna. Det
handlar ju om Lunds framtid!”, låter det som.
Är det så enkelt? Många Lundabor tycker annorlunda.
Spårvägen upplevs som början till en helt ny stad, en bandstad som ett streck
från Lund C till Brunnshög i stället för den runda stad som är Lund idag. En
mycket dyr början i så fall och troligen förödande för trivseln i Lund
I statskunskapen kalls detta avpolitisering. Frågan om Lunds framtida infrastruktur och utseende
har av kommunpolitikerna bestämts på ett sådant sätt att den uppfattas som
vetenskapligt förutsägbar via en slags ’teknologisk determinism’: om man bygger
spårväg för resande, enligt historiskt beprövad kunskap, skapar man
förutsättningar för bostadsbolag att bygga bostäder, företag att investera
längs rälsen och för manliga bilister att ställa bilen hemma och ta spårvagn
(eftersom buss uppfattas som ett kvinnligt färdsätt). Alltså, stigande
markpriser, inkomster till kommunen, nya företag, ny forskning och
miljövänlighet! Kan man önska sig mer?
Det kan också kallas också för en ’självuppfyllande’
profetia. Vad gör man om få reser med spårvägen mer än studenter upp till LTH?
Om man stoppar alla stadsbussar och direktbussar från Malmö och från byarna
till Brunnshög och i stället dirigerar all trafik via Lund C och en spårväg
till Brunnshög så blir det klart folk i spårvagnarna.
Bandstaden är uttryck för den industriella staden
1850 – 1970. Folk skulle till fabriken klockan sex på morgonen och hem igen
klockan fyra!
Beprövad kunskap? ESS och Max IV är guldäggen i
Lunds framtid. De är inga personaltäta anläggningar, inga fabriker. Ska de
kantas av stål, betong och glas i megaformat – en mastodontstation Lund C och
en enkel resa med spårväg till ”paradiset”?
Så reser inte forskare idag.
Vad vi nu bygger för framtiden är en kunskaps- och
tjänstestad (just nu får vi ju nästan allt det materiella från
utvecklingsländerna). Den staden kan se ut på många olika sätt.
Det kan vare ett smalt streck vid sidan om det gamla
Lund, men den kan också vara något helt annat.
En stad till fots, på cykel och på laddningsbara
el-bussar, nära och social: Innerstaden i Lund helt bilfri! Staden småskalig och
i samklang med traditionerna med försiktig och respektfull förnyelse.
Företagande, institutioner och boende överallt inom en rund och tät form.
Det blir trevligare, billigare och påhittigare så!
September, 2015
Flyktingkrisen
Social
ekonomi är chansen till en social integration
Det finns en fantastisk kraft i den våg av sympati
och engagemang som sköljer över Sverige. Aldrig i modern tid har så många
engagerat sig för nödlidande människor som volontärer och bidragsgivare.
Detta kan bli en vattendelare för utvecklingen i
vårt samhälle. Frågan är bara: Hur ska vi på bästa sätt bistå dessa flyktingar
till ett fullödigt liv? Lyckas vi med det blir det starten på en mera
demokratisk och humanitär samhällsutveckling än vi har sett på länge. Misslyckas
vi kan det bli precis tvärtom.
Hur integrera när vi redan har en stark
marginalisering av inflyttade de sista femton åren, när åtta procent går
arbetslösa och 25 % av unga vuxna är vare sig i studier eller i arbete? En ny
fattigdom har brett ut sig i takt med ökande inkomst- och
förmögenhetsskillnader. Företag och offentliga institutioner har hittills stått
ganska handfallna inför dessa gruppers behov av deltagande och integration i
samhällslivet.
Det säger sig självt att någon drastiskt annorlunda
måste göras om vi ska fastna i den situation som råder och i stället få en mera
solidarisk och harmonisk samhällsutveckling där alla är med.
Men nu har vi ju en statsbudget som omfördelar och
sätter fler i jobb, invänder kanske många. Är inte det tillräckligt?
Det är det inte. Budgeten har rätt profil men vill
och kan alldeles för lite för att verkligen göra skillnad även utan den stora
flyktingströmmen just nu.
November, 2015
När
satir blir politik – det handlar inte bara om en kränkning!
”Ingen har
rätt att kränka.” (Theodor Kallifatides, DN 19/1 2015)
De avskyvärda morden i Paris har skapat en het
debatt om tryckfrihet och kränkning inte minst i vårt land. Två viktiga
ståndpunkter har utkristalliserats. Å ena sidan tryckfrihetens absoluta värde i
moderna demokratiska länder, å andra sidan en moralisk skyldighet att visa
hänsyn och inte hetsa mot folkgrupper som befinner sig i underläge.
Balansen mellan frihet och omtanke är alltså värd
att fundera över. Men mycket viktigare är de politiska implikationerna av att
sätta tryckfriheten före social hänsyn.
Så länge satiren riktar sig mot en makthavande
överhet blir den mottagen med gillande av gemene man om den uppfattas som rätt
och riktig och bidrar därmed i bästa fall till en förändring av maktstrukturen.
Om den däremot skjuter över målet eller uppfattas som orimlig tigs den ihjäl.
Den sociala mekanismen ser annorlunda ut när satiren
riktas mot folk och institutioner i underlägen. Då kan den, förutom att
uppfattas som en kränkning, också bli ett vapen i pågående elitistiska
och/eller etniska mobiliseringsprocesser. För alla dem som tror att några mer
eller mindre förargliga teckningar av fristående intellektuella är bagateller,
men en naturlig del av vårt fria och demokratiska samhälle, måste följande
framhållas.
Striden om profeten handlar inte bara om vår rätt
eller orätt att häda. Insatt i rätt historiska och aktuell politisk kontext är
den tvärtom eldfängt bränsle i den pågående konflikten mellan modernitet och
tradition i såväl Västasien som i resten av världen. Det handlar om den
allvarligaste politiska och sociala konflikten i vår tid.
Den urbana muslimska medel- och arbetarklassen i
Västasien, i Sydasien och Indonesien liksom i norra Afrika strävar idag mot
ökat deltagande i den moderna världen. Speciellt de yngre är utbildade och
arbetar inom industri, handel och tjänster inom globala marknader. De omfattar
demokrati och medborgerliga rättigheter. Kvinnor utbildar sig och når
framgångar inom olika sektorer – de flesta barn går i skola med sekulär
undervisning.
Islam är dock en levande tradition inom dessa
växande grupper. Likt väckelserörelserna i Europa under 1700- och 1800-talen
handlar det om ett uppbrott från traditionella religionsformer i ett
hierarkiskt samhälle, ett nytt sätt att bearbeta den omvälvande upplevelsen i
en snabb industrialiserings- och urbaniseringsprocess. En gudomlig värld är
lika levande idag i dessa länder som den en gång var och ibland fortfarande är
här i Europa.
Till detta ska läggas att flertalet av dessa moderna
muslimer är ”sekulära” i sin syn på den moderna staten. En intellektuell urban
elit har också frigjort sig från de flesta av traditionens band men har svårt
att finna en stor resonansbotten (typ Salman Rushdie). Det är demokrati och
mänskliga rättigheter som gäller fast i deras egen kulturella och religiösa
förståelse. Det handlar om rätten att bli modern på sitt eget vis.
Det stora problemet är att denna moderna medelklass
lever i länder med mycket auktoritära och konservativa styrelseskick, i många
fall reaktionära och korrupta regimer som förtrampar folks rättigheter. Det
aktuella spöstraffet i Saudiarabien är ett starkt exempel på detta.
Hur ser då dynamiken ut? Vad händer i denna
grundläggande konflikt?
Med historiska traditioner i den koloniala
maktutövningen och hunger efter oljan har Väst i stort sett allierat sig med de
förtryckande regimerna i den muslimska världen för att fortsätta sin kontroll.
Väst ingriper bara mot hot mot denna ordning, en regim som vill nationalisera
oljan, en regim som angriper sina grannar, eller en regim som stöttas av
ryssarna. När Väst ingriper tas de mänskliga rättigheterna fram. Inte annars.
Det är därför som bekännelsen i Väst till yttrandefrihetens absoluta rätt
uppfattas bland den islamiska medelklassen som bigotteri.
Den militanta muslimska fundamentalismen är ett svar
på denna tragiska konflikt. Ont ska med ont förgås. Mobiliseringen är ytlig och
lättköpt. Nya präster utropar sig till frälsare. Himmelriket för krigarna och
en återgång till ett uppdiktat paradis för massorna (inte olikt
extremnationalisternas propaganda i Väst). Kvinnorna förtrycks och flickor
förbjuds att gå i skola eller att läsa sekulära ämnen. Nidbilder av profeten
publicerade i västländer, som stödjer den inhemska förtryckande regimen, tolkas
som bevis på den ondska som måste bekämpas.
Inte undra på att den moderna medelklassen känner
sig sviken. När de gör uppror för att förändra möts de av en reaktionär regim
stöttad av Väst. Kvar blir bara att
välja mellan fundamentalismen eller flykt.
Det är de flyktingar vi nu ser i Västeuropa, inte
minst i Sverige. Utbildade, demokratiskt sinnade och med viljan att bli
moderna, att passa in. Och vad finner de här? En kontinental ekonomi i baklås –
brist på framtidstro, investeringar och sysselsättning. De efterfrågas på sin
höjd i vården eller på de lägsta tjänsterna i handels- och tjänstesektorn.
Barnen hamnar i en segregerad och underfinansierad skola och går ut den utan
examen eller med svaga meriter.
En helt ny arbetslös eller lågbetald underklass
växer fram i Europa, kulturellt annorlunda, men som ingenting hellre vill än
att integreras och bli en respekterad del av det moderna samhället. Ur
underläget föds uppgivenhet och förtvivlan. De allra flesta fördrar ändå sin
situation med hjälp av sammanhållning och andlig gemenskap. Några få, men ändå
tusentals, dras in i den gamla konflikten i hemländerna via religiös
propaganda.
Det är i detta sammanhang som nidbilderna av
profeten måste förstås. De må vara aldrig så befängda eller obehagliga i våra
ögon, kränkningar de flesta av oss inte vill se men som de flesta tydligen
tolererar i yttrandefrihetens namn. Det allvarliga är dock att de lätt blir
vapen i händerna på den extrema nationalismen - Front National i Frankrike,
Pegida i Tyskland, Sverigedemokraterna här hemma. Historien om antisemitiska
satirteckningar i Europa som utnyttjades av nazisterna i sin propaganda
förskräcker.
Det här betyder inte att vi inte ska ha en effektiv
polis för att försöka bekämpa och stoppa terrorvåldet eller att de muslimska
församlingarna och vi alla inte måste göra vårt yttersta för att stoppa de
ungdomar som faller offer för den fanatiska propagandan. Men det betyder också
att vi måste inse att den avskyvärda terrorn är ett symptom på en mera
grundläggande konflikt som vi alla är indragna i. Erkännandet av Palestina är
ett viktigt steg på vägen mot verklig fred, men mycket mer måste göras för att
gynna en demokratisk utveckling i den muslimska världen.
Januari, 2015
Flyktingkrisen
Social
ekonomi är chansen till en social integration
Det finns en fantastisk kraft i den våg av sympati
och engagemang som sköljer över Sverige. Aldrig i modern tid har så många
engagerat sig för nödlidande människor som volontärer och bidragsgivare.
Detta kan bli en vattendelare för utvecklingen i
vårt samhälle. Frågan är bara: Hur ska vi på bästa sätt bistå dessa flyktingar
till ett fullödigt liv? Lyckas vi med det blir det starten på en mera
demokratisk och humanitär samhällsutveckling än vi har sett på länge.
Misslyckas vi kan det bli precis tvärtom.
Hur integrera när vi redan har en stark
marginalisering av inflyttade de sista femton åren, när åtta procent går
arbetslösa och 25 % av unga vuxna är vare sig i studier eller i arbete? En ny
fattigdom har brett ut sig i takt med ökande inkomst- och förmögenhetsskillnader.
Företag och offentliga institutioner har hittills stått ganska handfallna inför
dessa gruppers behov av deltagande och integration i samhällslivet.
Det säger sig självt att någon drastiskt annorlunda
måste göras om vi ska fastna i den situation som råder och i stället få en mera
solidarisk och harmonisk samhällsutveckling där alla är med.
Men nu har vi ju en statsbudget som omfördelar och
sätter fler i jobb, invänder kanske många. Är inte det tillräckligt?
Det är det inte. Budgeten har rätt profil men vill
och kan alldeles för lite för att verkligen göra skillnad även utan den stora
flyktingströmmen just nu.
November, 2015
,
Alliansen
avmoderniserar Sverige
Sverige startade på
1860-talet en snabb och omdanande moderniseringsprocess som inte började
förlora fart förrän i mitten av 1970-talet. Nu, 40 år senare, tycks vi vara på
väg in i en ny fas som kännetecknas av en begynnande avveckling av viktiga
sidor hos den svenska moderniteten. Detta skapar en växande klyfta i
förhållande till den accelererande teknologiska moderniseringen och påverkar
också den ekonomiska moderniseringen på ett negativt sätt.
I efterkrigssociologin
var modernisering ett centralt begrepp med vilket sociologer avsåg en
framstegsprocess där social, ekonomisk och teknologisk modernisering gick hand
i hand och ömsesidigt befrämjade varandra. Detta moderniseringsbegrepp
kritiserades emellertid under 70- och 80-tal eftersom begreppet framsteg började
betraktas som diffust och värdeladdat. Sociologin började därför inspirerad av
kulturvetarna frigöra sig från sin tidigare framstegsanknytning genom att
använda begreppet modernitet, som delades upp i en tidig och en sen fas.
Inspirerade av bl.a. den tyske sociologen Ulrich Beck använder sociologerna sig
numera av begreppen enkel och reflexiv modernitet för att karakterisera denna
uppdelning.
Med reflexiv modernitet
avses samhällstillstånd kännetecknade av att samhället endast förhåller sig
till det som är resultat av själva samhällsutvecklingen. Sociologer anser
numera även att det reflexiva inslaget kännetecknar det moderna samhället från
dess allra första början. Detta har gjort det möjligt att definiera modernitet
på ett värdeneutralt sätt. Modernitet är samhällstillstånd som kännetecknas av
att institutioner, regler, attityder och mänskliga handlingssätt endast
förhåller sig till det som skapats i de pågående processer varav ett samhälle
består.
Moderniteten började
växa fram i ett samhälle där samhällsutvecklingen bestämdes av allianser och
konflikter mellan innehavarna av olika typer av maktmonopol. I det förmoderna
europeiska samhället innehades dessa maktmonopol av adel, präster och borgare.
Adeln hade monopol på krigisk befälsmakt och prästerna på ideologisk makt.
Borgarna hade monopol på näringsverksamheten genom näringstvånget och det noga
reglerade skråväsendet. I Sverige hade dessutom bönderna genom husbondeväldet
en egen monopolmakt. En kungamakt, som efterhand blev enväldig, sammanjämkade
och styrde över de konkurrerande monopolen.
Utifrån dessa
definitioner blir det tydligt varför man kan tidsbestämma modernitetens
genombrott i Sverige till 1860-talet. Under detta decennium avskaffades
näringstvånget, adeln förlorade sin makt genom införandet av
två-kammarriksdagen och kyrkans ideologiska monopol började undermineras av nya
tidningar och en begynnande frikyrkorörelse. Den svenska liberalism, som fötts
genom att liberala skriftställare med hjälp av de nya medierna kunnat utmana de
gamla maktmonopolen, radikaliseras snabbt. Det nyliberala parti som bildas i
den nya riksdagen kräver förutom nedrivandet av de nya inhägnader, som
begränsar rösträtten, också avskaffandet av ordensväsen, generaldirektörer och
biskopsämbeten. Och den från näringstvånget befriade nya borgerligheten kan med
stöd av de liberala skribenternas bombardemang och alliansen med den moderna
teknologin bli den moderniseringskraft som utvecklar samhället på sina egna
villkor.
Denna frambrytande
moderniseringsvåg sliter snabbt sönder det gamla samhället bojor. Därmed fri-
och blottställs alla de som hållits bundna av de gamla monopolen.
Arbetarmisären och den sociala frågan kommer därmed på dagordningen. Detta sker
först via reforminriktade liberaler. Men nu träder också en självständig
arbetarrörelse in på arenan. Istället för revolution väljer man att lyfta fram
den sociala misären som sin huvudfråga. Men dessutom fortsätter och
radikaliserar arbetarrörelsen kampen mot både de gamla monopolen och den delvis
nya monopolmakt som utgörs av arbetsgivarens despotiska rätt att leda och
fördela arbetet. Genom valsegern 1932 blir arbetarrörelsen den drivande kraft,
som ger moderniseringsvågen en ny styrka. Detta inte bara för att man tar itu
med den sociala frågan utan också för att man stimulerar den teknologiska
utvecklingen och gynnar den ekonomiska omgestaltningen genom
arbetsmarknadspolitik och statliga beställningar till de snabbt växande
företagen.
Sverige blir ett land
där människor blir allt mer rustade för att hänga med i den moderniseringsvåg
som omgestaltar det mesta. För att vara anpassningsbar och aktiv i denna
omvälvningsprocess måste människor ha en adekvat utbildning och ha tillgång
till social och ekonomisk grundtrygghet. Och detta får man genom offentlig
sjukvård, sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, arbetsmarknadspolitik samt
genom studiestöd och reformeringen av skolväsendet. Den antimonopolistiska
socialdemokratin ser också till att dessa trygghetssystem är individualiserade.
Toppen på denna mer än hundraåriga moderniseringsvåg utgörs av den begynnande
befrielse av kvinnorna från den patriarkala monopolmakten, som möjliggörs av
den nya föräldraförsäkringen och 70-talets daghemssatsningar. Men också av att
arbetsgivarnas despotiska monopolmakt naggas i kanten av lagstiftningen kring
MBL, anställningstrygghetslagen samt av den ovillkorliga rätten till
studieledighet.
I mitten av 1970-talet
är Sverige det i alla avseenden mest moderna landet i världen. Men sedan
avstannar den sociala moderniseringen. En obalans uppstår som också hämmar den
ekonomiska omgestaltningen och Sverige blir minst sagt tilltufsat av den
ekonomiska 90-talskrisen. Under 90talet accelererar den teknologiska
utvecklingen och får genomslag i näringslivet, vilket leder till att allt fler
får en osäker ställning på arbetsmarknaden. Den s.k. jämviktsarbetslösheten
stiger från ingenting till 4-5%. Nya och mer komplexa arbetskrav leder också
till att fler blir sjukförsäkrade.
Sverige behövde och
behöver ge den sociala moderniseringen ny fart genom att på produktiva sätt dra
igång den ständigt ökande andel av människor som står utanför den reguljära
arbetsmarknaden. Vi behöver en massiv utbildningsinsats som individualiseras
för att var och en skall komma till sin rätt i arbetslivet. Sverige behöver
generösa sociala trygghetsnät inte bara utifrån humanistiska värderingar utan
också för att göra det möjligt för entreprenörer och andra att våga sig på den
sociala akrobatik som skapar nya jobb och bidrar till att samhället i stort
utvecklas. Chefernas monopolmakt måste återigen ifrågasättas för att skapa
framtidsdynamik på våra arbetsplatser.
Istället för att ta itu
med dessa avgörande framtidsfrågor har alliansregeringen valt att att påbörja
en social avmodernisering. Trygghetssystemen försämras inte bara rent
ekonomiskt utan också genom nya regler och att de gamla tillämpas på ett allt
hårdhäntare sätt. All adekvat arbetsmarknadsutbildning har blivit förbjuden.
Moderaternas arbetslinje innebär att människor tvingas att utan några matchande
utbildningar arbeta (eller bli utstötta) på de villkor som erbjuds i ett
näringsliv, där en despotisk chefsmakt får ett allt större utrymme. Arbete åt
alla innebar något helt annat, nämligen att hjälpa folk att få arbeten där var
och en kom till sin rätt. Och var därmed också i förhållande till näringslivet
en moderniserande kraft.
Kortsiktigt gynnas
många av de sänkta skatter som blev möjliga genom denna begynnande
avmodernisering. Men litet mer långsiktigt gräver den en grav åt de flesta.
Också teknologisk och ekonomisk modernisering kommer att skadas kraftigt
eftersom allt färre kommer att våga satsa på de innovativa insatser som behövs.
Och det utrymme för kreativt och innovativt tänkande som ges av bra
utbildningar tycks vara på väg att bli obefintligt. De enda som gynnas
långsiktigt av denna begynnande avmodernisering är den lilla grupp i toppen på
näringslivet som är i full fart med att befästa nya maktmonopol. Och den
liberalism som en gång uppstod i kampen mot maktmonopolen lyser obarmhärtigt
med sin i stort sett totala frånvaro.
Per Olof Olofsson
Öresund
runt på 30 timmar – alldeles som vanligt och ändå inte
Jag fick resan i första pris i Veckobladets
pristävling om mandatfördelningen i kommunvalet 2014 (efter att ha sonderat
vindarna i en matsal på ett äldreboende i södra Lund). Tänkte mig först ta
tempen på den danska gästvänligheten men intresset falnade ganska snabbt.
Nu har vi äntligen rest runt, från söndag 27 till
måndag 28 december, alltså i god tid före det att muren stängs och vi blir
inlåsta i ett inställt hopp om en bättre framtid. Öresund är ett sådant komplex
av kulturer, gränser, löften om lättnande restriktioner och regler, ett
motsägelsefullt hoppfullt sammelsurium med andra ord. Går luften ur
näringslivet och politiken nu så blir det tufft för oss alla. Vad vi möter är
inte lugnet före stormen utan lugnet före stiltjen om inte Öresundsrevolutionen
som just har börjat snart tar fart. Det är bara att hoppas att det inte går som
för Dacke.
Det börjar som vanligt med regn och blåst och med
wienerbröd och kaffe på Ms. Aurora. Lagom med folk. Vi kommer på Öresundståget
mot Kalmar (!) för att ta oss till Nivaa. Det tar en stund innan man vänjer sig
vid att färdmålet och tågets mål ligger i två helt olika väderstreck.
Nivaagaards Malerisamling ligger gult och nybyggt i
södra änden av landsbyen. I trädgården finns hundra utrotningshotade ord på små
lappar på pinnar (ungefär som botaniska etiketter). Harm är ett sådant ord. Som att ingen skada kan ske längre, eller?
Inne är det varmt och mysigt. I kassan blir vi registrerade som de fyratusende
besökarna i år och får två gåvokort med vardera en ”middag for to med ett glas
vin i frokoststuen”. Så att vi säkert kommer tillbaka innan den siste maj. Det
gör vi nog – maten var fremragende.
Carl Fredrik Hill handlar det om. Det är stort och
gripande, eller ”lika stor som de största” med Gunnar Ekelöfs ord (fast man kan
undra hur stora de största är). Vi ser gamla och nya målningar, dynamiken i en
målares färd och mognad och till sist fantastiska uttryck. De som fastnar är de
expressionistiska blomsterträden, figurerna, teckningarna och orden och tecknen
i Dikter och författarskap på nogle språk,
som bl a innehåller sanskrit. Märkligt, i Uppsala läser man sanskrit på
universitetet, i Lund lär man bara sanskrit och annat orientaliskt på St. Lars!
Konst är känslornas rike med andra gränser än det
ofta torftiga samspelet mellan oss. När inre och yttre bilder och ljud blandas
i nya kombinationer är det inte undra på att balansen mellan det vanliga och
det ovanliga eller övervanliga är skakig. Men måste man var ’galen’ för att
skapa? Det är många frågor som far genom besökarens huvud.
När vi kommer ut kommer den gula landsvägsbussen och
stannar för oss. Vi visar rundtursbiljetten och kan åka med. Snart är vi åter
på Öresundståget denna gång på väg till Göteborg! Men vi stiger av redan på
Nörreport och vandrar genom det livliga Kultorvet, där vårt bokkafé en gång
låg, och ner mot södra delen av Kongens have och vårt hotell Wakeup (bara för
säkerhets skull).
Vi slumrar i det hypermoderna hotellet där man
behöver ett pass för att åka med hissarna! Kvällen är ännu ung så vi väcks av
en grym Vilda Västern på teven. Filmen var slut när nästan alla var döda. Det
fanns inga som kunde spela vidare.
Vi hamnar på ett café med bar och gammal fin
inredning, camp sa man på 60-talet. Språkförbistring lever kvar och det tar en
stund innan vi lyckas beställa ett glas torr Martini utan några tillsatser
eller is! Det är ganska mycket folk i rörelse, kanske befriade från alla
julmåsten de just genomlevt. Vi har inget otalt med våra måsten men njuter
onekligen friheten av att inte vara minst tio till varje måltid.
Restaurang Sommarsko slår upp sina portar. De har en
mycket liten kyckling på menyn, Poussin heter det, och Entrecote så vi är båda tillfreds.
Kyparen frågar om han ska hälla upp vinet och jag svara att det kan han vänta
med, varpå han omedelbart häller upp en skvätt till mig för provsmakning! Han
började i alla fall inte prata engelska, som jag vid seglingar upplevt i
hovedstadsomradet, som numera annars heter Greater Copenhagen.
Vi avslutar på Hvide Lam ner i källaren på
Kultorvet. Samma rök och pilsner, samma svängiga Jerry Mulligan låtar som när
vi var där sist för så där en tjugofem år sedan. Snacka om traditoner. Och ut
kommer vi som rögade sillar.
Natten förflyter behagligt. Frukosten är precis
lagom fast vi blev nästan utan ost för plastförpackningen var nästan omöjlig
att öppna. Allt blir inte bättre med tiden. I duschen kunde jag inte få upp
schampoplastpåsen och höll på att förfrysa.
Det är nu ännu mer välbärgade människor på ströget.
Folk som har råd att handla på mellandagsrean. Vi tittar in i Trinitatis,
Kyrkan med Rundetaarn som vapenhus. Från början var tornet observatorium och
universitetsbibliotek. Trinitatis står levande mitt i byen med gatupräst och
alltid öppet. De satsar på musik i olika former och med allsång från
studentsångboken på programmet. Någonting för musikföreningen Helgo att ta
efter kanske? Ett glas morotsjuice och allsång på lunchen i Allhelgonakyrkan inför
eftermiddagens slit.
Vi landar på Arbejdermuseet på Römers gade. Det är
danskt förra sekelskiftet och tiden därefter, en stor samlingssal till möten
och till fest, en arbejderbolig intakt från 1940-talet, märkes-män och kvinnor
i rörelsen, och en udstilling om ungdomens plats i demokratin. Vi har inte
varit där på 25 år men känner oss ändå hemma! När kan vi starta tidningen
Socialdemokraten igen? En röst över larmet!
ID-kontrollen på Hyllie tar 15 minuter – den ska bli
till 30 minuter på Kastrup den fjärde januari - som man dessutom kanske själv
måste betala för.
Allt är sig alltså likt mot alla de gånger man som
44årigt par har besökt Skånes huvudstad och ändå inte. Det är så mycket vi har
gått och hoppats på. Vår gemenskap med danskar, en grön storstad med mycket
vatten och förbindelser. Danskar som välkomnar flyktingar. Nu är det vi som
inte vill ha några fler längre.
(Veckobladet,
Januari, 2016)
Flyktingkrisen
Social
ekonomi är chansen till en social integration
Det finns en fantastisk kraft i den våg av sympati
och engagemang som sköljer över Sverige. Aldrig i modern tid har så många
engagerat sig för nödlidande människor som volontärer och bidragsgivare.
Detta kan bli en vattendelare för utvecklingen i
vårt samhälle. Frågan är bara: Hur ska vi på bästa sätt bistå dessa flyktingar
till ett fullödigt liv? Lyckas vi med det blir det starten på en mera
demokratisk och humanitär samhällsutveckling än vi har sett på länge.
Misslyckas vi kan det bli precis tvärtom.
Hur integrera när vi redan har en stark
marginalisering av inflyttade de sista femton åren, när åtta procent går
arbetslösa och 25 % av unga vuxna är vare sig i studier eller i arbete? En ny
fattigdom har brett ut sig i takt med ökande inkomst- och
förmögenhetsskillnader. Företag och offentliga institutioner har hittills stått
ganska handfallna inför dessa gruppers behov av deltagande och integration i
samhällslivet.
Det säger sig självt att någon drastiskt annorlunda
måste göras om vi ska fastna i den situation som råder och i stället få en mera
solidarisk och harmonisk samhällsutveckling där alla är med.
Men nu har vi ju en statsbudget som omfördelar och
sätter fler i jobb, invänder kanske många. Är inte det tillräckligt?
Det är det inte. Budgeten har rätt profil men vill
och kan alldeles för lite för att verkligen göra skillnad även utan den stora
flyktingströmmen just nu.
MED
SINNE FÖR RÄTTVISA – PARALLELLA NORMSYSTEM OCH DEN UPP OCH NERVÄNDA VÄRLDEN[1]
Staffan Lindberg
Rättvisan
behöver inte vara Rättvis för den är ju rättvisan – den statligt sanktionerade
utsagan om vad som är rätt eller fel i ett visst samhälle i en viss situation.[2]
Rättssociologi kan vara sociologi när den är som
bäst. Mot en till synes handfast verklighet av normer, lagar, domstolar och
domare, ställs en analys som i sin vassaste form skapar ett djupperspektiv på
samhällets strukturerer och processer. En del av modellen är att ställa en
”infrastruktur” av faktiskt existerande statliga lagtexter mot det samhälle
dessa verkar i. Ungefär som medicinsk sociologi, där en biomedicinsk verklighet
hela tiden ställs i samspel med ett visst samhälle och dess funktionssätt. Ännu
mer spännande är när det rättsliga systemet visar sig ideologiskt konstruerat i
förhållande till olika intressen i samhället, precis som den faktiskt
existerande medicinska praktiken.
Med sitt begrepp – parallella normsystem – har Karsten Åström skrivit in sig, inte
bara i rättssociologin, utan i sociologin som samhällsvetenskap. I sina studier
av socialtjänstens sätt att fungera (Åström, 1988; 2013) visar han på hur de
kommunala myndigheterna, ställda inför praktiska problem av olika slag,
utvecklar sina egna tolkningar av socialtjänstlagen, som inte har stöd av
lagtexten, men som i slutskedet sanktioneras av den förvaltningsdomstol som är
satt att övervaka det hela.
Rent konkret: När äldre personer söker om
serviceboende därför att de har svårt att klara av sitt praktiska vardagsliv
kvarboende i sin bostad, sätter de i gång en apparat. Det utreds om personen
verkligen har dessa behov i enlighet med lagtextens formulering om stöd för
detta. Ett beslut fattas i huvudsak av socialarbetaren inom kommunen. Vid
avslag har man ofta infört en norm om behov över 24 timmar då man förmodar att
personen inte har dessa behov dygnet runt, utan kan klara sig kvarboende med
hjälp av olika hembesök och tekniska hjälpmedel. Det är en norm som har
utvecklats, men som saknar stöd i lagstiftningen.
Skulle personen ifråga överklaga, går målet till en
förvaltningsdomstol som leds av jurist. Om man, som Karsten har gjort, systematiskt
granskar denna process visar det sig att domstolen går med på 24-timmarsregeln
och sanktionerar alltså kommunens beslut – trots bristande stöd i
lagstiftningen. Skulle däremot kommunen avslå begäran om serviceboende, med
motiveringen att den inte har råd med att förse personen i fråga med detta
boende (det saknas platser eller planer på att bygga ut), blir det backning i
domstolen, som motiverar med att detta saknar stöd i lagtexten.
Det existerar alltså två parallella normsystem, ett
i den kommunala förvaltningen och ett i domstolen. De överlappar delvis, men
inte helt. I glappet kan allt möjligt hända. Kommunerna kan kalla normen
”kvarboendeprincipen” och sätta den i system genom olika motiveringar, som t ex
att det är bäst att bo kvar i sitt invanda system och sociala nätverk. Detta
bäddar för en ”tipping point”, en situation bortom all kontroll där den äldre
aldrig ges chansen att vänja sig vid ett serviceboende utan plötsligt bara
under mer eller mindre kaosbetonade former måste förpassas till ett regelrätt
vårdhem.
Detta är ytterst en socialpolitisk fråga. Det kan
tyckas att politikerna i en kommun skulle kunna driva en mer human och
realistisk politik och hjälpa folk att flytta till ett äldreboende innan det är
försent. En insändare på Sydsvenskans Åsikter signerad Tove Persson pläderar
”för fler platser i särskilt boende så att tröskeln inte blir skyhög för alla
som inte lider av demenssjukdom” (16 januari 2016). Hon skulle bara veta hur
detta kan ’manipuleras’ i spelet mellan kommunpolitiker, socialarbetare och
domstol.
Med begreppet parallella normsystem får vi en
analytisk möjlighet att gräva oss fram till en konkret förståelse varför den
’rättvisa’ vi tycker oss se i den enskildes behov av vård, omsorg och ett
social fungerande liv ställs mot en apparat med andra drivkrafter, kommuners
dåliga ekonomi och domstolars försök att vara realistiska i förhållande till
givna omständigheter. Den tydliga socialtjänstlagen förvandlas i praktiken till
en djungel man måste skära sig genom med de mer eller mindre trubbiga knivar
som står till buds.
Denna faktiska sociala relativisering av
rättssystemet som äger rum i alla samhällen är grundbulten i rättssociologins
förståelse av samhället. Lagar och lagstiftning är uttryck för behoven i en
viss maktordning, kapitalistisk eller annan (Hydén, 1978). De förvandlas genom
olika praktiker till lokalt anpassade maktordningar och praktiker. Under ligger
intressemotsättningar och konflikter, men de döljs ofta effektivt av formella
regler och lagar som ger sken av objektivitet. Den kritiska sociologins uppgift
är därför att frilägga dessa ’djupstrukturer’ och göra det möjligt för andra
aktörer än maktens att komma till tals.
Ett uppror mot brister i äldreomsorgen i vårt
samhälle är knappast troligt med tanke på åldrandets verklighet. I stället är
det väl en myriad av protester från de äldre i sin ensamhet och deras anhöriga.
En trög process som det är svårt att veta hur den slutar. Men sociologisk, och
därmed politisk, klarsyn kring detta skulle kunna förändra mycket.
Ställt
på sin spets
I andra situationer har klyftan mellan parallellt
existerande normer och dess komplexiteter en helt annan sprängkraft. De
koloniala samhällena erbjuder tydliga exempel.
Liksom
i drömmen erbjöd kolonierna en tillflykt undan det egna samhällets krav, ett
utlopp för den grymhet och självhärligt som inom Europa inte tolererades. Ännu
inte tolererades.
I
kolonierna kunde man, alltmedan man fortsatte att representera civilisationens
höjdpunkt, undvika många av dess obehag: den borgerliga banaliteten, den
äktenskapliga tristessen, den hämmande impulskontrollen, - och hänge sig åt
massmord, övergrepp på barn, sexuella orgier och andra former av
driftsutlevelser, som hemmavid mest fick sitt utlopp i drömmen (Sven
Lindqvist, förord i Gide Den omoraliske,
2011).
I Indien skapade engelsmännen en samhällsordning
byggd på principen söndra och härska. Gruppidentiteterna och deras normer och
traditionella lagar ordnades i den hierarki som engelsmännen tyckte sig
uppfatta i de kaststrukturer de mötte. De tidigare föränderliga kasterna
kodifierades och gjorde indierna mer medvetna om en hierarkisk struktur i
samhället. Men det blev också förutsättningen för en mera enad indisk identitet
– ett kategoriskt ojämlikt par (Tilly, 2000) – som bäddade för upproren och
kampen för självständighet. Det engelska väldet och deras rättssystem förlorade
successivt sin legitimitet. När domstolarna dömde Mahatma Gandhi för olydnad
mot överheten dömde de sig själva, och sitt rättssystem, till undergång.
Indier, beroende på gruppidentitet, har att navigera
genom tre rättssystem, den lokala kast- och byordningen, det traditionella
regionala delvis Moghulska rättssystemet och den engelska rättsordningen och
dess postkoloniala form (Hansen, 1999). Det kan bli hur komplicerat som helst.
Individer kan leva parallellt med helt olika normer och regler, men spänningar
uppstår i mötena, i konfrontationerna. Detta är också på sikt en källa till
förändring. Genom utmaningar och kamp förnyas rättssystemet. Förhållandet
brukar betecknas som ”rättspluralistiskt”.
Ett starkt exempel är fallet med Shah Bano från
1985 och dess efterföljd. Indien har tre olika och oberoende system för
familjerätt: ett hinduiskt, ett muslimskt (12 procent av befolkningen) och ett
”modifierat engelskt”. Enligt muslimsk lagstiftning har inte kvinnan rätt till
underhåll efter en skilsmässa. Shah Banos man Mohd. Ahmed Khan skiljde sig från
henne 1978 och där stod hon ensam med fem barn utan rätt till underhåll.[3] Shah Bano väckte då åtal
i Högsta domstolen och åberopade straffrätten, som är allmän för alla
medborgare (även om den i praktiken ofta utövas enligt lokala koder och aldrig
kommer till en formell domstol). Högsta domstolen gav henne rätt att erhålla
underhållsbidrag. Detta beslut ändrades dock av det Indiska parlamentet under
påtryckningar av ortodoxa muslimska organisationer. Man införde ett tillägg
till muslimsk lagstiftning i form av ”The Muslim Women Protection of
Rights on Divorce Act, 1986”, som i praktiken förnekade också
utfattiga muslimska kvinnor rätten till underhåll.
Detta
utlöste många offentliga konflikter: Mellan hinduer och muslimer om rättvisa
för kvinnor och det ohållbara i att ha två rättssystem i stället för ett för
alla medborgare. Inom den muslimska befolkningen uppstod en strid kring
kvinnors rätt vid skilsmässa. Muslimsk lagstiftning föreskriver att kvinnan har
rätt till en tredjedel av arvet efter mannen då han dör, men ingen rätt till
ersättning alls vid skilsmässa.
Liknande
fall kom så småningom också upp i Högsta domstolen. Vid dessa upprepade
domstolen sitt första domslut till förmån för kvinnans rätt till underhåll.
Flera muslimska organisationer, bl a ”All India Shia Personal
Law Board” stödde därefter Högsta domstolens utslag. ”The Muslim Women Protection of
Rights on Divorce Act,” annullerades.
”Land ska med Lag byggas” heter det alltsedan Magnus
’Ladulås’ Eriksson. Men vad rättssociologin visar är att det som upplevs som
rättvist vid en viss tidpunkt, kan ändras genom offentlig debatt och social
mobilisering. Rättvisan kan bli mer rättvis.
Referenser
Gide, André (2011) Den omoraliske. Stockholm:
Brombergs.
Hansen, Thomas
Blom (1999) The Saffron Wave. Democracy and Hindu Nationalism in Modern India.
Princeton
University Press.
Hydén, Håkan (1978) Rättens samhälleliga funktioner. Lund: Studentlitteratur.
Tilly, Charles (2000) Beständig ojämlikhet. Lund: Arkiv förlag.
Åström, Karsten (2013) ’Parallell Norm Creating
Processes.’ I Matthias
Baier, red., Social and Legal Norms.
Towards a socio-legal Understanding of Normatitivity. Farnham and
Burlington: Ashgate, sid. 71-85.
Åström, Karsten (1988) Socialtjänstlagstiftningen i politik och förvaltning. En studie av
parallella normbildningsprocesser. Lund: Lund University Press.
(December 2015)
Social
ekonomi är en nyckel för integration
Morden på elevassistenten Lavin Eskandar och eleven
Ahmed Hassan i Trollhättan och de många mordbränderna på tilltänkta
flyktingförläggningar har skapat en mörk, nästan defaitistisk, stämning. Det är
som om det inte går att stoppa enskilda galningar som går den våldsbejakande
och rasistiska extremismens ärenden. Som om det finns en acceptans för denna
terror.
Samtidigt upplever vi en mäktig våg av medlidande
med och engagemang för krigsflyktingarna som nu kommer till Europa och till
oss. Det är som om en barriär mot medkänsla, som vi tidigare har hållit på
armslängds avstånd, har brutits ner. Folk hjälper spontant, människa till
människa, men mest som frivilliga i olika biståndsorganisationer.
Den medmänskliga möjligheten har uppstått därför att
EUs murar mot våldets offer har rasat samman av trycket från de hundratusentals
förtvivlade flyktingarna från krigens fasor. Flyktingarna kommer hit med ett
lidande som vi redan känner genom tidigare flyktingar från dessa länder.
Öppenheten och det humana flyktingmottagandet
provocerar nu de främlingsfientliga krafterna precis som när vi tog emot
flyktingar från det forna Jugoslavien i början av 1990-talet.
Samma taktik används nu som då. De
främlingsfientliga gör sig till talespersoner för många svaga grupper i
samhället, oroliga äldre, fattigpensionärer, yngre lågutbildade arbetslösa och
många andra. Många av dessa känner inte igen sig i vårt nya samhälle där det
inte finns jobb för alla, där välfärden urholkats steg för steg, där skolorna
fungerar dåligt och sjukvården går på ”kryckor”.
Flyktingar ställs mot välfärden i detta budskap. ”Ju
fler som kommer desto mindre att dela på” är budskapet. Det är förlorarnas oro
som uttrycks.
Vi måste förstå att det solidariska kontraktet om
välfärd för alla, som vi uppnått efter århundradens kamp för social rättvisa,
är hotat i dagens ekonomiska system.
Hur möter vi detta? Genom argumenten om föryngring
av arbetskraft och högt utbildade flyktingar? På vilket sätt kan detta lugna
när arbetslösheten är 8 procent och många lever på marginalen?
Så hur ska vi tänka och handla för att inte de många
flyktingarna hit ska leda till en politisk katastrof med ökande främlingsfientlighet
och våld?
Den avgörande förutsättningen för en stark och bred
demokratisk motrörelse mot främlingsfientligheten är möjligheterna till en
social förändring som inkluderar alla, flyktingar såväl som gamla invånare; ett
återupprättande av det solidariska kontraktet och medborgarnas tillit till våra
gemensamma institutioner.
Vi kommer därför att
behöva vända på varje sten för att hitta fungerande lösningar. Effektiv
språkinlärning och en bättre fungerande skola och högre utbildning är en viktig
väg.
Men det räcker inte.
Automatisering och robotisering av arbetslivet skapar redan brist på jobb för
de arbetsföra och därmed brist på deltagande, inkomster och integration.
De möjliga lösningarna
finns. En är ett nytt miljonprogram för hyreslägenheter, boende och
sysselsättning för många. Vi har låg statsskuld, vi kan låna till det – det är
en framtidsinvestering.
Ännu viktigare är en
övergång till sju timmars arbetsdag och en modern social ekonomi.
Social ekonomi handlar om
att gemensamma behov i samhället, i miljöarbetet, i vård, skola och omsorg osv
kan mötas med olika formera av kooperativa och andra sociala verksamheter, som
delvis kan finansieras av de sociala försörjningsstöd som annars utgår till
flyktingarna och andra arbetslösa. Nya och gamla kooperativ i eller i
anknytning till frivilligorganisationerna och stiftelser är en väg att gå.
Modellerna finns redan.
Social ekonomi handlar
just nu om inkludering i en kristid, en politik vi har lång erfarenhet av här
hemma och i världen. Men för ett humant samhälle måste det alltid finnas en
stark social sektor fri från marknadens hänsynslösa framfart. Den är också
fröet till sociala framsteg ut ur finanskapitalismens växande ojämlikhet.
Hindren för kortare
arbetstid och en större social ekonomi är många och välkända både ideologiskt,
fackligt och rent praktiskt, men kan man komma överens om flyktingpolitiken så
kan man också komma överens om integrationspolitiken. Det var just genom den
stabila folkhemsalliansen mellan socialdemokraterna och bondeförbundet 1933 som
nazismen förhindrades att växa sig stark här. Den politiken gav folk jobb och
hopp inför framtiden.
Flyktingarna från
Mellanöstern kan på sikt bli vår starkaste tillgång. De kommer inte bara att
förnya och föryngra arbetskraften i landet som flyktingarna från krigen i det
forna Jugoslavien redan har gjort. De kommer också att utgöra den strategiska
resursen i återuppbyggnaden av länderna i Mellanöstern när krigen tar slut, för
det kommer de att göra förr eller senare.
”Det här förändrar allt”
heter Naomi Kleins bok om klimatkrisen. På samma sätt borde vi tänka kring
integrationen nu.
(Debattartikel i Fria
Tidningen, 11 november 2015)
Efter terrormorden – Låsta i ursäktskulturer?
Det första är förfäran över de vidriga terrormorden i Paris, Libanon och i
Sinai. Det andra är sorg och medlidande med offren. Det tredje är viljan till
motstånd. De ”vill förgöra hela vårt sätt att leva, våra europeiska
värderingar, vår västerländska kultur” skriver Heidi Avellan i förra söndagens
sydsvenska. De vill skapa skräck i oss. Det får de inte och kommer inte att
göra. Vi är starka, vi kan värna oss. Detta känns som helt naturliga ord i
sammanhanget.
Men vad ska vi då göra för att göra motstånd och befria världen från den
jihadistiska terrorn? Daesh är en exploderande krutdurk och det är helt
centralt att förstå uppkomsten av denna krutdurk, vilken är förutsättningen för
Daeshs terroristiska sprängningar. Under en lång
rad av år har Västs politik i Mellanöstern laddat upp denna kruttunna. “Vi” har
skapat och gett föda och näring åt ett monster som nu blivit ett fullvuxet
monster som går till attack; i första hand inte mot “oss” utan istället mot
andra sorters muslimer och etnisk-religiösa minoriteter i Mellanöstern. Daesh
slår till mot alla som de betraktar som otroende; först och främst i sin
närmiljö men nu har också “vi” drabbats av deras exploderande terror.
Tänk om vi kunde se bakom monstret för att också se den monstruösa politik
som bidragit till att skapa monstret. Den monstruösa draksådden har en lång
historia som under de senaste femton åren accelererat genom de mellanösternkrig
som genomförts i namn av kamp mot terrorn. Nu är nästan hela mellanöstern i
brand och det har också börjat explodera mitt i Europa.
Denna monstruösa historia påbörjades av den europeiska kolonialismen och
hölls vid liv av den oljeimperialism som söndrade och härskade bl.a. genom att
mobilisera religiösa krafter som kunde användas som vapen mot den nationella
självständighet som förspråkades av arabnationalismen. Draksåddspolitiken har
bestått av underkuvande, rovdrift på människor och natur och senare kontroll
över diktaturer, olja och territorium för att försvara denna fria värld.
Statsbildningar utan hänsyn till etniska och religiösa skillnader, liksom
militärkupper och invasioner, hör också till repertoaren. Kriget mot
”terrorismen” de senaste femton åren är bara den sista fasen i denna
självdestruktiva västliga politik, som bara resulterat i mer islamiskt motstånd
mot västliga regimer än någonsin.
Alltså, den fria och demokratiska världen skapades genom folklig kamp i
väst, samtidigt som detta väst skapade den ofria världen. Den fria världen med
dess demokrati och yttrandefrihet var ena sidan av ett globalt system där den
andra sidan var just exploatering och förtryck. Västerlandets baksida har i den
arabiska världen blivit en helt central bild av USA och dess allierade. Man
betraktar väst och USA som ett monster som under en lång tid underminerat och
förstört en värld som innan västs intåg var blomstrande och rik. Denna syn ger
väst skulden för nästan allt elände i Mellanöstern. Detta är en bild som till
stor del är konstruerad, men detta utifrån en kärna av sanning. Den arabiska
kultur som använder denna bild har benämnts som en bortförklaringskultur. Men
om man använder sig av denna etikett måste man se att vi i Väst också använder
oss av en bortförklaringskultur som hindrar oss att se det monster som vi
själva skapat.
Men lika viktigt som bortförklaringskulturen och det västliga monstret är
att förstå att ekonomisk utveckling och social förändring nu sedan länge, trots
alla gränser och murar, har trängt in i den arabiska världen liksom på andra
håll. Där finns en utbildad medel- och arbetarklass knuten lika mycket till den
internationella ekonomin som till inhemska statsapparater. Och dessa nya
globalt uppkopplade skikt ser europeiska fri- och rättigheter som ett
eftersträvansvärt ideal. Om man skall överdriva metaforiken kan man påstå att
det västerländska monstret också har en ljus och vacker baksida av fred och
demokratiska fri- och rättigheter som många betraktar som eftersträvansvärda.
Och nu när de positiva möjligheterna i hemregionen är uttömda tycks det som
hela Mellanöstern startat ett stor Exodus över haven för att få ta del av de
europeiska livsidealen.
Samtidigt har det skett en stark urbanisering som ryckt upp bondeklassen
med sina rötter. Av detta har det blivit en växande fattig och otrygg
underklass. Parallellt växte också religiösa reformrörelser fram – försök att
hantera den nya osäkra världen genom religiös väckelse med starkt konservativa
drag. Vi kan kalla dem religiösa traditionalister. Rörelserna är den mest
aktiva sociala kraften i form av brödraskap och andra grupperingar. Dessa står
för aktiv hjälp till civilsamhället i de stater där statliga institutioner inte
alls räcker till för att utbilda och vårda folk. Men de har också en ideologi
om en religiös stat för att förändra sina samhällen i önskad riktning.
Av detta har det blivit en veritabel krutdurk med motsättningar och
inbyggda konflikter: Medel- och arbetarklasser som kräver demokrati och
ekonomisk utveckling. Traditionalister som kräver en återgång till ett
romantiserat traditionellt och patriarkalt samhälle. Etniska och religiösa
grupper som kräver inflytande. Diktaturer och regimer som försöker håller alla
dessa krafter nere med våldsam repression, ofta med militärt och ekonomiskt
stöd från väst. Västligt maktspel och militära invasioner (Afghanistan, Irak,
Libyen …). Flyktingar i flyktingläger och i växande utsträckning i Europa där
de möts av diskriminering och marginalisering med vanmakt som följd.
Krutdurken har laddats upp under lång tid. När den arabiska våren kom var
det demokratikrafterna som dominerade, men dessa överflyglades ganska snabbt av
de religiösa traditionalisterna, vilket visar på den faktiska numerära och
politiska maktfördelningen. Dessa islamiska rörelser håller hela den koloniala
och imperialistiska nutidshistorien vid liv. Varje intervention eller ingrepp
från väst tolkas i dessa termer. Diktaturerna som följde på kolonialmakternas
tillbakadragande stöddes först av väst för att sedan bekämpas av väst.
Förlorarna blev dödsfiender till väst och till varandra. Vanmakt är ordet både
i Mellanöstern och hos de muslimer som hamnat längst ner som flyktingar i det
socialt nedrustade väst.
Vanmakten har förvandlats till det monster som vi ser idag: Den
idéhistoriska bakgrunden till Daesh är i dessa dagar välkända. Daesh står för
en rörelse som förbereder sig för denna världens undergång. De utvalda ska gå
segrande fram i detta Armageddon. Inga kompromisser är möjliga. Daesh’s brutala
kamp på liv och död för sitt himmelrike kan framstå som ett förvirrat och
förvridet krig, men den har en dragningskraft på många av förlorarna i den
brutala historia vi beskrivit ovan. Detta kan vi inte förneka. Vi ser den nu i
termer av fullskaliga krig och terrordåd i Syrien och Irak liksom i Europa och
delar av norra och mellersta Afrika. Vad vi måste förstå är att Daesh är en
mycket liten minoritet bland alla muslimska araber. Sekten kan bekämpas
militärt. Vi har inget val i den frågan.
Men för att vinna en varaktig fred efter kriget måste det till något helt
annat. Både hos den överväldigande majoriteten, modernister såväl som
traditionalister, finns i den arabiska och muslimska världen denna
resonemangsbotten, som bl.a. den tyske journalisten Bernd Ulrich har kallat för
en ”bortförklaringskultur”: ”Det är alltid Väst som är skuld, kolonialismen,
imperialismen, Amerika, Israel, EU. Argumentet förgiftar araber och iranier,
lamslår ambitioner …” (Naivität des Bösen, Die Zeit 8. Oktober 2015).
När vi i väst slår ifrån oss dessa argument förstärks naturligtvis denna
”ursäkt”. Motsättningen fortplantar sig genom vår egen ”ursäktskultur”. Vi
vägrar att se den historia som alltsedan det osmanska rikets fall bestått i att
söndra och härska för att fortsätta vår kontroll över Mellanöstern. Vi har
under en lång tid skapat det monster som ger näring åt både arabvärldens
ursäktskultur och IS. Vi vägrar att se och därför ger vi inte Mellanöstern
möjlighet att se sin egen skuld till dagens katastrofala situation. IS är en
parasit som får sin näring av den monsterbild som delas av stora delar av
arabvärlden. Vi måste ge arabvärldens möjlighet att se monstrets vackra och
ljusa baksida; den bild av humanitet och demokratiska fri- och rättigheter som
också är en bild av väst med en kärna av sanning. Det enda vi kan göra för att
undanröja detta avgörande hinder för dialog och samförstånd är genom att öppet
erkänna västs historiska skuld för situationen i Mellanöstern. Detta är
förutsättningen för en fungerande fredsprocess i Mellanöstern hur svår den än
ter sig.
Vad har då Sverige för roll i det hela. Vi kan etablera vår egen
ursäktskultur genom att skylla allt elände på typ Bush, Blair, Saudiarabien,
Obama och kanske Hollande. Men trots att vi inte varit aktiva kolonialister och
bara marginellt bidragit till arabvärldens förödande krig bör vi erkänna vår
del av västvärldens förtryck och utsugning av arabvärlden. Vårt välstånd bygger
till en del på detta nedtryckande av den arabiska världen. Den superbilliga
oljan var t.ex. en förutsättning för vår enorma välfärdstillväxt mellan 1945
och 1975.
Sveriges uppgift är inte att stå i den militära frontlinjen mot Daesh. Vi
måste istället gå i spetsen för fredsdialogen och bekämpa Daesh med humanitära
och diplomatiska medel. Svenska Afghanistankommitténs utbildning för flickor i
Afghanistan är en förebild vad det gäller den humanitära sidan. Alliansen mot
Daesh är en allians med avgrundsdjupa sprickor. Sverige kan göra en diplomatisk
insats genom att försöka överbrygga sådana sprickor. Kampen mot Daesh försvagas
för tillfället mycket allvarligt av striderna mellan kurderna och turkiska
staten. Om det mäklas fred mellan turkiska staten och kurderna och Turkiet på
allvar tar upp kampen mot Daesh skulle Daesh snabbt bli utträngda ur Syrien.
Sverige har förutsättningar för att lyckas med denna diplomati, vi har goda
förbindelser med både kurderna och den turkiska staten.
En human och framåtsyftande flyktingpolitik är också en viktig del av en
sådan fredsdialog. Vi måste helt enkelt skapa ett inkluderande samhälle där
både muslimska och andra minoriteter från Mellanöstern känner sig välkomna som
fullvärdiga medlemmar både socialt och kulturellt. Med hjälp av den nutida
kommunikationsteknologin kan detta ge ringar på vattnet i hela Mellanöstern.
Staffan
Lindberg
Professor emeritus i sociologi, Lunds universitet
Per Olof
Olofsson
Professor emeritus i sociologi, Högskolan i Halmstad
Eftertankar
efter svar Stefan Löfven
Den 3 januari skrev jag ett öppet brev till Stefan
Löfven som hade rubriken ”Kvitt eller dubblet? Chansen som vi nu missar”. Det
har gått två veckor. Jag fick svar från Sarah Hillbert, Regeringskansliets
kommunikationsenhet den 19 januari.
”Hej Staffan” … ”åtgärderna har vidtagits för att
minska antalet personer som söker asyl … för att förbättra kapaciteten i
mottagandet. … få ned antalet asylsökande och skapa ett hållbart
flyktingmottagande. … Tack för ditt engagemang …”
Det är ingen tvekan om att vi har en regering som
lyssnar.
Det är lätt att vara efterklok. När jag nu begrundar
det hela är det två saker som känns riktigt viktiga:
1) Vi
har inte prövat individuellt flyktingmottagande i enskilda privat hem i någon
större skala. Vi kan mycket väl komma till den punkten där det kommer att
kännas helt nödvändigt för att stilla våra samveten.
2) En
tredjedel av flyktingar är unga afghaner, ca 30 000 av dem redan i
Sverige.
Vi kände ju redan som frivilliga på Malmö C i
oktober - november att strömmen av unga afghanska killar från Iran var
övermäktig. Vart skulle de ta vägen? De hade ju ingen skolutbildning att tala
om. Det är en övermäktig uppgift för dem bara att lära sig svenska språket.
Högre utbildning? Glöm det. Vad vi såg var det en s k kedjemigration, någon
åker före och etablerar sig, familjen följer efter. Som barn under 18 kan de
inte vägras asylprövning.
Nu står vi där med 30 000. De är i gruppboende.
Olyckan har redan hänt, de misstänks vara kvinnofientliga. Händelserna i Köln
och Stockholm har redan skapat en hysteri. Som kollektiv straffas de nu för vad
några få rötägg, inte ens från Afghanistan ställt till med. Enda chansen för
att få ordning på detta är att försöka fördela ut de flesta i andra länder inom
EU. De som blir kvar måste ut en och en i enskilda hem där de fort kan lära sig
hur vi tänker och gör i Sverige och få inhemska kompisar. Vi ska inte vika en
tum från våra jämställdhetsregler. Nolltolerans gäller.
Sverige måste öka sina ansträngningar, tillsammans
med Tyskland, Österrike och Holland och andra likasinnade och allierade, att få
till stånd en solidarisk flyktingmottagning inom EU. Hela unionen står och
faller med denna ödesfråga.
Europa måste kraftfullt visa i sin diplomati att vi
kan be om ursäkt för våra monstruösa handlingar i Mellanöstern under
kolonialtiden och i samarbetet med oljeimperialismen därefter! Vi i Sverige kan
bidra med diplomati i relation till den turkiska staten, som vi har goda
förbindelser med sedan Carl Bildts dagar, och relation till kurderna, som vi
också har goda relationer till. Utan fred mellan dessa parter går det inte att
få stopp på kriget i Syrien.
(Brev, Lund den 21 januari 2016)
När
en minoritet styr
Demokrati är ett uttryck för en lång kamp för
rättigheter bland bönder, arbetare och andra i underläge i historien. En man en
röst kom efter det att varje man hade ett gevär i värnpliktsarméerna. Kvinnlig
rösträtt kom efter slakten i första världskriget.
Demokrati är ömtåligt för störningar. Det är en hel
del man måste vara överens om för att sedan kunna vara oeniga. Det krävs en
minsta gemensamma nämnare av rättigheter, som rätt till privategendom,
yttrandefrihet, församlingsrättigheter, myndighetsålder. Till detta kommer
skydd för minoriteter med andra normer och kulturer än majoritetens.
Vad vi ser i Polen nu är hur ett parti med 37
procent av rösterna har majoritet i riksdagen. Det måste vara ett s k
majoritetsvalsystem som tillämpas. Den ger ofta en minoritet makt över en
majoritet. Följden är att det krävs ett folkligt uppror utanför parlamentet för
att göra detta styre om intet.
Det handlar både om skydd mot majoritetens rätt att
styra ett land hur som helst och minoritetens möjligheter till detsamma. Ett
proportionellt valsystem är inte en garanti. Hitler kom till makten i Tyskland
1932 med en tredjedel av rösterna i riksdagsvalet. Det fanns ingen motståndare i parlamentet.
Kommunisterna hade förklarat socialdemokraterna för huvudfienderna och detta
lamslog de både partierna. Snart var kommunisterna förbjudna och socialdemokraterna
vingklippta.
I denna ödes tid för Europa är det viktigt att vi är
överens inom de demokratiska partierna om var gränsen för demokratin går. En
svag mitt lämnar utrymme för radikala flanker att växa sig större i stället för
att stöta bort folk. I vårt land har SD redan 22 procent av sympatierna. I en
intervju i Uppsala Nya Tidning den 28 december förklarar SDs riksdagsledamot
Pavel Gamov ”Vår långsiktiga ambition är att få bort de andra partierna.” Man
siktar på att bli ett 30-procentsparti.
Kan det sägas tydligare? Innan vi vet ordet av kan
vi ha en situation som i Tyskland 1932.
Hur ser en fungerande mitt ut? Den måste leva med
kompromisser, det är demokratins kärna. Utifrån den situation vi nu har med
stopp för flyktingar, måste vi lägga allt krut på en fungerande och solidarisk
flyktingpolitik inom EU.
De möten som nu ska hållas i mars inom den
Europeiska Unionen blir alltså avgörande för vår egen politiska framtid, om en
majoritet ska styra eller en extrem minoritet.
Februari, 2016
När
barmhärtigen inte behövs
”Regeringens tiggerisamordnare Martin Valfridsson
lämnade i dag sin utredning om utsatta EU-medborgare till barn-, äldre- och
jämställdhetsminister Åsa Regnér vid en pressträff i Rosenbad.”
”– Jag tror inte att det långsiktigt är det som
hjälper individer ur djup fattigdom. Jag tror verkligen att pengarna gör bättre
nytta hos organisationer i ursprungsländerna, sa Martin Valfridsson.” (SVT
Nyheter 1 februari).
För många är de romska tiggarna på våra gator och
torg en styggelse, en rälig syn, en påminnelse om en värld som vi inte vill
kännas vid. Att vi dessutom ger pengar i deras muggar är ännu värre, menar
Valfridsson. Det är ju därför de kommer hit. Pengarna borde gå till romerna i
deras hemländer i stället. De fattigaste av romerna där kommer ju inte hit. De
har inte råd.
Vad gör man när kommuner ibland erbjuder en ordnad
boplats med toaletter, duschar, tvättstuga och tillgång till el? Är det inte en
regelvidrig positiv särbehandling. Lagen ska vara lika för alla. Det är
Rumäniens och Bulgariens skyldighet att ta hand om sina fattiga.
Man tillsätter en utredning. Den kommer fram till
att vi inte alls behöver bry oss om de romer som tagit sig hit. Vi kan skicka
pengarna till hjälporganisationer på plats i deras hemländer.
Detta kan kallas för en byråkratisk rationalisering av problemet. Vi får men
vi behöver inte bry oss.
Ska det gå lika dant med flyktingproblematiken.
Förvandlas till en ickefråga i vår byråkratiska apparat, som nu hävdar att vi
gjort allt vi kunnat och ytterligare insatser utan tillräckliga resurser inte
löser flyktingarnas probelm.
Det är bara att hoppas att den s k rationella
lösningen på romernas problem inte tas på allvar. Ylva Stubberaard skriver på
Facebook:
”Jag mår illa. Är det någon som någonsin trott att
romernas situation i Europa blir bättre av en slant i en pappmugg? Men däremot
blir den enskilda personens situation kanske något bättre en stund. Självklart
måste fattigdom bekämpas på alla nivåer och framför allt genom att ge
rättigheter och möjligheter även till romerna. Och jätte-bra med organiserat
stöd i hemtrakterna, man måste helt enkelt arbeta på alla plan. Men vi löser
definitivt inte romernas förtvivlade situation genom
att inte behöva se den.”
När den råa
kapitalismen släpptes lös i dessa länder försvann det uns av social trygghet
som romerna upplevde i det gamla samhället. De lever nu i en modernt producerad
katastrof.
De behöver allt vårt
medlidande och vår barmhärtighet.
(Februari 2016)
Suffragette
Ett stort tvätteri i London 1912. Maud är bara 23,
men är redan arbetsledare för de som stryker skjortor. Hon tjänar 13 shilling i
månaden. Förmannen har förgripit sig på Maud tidigare, men har nu hittat en
yngre flicka, Maggie, som han raljerar med. Mauds hat pyr under ytan i detta
den moderna fabrikens dubbla slaveri för alla kvinnor.
Hennes man arbetar också där. Om det sexuella
förtrycket vet han till synes inget. Tillsammans har de en liten femårig son.
De reder sig.
På gatan blir Maud vittne till en
kvinnodemonstration för rösträtt som slutar med att skyltfönster krossas. Hon
flyr förskräckt. Men det dröjer inte länge förrän hon dragits in i kvinnokampen
för rösträtten. Den ger henne en röst för så mycket mer än bara rätten att
rösta. En väg ut ur förtrycket. Det ger henne också ett systerskap tvärsöver
klassgränser. Hemlös, förskjuten av sin man och med sonen bortadopterad –
mannen har laglig rätt till sonen - finns bara en väg för Maud.
Det som slår en med kraft är hur det etablerade
samhället, också arbetarmän och arbetarkvinnor, fördömer rösträttskvinnornas
kamp och ser den som skamlig och anstötlig. Männen har i princip vunnit samma
kamp genom den s k Chartist-rörelsen 1838-58, men verkar inte bry sig om
kvinnornas rätt.
Efter 40 års fredlig kamp med manifestationer,
demonstrationer och en parlamentsutredning utan framgång, tar tålamodet slut.
Kampen blir militant. Maud och hennes kamrater spränger brevlådor,
telegrafledningar och en regeringsministers hus. När de fängslas för uppvigling
hungerstrejkar de i fängelset så att myndigheterna till sist inte vågar ha dem
fångna och låta dem dö som martyrer.
Vid ett försök till demonstration på Epsom Derby
1913 dödas en av aktivisterna, Emily Davison, i en kollision med en ryttare.
Begravningen blir till en jättemanifestation, som inte kan stoppas.
1930 fick alla kvinnor över 21 rösträtt i England.
Det bidrog starkt till samma rättigheter i hela världen.
(Veckobladet,
januari 2016)
Ett
annat liv
Ett
spännande möte på ABF, Garaget, Lönngatan 30, Malmö, 21 januari 2016
Anders har varit drogberoende i över 25 år. Märkt
och fårad men nu energisk och frispråkig.
Det började när han var femton, gick ut skolan och
började jobba som plåtslagare med egen lägenhet och äntligen fri från sina
fosterföräldrar. Nu skulle det riktiga livet börja.
Allt var oskyldigt med sprit i festsammanhang tills
en dag när han var fast i sitt beroende och började ta med amfetamin.
Han blev vräkt eftersom han inte hade till hyran.
Han levde hemlös, på gatan, i en husvagn och i ett tält över jordvall. Det
handlade bara om att få ihop till spriten och knarket. Han blev tagen för
slagsmål och för narkotikainnehav och satt i fängelse i fyra omgångar i drygt 2
år.
När han kom ut en gång var husvagnen sprängd i
bitar. Han levde med en plastpåse. När han var 33 år ’satte han på jungfrun’
för första gången och sedan var han fast. Varje morgon behövde han 3-400 kr för
att komma i gång.
Han ville inte stjäla, kände att han inte ville
skada någon. Han kom över inbrottsverktyg och sålde till polare. Höll på att
åka dit igen, men klarade sig. Det gick inte och bevisa något.
Det är som hemlös och knarkare han träffar Anette.
Hon var kvarterspolis och trivdes med att lära känna sina kvarter och
människor. Hon har ett stort hjärta och engagerar sig för Anders. Pratar
vänligt, ser honom som en medmänniska.
Anette är en av många kvinnliga poliser som känner
sig obekväm i polisrollen. Den är så manligt utformad så det skriker om det.
Alla program för jämställdhet till trots är det manliga polischefer falska som
vatten. Efter en fest med polishögskolans avgångsklass, som urartade i
sextrakasserier blev de uppläxade av självaste polisbefäl Göran Lindberg, som
senare blev fälld för grova sexbrott.
Genom Anette fick Göran kontakt med sin syster som
han inte träffat sedan han var liten. Då hade han utslag över hela kroppen och
vägde 45 kilo. En diakon, som engagerade sig ordentligt, hjälpte honom till
sjukhuset. Rent och snyggt och god mat. Livet började återvända.
Det blev behandlingshem och skyddat arbete hela
tiden i kontakt med diakonen. L. från ABF värvade Anders till en
berättarcirkel. Han kunde berätta om sitt liv öppenhjärtligt och fick ett helt
nytt självförtroende och ett sammanhang och motiv för att vara med i det.
Till sist hamnade han på ABF som städare. Chefen där
hjälpte honom med att ta körkort och få jobb som vaktmästare.
Nu i eget boende, bra jobb och en tjusig sportbil. 2
barnbarn och 4 bonusbarnbarn.
Anette har slutat som polis och börjat som
cirkelsamordnare på ABF en roll där hon är som fisken i vattnet! Hon och Anders
håller seminarier tillsammans. De är som syster och bror.
Var finns hemligheten i detta?
Anders berättar att hans fosterföräldrar var
religiösa. Han försökte också läsa Bibeln när han satt i fängelse, men den gav
honom inte mycket. Läste en gång till och upptäckte Jesus, en upplevelse han
sedan bar med sig. Det gjorde honom mera öppen för nya saker, men religiös vill
han inte kalla sig. Tror inte på Gud.
I mötet med Anette, diakonen, socialarbetarna,
ABF-folket fick han tillbaka sin värdighet och upptäckte en helt ny drivkraft,
kärleken. Denna odogmatiska blandning av poliser, präster, sköterskor och
andra, som plötsligt fanns till för hans skull och stöttade tillsammans.
Detta nya sammanhang och mening med livet.
(Veckobladet,
januari 2016)
En
man som heter Ove
Till det yttre en 59 år gammal man i ett
radhusområde någonstans i Sverige. Hans hustru har gått bort ett halvår
tidigare. Han har blivit uppsagd på jobbet. Han går omkring surmulen och mästrar
allt från bilister till nyinflyttade och vilda katter. Till det inre en brokig
historia, hans liv, hans flykt i form av självmordsförsök, hans kärlek, hans
kamp för sin rätt. Mötet med en grannfru från Iran, som bryter igenom alla
spärrar av ensamhet och att ”reda sig själv”.
Som Äta, sova, dö-filmen är det en bra sociologisk
film om det svenska samhället i dag med ett än starkare historiskt perspektiv.
Man kan fundera mycket på hur det är att bli gammal och inte behövd, vad nya
svenskar betyder för att bryta isolering, och vad situationer betyder för att
bli indragen i nya sammanhang. Det är bara för sociologerna att ta till sig och
använda.
(Veckobladet, januari 2016)
Med anledning av att webredaktören för Aktion för spårvägsfritt Lund, Thomas
Lundgren, avgick i dag den 19 februari 2016. Som arkitekt och forskare kring
fysiska miljöer har han gjort ett kanonjobb och bevakat spårvägsfrågan i ett
globalt perspektiv. Vem ska nu bevaka frågan kritiskt?
Detta anknyter också till Debatt i Lunds möte den 14
mars, klicka på rubriken.
Lund
som strutsarnas paradis
Så sitter de där våra politiker
i en korridor
längs ett tänkt spår
som ska göra staden till en bandstad
med världslaboratorier i en ena änden
och matarcentral i den andra
Universitetet?
Forskarna är specialiserade på en kvadratmeter
’sand’
Journalisterna?
De är upptagna av sina egna reaktioner inför
nyhetsflödet och vem som kränker vem
Konsekvenserna är således oöverblickbara
Fångade i en bubbla
Dubbelt
faktaresistenta
Februari 2016
’A man’s got to do what a man’s got to do!’ Om John Fords ”Mannen som sköt
Liberty Valance” (1962)
Med rätta berömd klassisk västern. Det är i mitten
av 1800-talet i territoriet längst västerut. Det är torrt land med
boskapsrancher och småbrukare som är oskyddade av egendomslagar. De senare
försöker få landet till en delstat med lag och egendomsrätt, men hotas av
ranchägarna och deras lejda revolvermän. Det är en nyckelhistoria i det moderna
USAs födelse. Det blir till sist en delstat, får järnväg och blomstrar. Det är
vägen dit som skildras.
Men det är också en berättelse om kärlek, hjältar
och myter. En dag kommer en ung jurist, Ransom, från östern. Han har för sig
att han kan praktisera i en liten stad där sheriffen står handfallen inför ett
gäng tjuvar och mördare. Men han blir rånad och slagen på vägen. Väl framme får
han diska på en restaurang för att försörja sig.
Ransom träffar Hallie på restaurangen och de blir
vänner och förälskade. Hon kan inte läsa och skriva. Ransom startar skola för
henne och andra som behöver det, små som stora. Men Ransom har en rival, Tom,
som bygger sin ranch med veranda för att en dag fria till Hillarie.
Molnen hopar sig. Revolvermannen Liberty Valance
håller staden i skräck. För att rå på honom måste man alltid bära vapen. Ransom
värjer sig i det längsta men övertalas att skaffa sig en revolver och skjuta
med den.
Till sist väljs Ransom som delegat vid ett
konvent. Liberty Valance försöker stoppa
valet men förlorar. Han utmanar Ransom på duell. Så står de öga mot öga på den öde gatan.
Innan Ransom hunnit skjuta har Liberty skjutit honom i handen så att han tappar
vapnet. Ransom böjer sig ner och får upp vapnet, skjuter samtidigt som Liberty,
men det är Liberty som faller. Ransom blir hjälten som sköt Liberty Valance.
Ransom ska väljas till Kongressen i Washington men
har samvetskval för att han dödat en man. Han tvekar. Han träffar Tom som
berättar att det var han som sköt Liberty. Ingen kommer att få veta det.
Ransom får på så vis ett slags rent samvete och blir
vald och territoriet blir en delstat där han själv blir guvernör. Hillarie är
nu hans hustru.
Tom dör okänd på sin förfallna ranch.
Det är Tom vi ska se som den ädle och osjälviske
hjälten i detta drama. Men är Ransom hedrad på falska premisser? Jag vet inte.
Ransom står för det rätta och är beredd at offra sitt liv. Båda skriver
historia till det bättre.
Vad man tror på är viktigt, men ännu viktigare är
vad man gör av det man tror på och av vad folk tror om en. De verkliga
hjältarna vill inte få och får inte berömmelse. De bara finns.
(Veckobladet,
februari 2016)
Staden
utan kommunal skandal
Andreas Ekström är obetalbar som krönikör på
Sydsvenskans lundasidor. I dag klagar han över bristen på skandaler i staden.
Han efterlyser tips från insatta Lundabor!
Ekström har inget sinne för proportioner. Den
största skandalen i stadens historia finns ju rakt framför näsan på honom.
Spårvägsbygget, som i ett slag omöjliggör en miljövänlig kollektivtrafik i hela
Lund och underminerar kommunens ekonomi.
Vad Ekström heller inte tycks veta är att det
knappas finns några medborgare i staden som bryr sig om vad som händer. Han kan
han helt enkelt inte se under sin egen förträfflighet. Visst finns det folk i
staden, men de flesta studenter är bara på genomresa och forskarna är upptagna
med att lösa globala problem.
(Lund, januari 2016)
Om
att vinna en bit av världen och förlora den
Filmen En god hustru från Serbien är
gripande och tar tag i en. I fokus är en femtioårig hemmafru Milena i en liten
stad några mil från Belgrad. Hon bor i en vit pampig villa, har en trygg
byggmästare till make, en dotter i Belgrad och två tonårsbarn snart på väg från
hemmet.
Utanför hemmet är det en vänkrets av par där männen
hållit ihop sedan inbördeskriget på 90-talet. Det är en rå jargong mellan dem i
vardagsrummen medan kvinnorna umgås och skrattar i köken.
Men det är något som inte stämmer med idyllen, t ex
när det blir ett hotfullt gräl mellan maken och en av hans kompisar i gänget
eller när en kompis omkommit och frun rensar ut hans uniform och berättar att
nu är det slut på misshandeln.
När Milena städar en dag hittar hon en videofilm där
hennes man tillsammans med vännerna klädda i uniformer avrättar fyra obeväpnade
civila. Hon orkar inte riktigt se det hela.
På TV pratar en advokat om vikten av att tala om och
få rättvisa kring krigsbrotten under kriget.
Milena får reda på att hon har cancer och måste
opereras. Hon ber i kyrkan, hon berättar för familjen. Vid en begravning av en
av männen, citerar prästen bibelns ord om att vinna världen och förlora sin
själ.
Milena ser färdigt videofilmen. När hon sedan är på
väg till sjukhuset för operation passerar hon advokatens kontor och lämnar in
videokasetten. Själva filmen slutar på operationsbordet när hon ligger sövd.
Så enkelt och starkt kan en avgörande livsresa
skildras. Vad som är orsak och verkan är det inte helt enkelt att förstå, men
det känns bara så rätt.
(Göte borgs filmfestival 2016)
VB recenserar
Tvåhundra
år med saxofon – Per Bäcker back on stage!
Per Bäcker har med sina saxofoner och klarinett
spelat det mesta från Symfonikonserter till dansbanemusik. Ofta hör vi honom i
konserter och gudstjänster i Allhelgona.
Nu ville vi ha honom solo en kväll. I två år hade vi
planerat med Per Bäcker och bestämt en kväll med Helgo. Sen kom olyckan – han
kolliderade på cykel med en bil och fick skador i ansiktet. Inget spel och lång
rekonvalescens. Johan-Magnus Sjöberg måste också ha tid mellan konserter,
mässor, reformationsfirande och komponerande.
Så var det äntligen dags, torsdagen den 10 mars! Det
kom fler än jag räknat med, bl a två garvade blåsare från Röda Kapellet och
andra man inte brukar se på torsdagskvällarna i Helgo. Men nu när vi slutat med
mässa kl. 7 och eftersits passar det tydligen bättre in i tidsandan. Det är
musiken bortom ord och mässande som kan samla oss.
Det var 1840 och krigiska tider (fast 1800-talet
räknas som ett av de fredligaste århundradena). När fienden väl lärt sig att
stå ut med säckpipor och trummor, uppfann Adolphe Sax saxofonen, ett nytt
formidabelt vapen för att skrämma fienden på flykt. Inte undra på när man hört
en sax tjuta i falsett!
Principen var enkel: ju fler hål i mässingsluren
desto gällare toner och ända ner till det dova brummandet i tilltäppt lur.
Snart blev ’tillhygget’ emellertid civiliserat och kom att ingå i såväl
symfoniorkestrar som jazzorkestrar. Vem minns inte Stan Getz smekande toner
eller Duke Ellingtons storband eller Arne Domnérus musik? Bluesens mjukt
smekande toner och visornas förvandling genom saxens melodiska vågor och svall.
Så fick vi oss undfägnat de ’tvåhundra åren’, väl
förpackat och ackompanjerat av Johan-Magnus på piano. Det var nyskrivet julkort
av JMS, det var flöjtkonsert av J.S. Bach, Ravels Bolero, det var Kar Bertil
Jonssons julvisa, musik av Duke Ellington, George Martin m fl.
Per Bäcker kan spela allt med en renhet, känsla och
inlevelse. Det är inte texter det handlar om – det är komposition, harmoni och
känsla. När han spelar kan man stiga upp till en annan sfär – ett själarnas rum
med en kommunikation och gemenskap långt över orden, förmedlad genom kropp och
rytm.
Helt lokalt och hemmagjort och ändå så universellt
och nyskapande.
(Veckobladet,
mars 2016)
”Bharat
Mata ki jai” Seger för moder India? När högern tar makten
10 am. Behagligt varmt när vi landar på den nya fina
Indira Gandhiflygplatsen i New Delhi denna fredagsmorgon i mars.
Vår vän väntar med bekväm Toyota och vi far ut på
den trefiliga motorvägen riktning Jaipur. Det är förbi rusningstiden men ändå
fullt med alla tänkbara bilar, bussar och lastbilar – vilken modern storstad som helst – men med 16 miljoner
invånare i The Capital City inte vilken som helst.
Här rivs och byggs den ena skyskrapan efter den
andra. Världens alla företag blandat med indiska, bostäder åt den allt mer
besuttna medelklassen, internationella skolor eller globala, som snart alla
grundskolor och gymnasier ståtat med. Indiens ekonomi går som smöret och växer
’snabbast i världen’.
Det finns en stark självkänsla här – världens mitt,
en kontinent med en stark allindisk offentlighet i medier, nyheter och
diskussioner. Tälten och skjulen som byggjobbarna från Rajasthan bor i är bara
en påminnelse om det lokala.
Vi är på väg till Gurgaon, en ny miljonstad strax
söder om Delhi och till en stor och bekväm lägenhet i ett modern bostadsområde
med gröningar, affärer och vakter dygnet runt.
Vi är mitt uppe i en nationell diskussion vad Indien
egentligen står för och framtiden, säger vår vän, sociologen. Allt är uppe för
prövning och nya definitioner.
(New Delhi, 19 mars 2016)
När
förnumstigheten urholkar själen
Vi är många som åkt
moralisk berg- och dalbana under det senaste halvåret.
Flyktingarna
Medkänslan -frivilligheten
Säpo- rädslan för
IS-folk
Kriget som aldrig tar
slut
Fassbinder rädslan,
Men här är det rädslan
för högerextremismen och det hela behandlas av byråkrater
Vi kunde tagit emot
betydligt fler via frivilligorganisationerna …
Vi ser det byråkratiska
förnuftet breda ut sig också i förhållande till de tiggande romerna … Oliver
Twistbilden …
Regeringens
tiggeriutredning (SVD Kultur Söndag 7 februari)
”En tia i en mugg inte
hjälper utsatta EU-medborgare i det långa perspektivet. Risken är att vi glömmer
dem som är för fattiga för att ens ta sig till ta sig till Sverige.”
(Februari 2016)
Utkast
av Thomas Lundgren, mars 2016
Mats
Olsson (V) – en andnupen sardin
På det senaste fullmäktigesammanträde var en av
punkterna en sedan länge bordlagd interpellation: ”Behövs spårvägen?”, ställd
till Anders Almgren (S) av Börje Hed (FNL).
I slutskedet av den 47 minuter långa debatten gick
Mats Olsson (V) upp i talarstolen och förbluffade – för att inte säga bluffade
-auditoriet och alla som följde webbsändningen med en berättelse om honom som
”andnupen sardin” på bussen till Ideon. En berättelse som mottogs som ett
bravurnummer av spårvägsanhängarna.
Mats Olssons belägg för att spårvägen behövs - och
det redan idag! – är att när han tar busslinje 6 till Ideon, tvingas han stå
som en ”andnupen sardin” på bussen, så trångt är det.
Nu hör det till saken, att busslinje 6 inte går till
Ideon. Den viker av vid LTH, och fortsätter sedan till Sparta, där han har sin
arbetsplats (Ekonomihuset), och vidare till Östra Linero.
Faktum är att den enda buss som går till Ideon (med
ändhållplats ESS) är buss 20. Det är dessutom den enda stadsbuss som utgår från
Lund C.
Busslinje 6, som utgår från Klostergården, plockar
upp resenärer på vägen till Lund C, där långt ifrån alla stiger av. Med nya
påstigande vid Lund C är det inget konstigt att just den bussen i rusningstid
kan vara mer eller mindre fullsatts vid avgången från Lund C.
Det Mats Olsson inte tycks ha klart för sig, är att
han inte skulle ha någon nytta av spårvägen, såvida han inte vill ha en
10-minuers promenad (700 m) till sin arbetsplats från Ideon. Enklare och
snabbare för honom vore att ta buss nr 1 från Lund C via Sölvegatan till
Sparta. Fast det är klart, med spårvägen på plats, kommer 1:ans buss inte att
finnas kvar i sin nuvarande sträckning. Det blir följden av att St.
Laurentiigatan stängs för all busstrafik. Om 1:ans buss skulle fortsätta
trafikera södra Universitetsområdet, skulle den först tvingas ta omvägen via de
hårt trafikerade gatorna Spolegatan – Kung Oskars väg – Kävlingevägen –
Bredgatan innan den når Allhelgona Kyrkogata och Sölvegatan.
Men vem bryr sig?
Inte Mats Olsson i varje fall.
Det som gör det omöjligt att debattera spårväg med honom är att han inte
bara är faktaresistent, utan att han, liksom många av hans meningsfränder har
satt sin okunnighet i system vad gäller spårvägen och alternativen.
När
orden inte räcker till: Fantastisk musik i nuet av Vocal Art Ensemble i Allhelgona!
Jag är inte musikkunnig eller
musikvetare, men jag kan ändå inte låta bli att berätta om en otrolig konsert i
Allhelgona i lördags (27 februari). Jag var beredd på modern körmusik, men jag
visste inget om Vocal Art Ensemble of
Sweden. Jag var där för att jag är konsertvärd för Helgo.
”Musik i nuet” stod det, vad är
det?
Så brakar det loss med Érik
Ešenvalds ”The new moon”. Ett kraftfullt anslag som direkt fyller hela kyrkan.
Vi rycks med i ett musikaliskt äventyr, en kör som fyller ut hela den fina
akustiken i vår kyrka, som om den vore en hel symfoniorkester. Solisterna:
”Flöjternas” spel som en porlande bäck eller ”klarinettens” forsande älv,
”violinernas” vinande över bänkarna, barytoner som en urkraft. Skönt, vackert…
det är bara de fattiga orden för en upplevelse, musik som lyfter oss in i annat
rum, över orden in i en rytm och en känsla fullständigt egen. I nästa stund
dramatik och smärta …. så oerhört gripande rakt in i en.
Det är också någonting mycket mer -
det är en mäktig livsnärvaro i sången. Den senaste CDn heter ”Urgency of now”.
Det handlar om våra liv just nu i en tid av så mycket olösta konflikter och
lidande:
Det är de statslösas kamp för sin
rätt
Det är miljön som vi måste rädda
Det är krigen och flyktingarna
Kan barmhärtigheten vänta?
Kan vi se vår roll i allt detta?
Så länge vi lever kan vi ännu välja
det goda
Det är ingen tvekan om att
Allhelgona med Johan-Magnus i spetsen är Lunds främsta musikscen i dag. Här är
den bästa akustiken. Här skapas och uppförs den nya musiken, ibland för första
gången. I morgon är den redan klassisk.
Den görs i sammanhang som är större
än jag eller du, större än oss som liten grupp – ett sammanhang som pekar inåt
och utåt.
(Veckobladet, mars 2016)
Jag tycker att svensk sociologi är en katastrof! Vi
befinner oss i ett av historiens stora experiment där klankulturer och andra
kulturer möter historiens mest individualiserade samhälle. Och denna
konfrontation utspelas i olika sociala mikroprocesser. Och i denna konfrontation
uppstår helt nya sociala fenomen. Som en bas borde vi använda
Chigcagosociologin som uppstod i den dåtida världens största sociala
smältdegel. Och Sverige är idag en sådan konfrontationsdegel. Och dessutom med en mycket större variationsbredd än i det dåtida
Chicago, där fanns det t.ex. väldigt få muslimer och och personer som var
baserade i klankulturer. Att få forskningspengar, ett exempel, det finns fler,
för att undersöka hur olika myndigheter samverkar mot olika former av extremism
må vara väldigt svenskt, ett uppföljande av den Oxenstierniska traditionen, men
det ger ju ingen kunskap om det verkliga sociala livet i dess pågående
konfrontationer. Vi måste se det nya som händer och förstå för att få kunskap
som kan användas för att få underlag för vad man skulle kunna åstadkomma med
adekvata åtgärder. Detta borde vara en helt central uppgift för svensk
sociologi. Senmodernitetens mest avancerade sociala experiment pågår utan att
det pågår en social forskning som skulle göra det möjligt att förstå vad som
händer. Just nu verkar det finnas i Sverige ett antal omhuldade sociala
tvångströjor som gör det omöjligt för oss att förstå vad som verkligen händer.
Det finns ingen forskning som direkt konfronterar verkligheten såsom den
utformas och som försöker förstå vad som händer just nu. Och så verkar man ju
dela ut forskningspengar utifrån en beröringsskräck med de omedelbara sociala
processerna. Men det beror kanske på att de nutida sociologerna inte vill
besmutsa sig med att gräva i verkliga sociala processer. Inga skitiga händer
för oss!
PeO
April 2016
Ett dammigt traditionellt universitet kan bringa ljus ibland. I torsdags framträdde en av årets hedersdoktorer i Lund. Amerikanska författaren Marilynne Robinson stod på scen i den humanistiska aulan inför fullsatt publik.
Det var inte helt lätt att förstå den lågmälda innantilläsningen av färdigt manus. Det var amerikanskt förstås. Diskussionen om evolutionsläran till exempel.
Men det var mer än det, mycket mer. Här är någon som uttryckligen står upp för människovärdet på en akademisk piedestal! Inte bara humanism i största allmänhet utan en etik i det sociala livet.
Våra liv är inte bara robotar i en värld av ekonomisk nyttomaximering. Livet som människa, så långt vi vet igenom historien, är omsorg och omtanke och den är allt det sköna vi kan tänka oss. Det är bilder, musik, rörelse, dofter, beröring och tal i omfamning.
För Marilynne är det en gudomlig kraft, ett inre ljus som finns i oss. För oss i stort sett sekulariserade på andra sidan Atlanten är tanken på Gud som alltings ursprung och mål nästan helt främmande, men kanske är det heliga större än så? Vad vi skapat genom historien är en kärna av gemenskap i omsorg och skönhet.
Hur ska vi förstå det? Skapade till Guds avbild eller skapare av en helig förståelse av oss själva? Både och duger kanske bra. I den europeiska teologin finns en förståelse kring hur vi befriar oss från utefrånstyrningen till ett tillstånd av subjekt med eget ansvar i världen, myndiga så att säga (Bonhoeffer till exempel). Jag och du blir ansvariga.
Det onda som vi gör varandra och världen kan inte förstås på det sättet. Det finns som en antites till nåden att inbjuda och förlåta. En ofta möjlig utväg i en kaotisk värld av konkurrens och egen framgång. När utvägen blir ett system är vi låsta, men förhoppningsvis inte för evigt.
Att sträcka ut handen och ge varandra förlåtelse och omsorg är den nåd vi kan finna i denna värld. Den världen är full av skönhet och tillit. Enklare kan detta kanske inte uttryckas.
(Veckobladet, Maj 2016)
Ett
ödesdigert avsked?
Kampen mot terrorn har urartat till en kamp mellan
två monster som står spegelvända mot varandra. Å ena sidan den västerländska
kolonialismen och oljeimperialismen under drygt hundra år, med stöd åt
diktaturer och förtryck av vanligt folk, å andra sidan en folklig traditionell
och religiöst präglad opposition som krossas av invasioner och militärkupper
med västs goda minne. Det koloniala monstret har fött det upproriska monstret i
form av Al Quaida och Daesh. Västs vidriga våld har lett till ett avskyvärt och
till synes galet monster till motståndare.
Västs drönare och bomber mot civila är inget recept
för fred utan bara mera våld.
Västs idologiska övertag varar dock bara så länge
väst har den ekonomiska, politiska och militära makten. Europa ser alltmer ut
som en total förlorare i denna kamp. Inte ens sin, i egna ögon,
”civilisatoriska humanism” kan man längre försvara när förtvivlade
krigsflyktingar står för dörren.
Var finns förmågan att vänd upp och ner på historieskrivning
och se saker i ett mer nyanserat ljus? Kineser och indier har mer av nyanserna,
men när får de ett avgörande inflytande på världspolitiken?
Ska allt krossas i denna polarisering? Är Mehmet
Kaplan ett drevets offer i denna ideologiska kamp eller en bricka i ett
jihadistiskt spel om makten över sinnena i Europa? När får vi veta det?
Om han är offer har vi missat en viktig chans till
samarbete och försoning med de reformistiska krafterna i den muslimska världen,
som är så viktigt just nu.
(April, 2016)
När
”himlen ler i vårens ljusa kvällar”
(Krönika till Veckobladet inför fredagen den 13 maj)
1:a maj! Med de ljuva tonerna i örat från sista
april-bålet på St Hans tågar vi under de röda fanorna, som så ofta förr, mot
Stadsparken och tal av Jonas Sjöstedt. Det är trevliga återseende – fint att
vår generation är med ett litet tag till.
Kylan har vikt för solens sprängkraft. Nu, när vi
inte längre behöver klaga över och uthärda ”denna torra och kalla vår” behövs
våra krafter på annat håll.
I Köpenhamn visas en utställning över den smygande
radioaktiva förgiftningen av vår jord. Provsprängningar och små läckor från
alla kärnkraftverk och forskningsanläggningar – Lund bidrar snart med en läcka:
ESS. Snart är vi alla självlysande. Då behövs kanske inte något slutförvar.
I Tyskland säljer ”vi” ut brunkolet till tjeckiska
riskkapitalister. Det går inte, enligt Åsa Romson, att stoppa på grund av de
regler som statliga Vattenfall följer – en av flera fatala insatser av den
borgerliga regeringen.
Frågan är om inte denna handfallenhet inför
regelverken i stället stoppar Miljöparitets närvaro i riksdag och regering.
Eller som Veckobladets redaktör Göran uttrycker saken: ”En Fridolin med en
brunkålsbit på bordet i slutdebatten i 2014 års val. Kan det bli ett mera
brutalt slut på ett miljöparti?”
Som tur är miljörörelsen större och verkar genom
många strömningar och organisationer. Dags att föra upp alla frågorna igen i
den offentliga debatten och agitationen.
Jonas Sjöstedt hade ett guldläge och han tog verkligen
chansen. Det är ingen tvekan om att vänstern har flera viktiga alternativ till
den borgerliga politik som nu förs. Vi uppmanades att gå med i V eller
ungdomsförbundet. Det är nog bra men för att bli en kraft att räkna med krävs
faktiskt en mycket bredare insats. Vi måste verka överallt i alla de
organisationer och rörelser som är systemkritiska idag – grenar av den
internationella rättviserörelsen. Fi kan bli ett riksdagsparti om vi ställer
upp för dem. De behövs!
Det krävs en djupare av analysen av staten och
kapitalismen. Vi måste frigöra oss från föreställningen att den fria marknaden
nu hotar att förgöra staten. Ingenting är mera felaktigt. Statliga regler och
byråkrati är i dag djupt sammanflätad med finanskapitalismen och annat rofferi.
Nya regler avtalas hela tiden som nischar in företag
i monopol kring olika varor och tjänster. Tänk bara på Stockholms taxi som har
avtal med Riksdagen och förser kunderna med kontakter med prostituerade. Det
kallas beställare och utförare!
Utvärderingen består av kvantitativt mätbara
prestationer, benämnt ”New Public Management”. Snart är det mesta underkastat
denna ytliga och missvisande praktik.
Allting kan utnyttjas, korrumperas och blir svart
som natten, som nu senast när det visar sig att Högskoleprovet är till salu för
100 000 kr. Studenter är uppgivna. ”Om de sedan klarar av att utbilda sig
till läkare, må det väl vara hänt” som en student uttryckte det i Dagens Eko
idag.
Man kan tro att jag anmärker på händelser i
marginalen och att staten egentligen står för det goda, det gemensamma och
styrs av en ämbetsmannaetik. Men det onda sitter idag djupare än så och det går
inte bara att ’renovera’ bort, som det stod i huvudparollen för första
majtåget.
Vi har aldrig haft så många regler som idag och fler
hjälper inte mot detta monster av privata och offentliga byråkratier i symbios.
När fjärde AP-fonden är delägare i riskkapitalet Nomad Foods och alltså
delaktiga i beslutet att lägga ner Findus i Bjuv kan denna sammanflätning inte
bli tydligare.
Korrumperade politiker och tjänstemän har vi så det
räcker och när de får sluta blir de anställda på höga poster i det s k fria
näringslivet. Undrar om tjänstemannen som läcker högskoleprovet kan infångas.
Blir hen straffad, finns det säkert en bra bonus från den maffia som säljer
tjänsten på nätet.
Regelrätt sammelsurium med andra ord. Dags för
omstart för en radikal analys av det samhälle vi nu lever i. En bra början är
att läsa David Graebers bok Reglernas
utopi – Om teknologi, enfald och byråkratins hemliga fröjder (Göteborg:
Daidalos 2015)!
(Veckobladet,
13 maj 2016)
Förändra
världen eller ’bara’ sig själv?
”Det är kallt. Det är
grått. Gatorna är tomma. Var är alla människor? … Det är som en tomhet som
breder ut sig i kroppen. Ovanpå den sinnliga tomheten läggs den fysiska. Inga
människor som stöter ihop med en på trottoarerna, inga små barnhänder som letar
sig in i ens hand.”
Så här kändes hemkomsten från ett och halvt år i en
indisk eller peruansk slum. Det skildras av Cecilia Jonssons i boken Pionjärvolontärerna. En internationell
generation i föränderlig tid (Göteborg: Makadam 2015). Den handlar om de
svenska frivilliga hjälparbetarna som för biståndsorganisationen Svalorna for
ut till Indien och Peru på 1960-talet och arbetade utan lön under ett och ett
halvt år.
Det är en välskriven och medryckande bok med
literära kvalitéer. Vi följer fjorton volontärers resa, arbete och hemkomst.
Det hela sätts in i en historisk kontext som förändras över tiden. Det är
Sverige som priviligierad nation efter kriget och framväxten av välfärdsstaten,
som förvandlas i uppbrottet från en socialdemokratisk hegemoni och med en
vänstervåg bland den växande skaran studenter vid universiteten.
Viljan att göra det goda var naturligtvis inget
nytt. Vad som var nytt var bistånd och volontärer. Ungdomar över hela
västvärlden organiserades av Internationella Arbetslag, Fredskåren i USA och
framväxande frivilligorganisationer av olika slag.
Hjälpen de skulle ge var den som redan fanns för
samhällets olycksbarn, de fattiga i industrivärlden i väst. Barnkrubbor,
matutdelning, skolning i hygien och sanitet, skolor, hantverksutbildning och
kooperativ av olika slag. I Svalornas fall var förebilden Abbé Pierre, den
franske arbetarprästen som började med att hjälpa hemlösa i Paris.
Det var bara det att det skulle ske i en ny kontext:
u-länder med massor av fattiga efter kolonialismens härjningar. En helt ny
kultur. Vem skulle man hjälpa och med vad? Det kan sannerligen inte ha varit
lätt för de oftast oerfarna och många fall icke professionellt utbildade att
göra någonting vettigt. Dessutom skulle de leva som de fattiga och blev därför
sjuka av alla nya bakterier och smittor.
Volontärerna tog sig igenom i de flesta fall.
Verksamheter slumpvis ute i misären blev stabila. Det togs sedan över av de
lokala medarbetarna och så småningom blev det de lokala organisationerna, som
utformade nya verksamheter inom t ex kvinnofrigörelse och ekologiskt jordbruk,
som fick stöd av Svalorna i Sverige. Idag skickas inga volontärer, utan bara
praktikanter för att lära sig på ’fältet’.
Hur ser spåren ut? Vad blev det för resultat? En sak
är den påtryckande effekten kring sjukvård för alla och grundutbildning – som
nu är långt mera utvecklad i Indien och Peru om än fortfarande bristfällig. En
annan är de kunskaper som förmedlades till andra biståndsorganisationer och en
intresserad allmänhet i Sverige. En tredje är de klassresor som folk gjorde
genom Svalornas olika projekt. Deras barnbarn studerar i några fall vid
universitet i USA eller jobbar inom internationella företag och organisationer.
Stod sig insatsen över allt annat som hände? När
volontärerna kom hem var det ofta som att få en iskall spann vatten över sig.
Borgerlig välgörenhet skrevs i rött över ordet volontär. I stället för att
pacificera befolkningen med nödhjälp skulle man ju mobilisera dem till
revolution och befrielse från utsugning. De kunde inte okunniga svenskar göra!
Det var Castro och Che Guevara som gällde!
Det blev ju inte så mycket av de parollerna,
strejken i Malmberget till trots, men de återvändande volontärerna kastades ut
i en hopplös motsättning till tidsandan. Hade man gjort rätt eller fel? Många
försökte förneka och glömma andra tydde sig till vissheten att man i alla fall
hade gjort så gott man kunde och att man hade lärt sig något för livet. De flesta
gick politiskt till vänster om de inte redan var det. De utbildade sig och blev
socialarbetare, lärare, biståndsarbetare mm – några forskare. Hos alla lever
ännu en glöd för att engagera sig frivilligt i olika organisationer.
I efterhand ter sig hela volontärprojektet på
60-talet som naivt, men vad ska man då tycka om vänstervågen i Sverige under
samma tid?
Det här är en fängslande och autentisk bok. Boken
gör volontärerna rättvisa genom sin allsidiga skildring av deras egna
upplevelser och reflektioner.
Det är en sociologisk bok som kan nå många. Med
utgångspunkt i biografi- och generationsbegreppen och med fokuserade
livshistoriska intervjuer blir den till ett stycke levande samtidslitteratur.
Sociologin verkar i bakgrunden till en rik berättelse och förståelse.
(Fria
tidningen, maj 2016)
Sociologin
om framtiden – alldeles för splittrad?
”De framtider vi vill ha – global sociologi och
kamperna för en bättre värld”. Detta var titeln på den internationella
sociologikonferensen i Wien 10 – 14 juli i år. Tusentals deltagare från hela
världen i 65 olika ämnesgrupperingar, med över 750 seminarier.
Konferensen framstår lätt som ett myller av forskare
och ämnen från ekonomi, freds- och konfliktforskning, utbildningssociologi,
konsternas sociologi till folkliga rörelser för förändring och allting där
emellan. ’Pyttipanna’ med andra ord. Var finns de röda trådarna?
Det är inget konstigt med denna mångfald.
Pluralismen kulturellt och lokalt är påtaglig och ändå är vi intresserade av
varandras analyser. Till grund ligger en förståelse av sociala roller inom
olika institutioner i samhället. Det som gör sociologin till en bred
samhällsvetenskap är att dess förståelse spänner över de fem grundläggande
kraftfälten i samhället: det ekonomiska så väl som det ekologiska, kultur- och
status-strukturer såväl som det politiska. Varje område har en autonomi och kan
inte återföras på varandra men det viktiga är hur de kombineras och kan
analyseras på olika sätt i konkreta samhällen. Tydligast finns denna grundsyn
hos den svenske sociologen Göran Therborn i boken Världen - en inledning 2011.
Det
som mer än någonsin håller ihop denna kanske brokiga familj av samhällsanalyser
är den nu allestädes närvarande kontexten i form av yttre krafter:
globaliseringen genom kommersialisering och ökande ojämlikhet,
miljöförstöringen som hotar hela vår jord och krigen som dödar och tvingar folk
i miljoner på flykt. Dessa
krafter är intimt förknippade med varandra.
Man kan knappt finna en by längre där inte
marknaden, reklamen och Internet når fram och genomsyrar livet, ett politiskt
styre som inte påverkas lika mycket av Washington och de internationella
relationerna som av de folkvalda, eller en kontinent utan terrorism och dess
följder.
Över en natt kan vanligt folk bli av med sina
besparingar genom devalvering och inflation beslutad långt borta. Över en natt
kan klimatförändringar, torka och fattigdomssjukdomar drabba och skörda många
liv. Över en natt kan folk förvandlas från bönder till flyktingar undan ett
inbördeskrig.
Men över en natt kan också folk ockupera ett torg
som på Tahiri-torget i Kairo 2011 och tvinga fram ett regimskifte, eller som på
Taksim-torget i Istanbul 2013 för att stoppa ett köpcentrum i den närliggande
Gezi-parken. Dessa är exempel på vår
tids spontana folkrörelser. Internet och sociala medier gör en social och mer
jämlik mobilisering kring rättvisa och miljöfrågor möjlig. Dagens folkrörelser
är ickeauktoritära och demokratiska på ett nytt och djupare sätt. De handlar
lika mycket om egen identitet och värdighet som om politik och ekonomi.
Hur arbetar man för en bättre värld i en tid av
överväldigande media-brus dominerad av köpochsäljreklam och kontrollerad av
konservativa ’behålla makten’ kapital? Hur undviker man bli stämplad som
världsfrånvänd idealist, när man står upp för sociala rättigheter och andra
värden? Hur når man ut med alternativa och kreativa framtidsföreställningar
grundade i samhällsforskning?
Det saknas inte starka signaler. Förra
världskonferensen i Yokohama 2014 hade som titel ”Hur ska global sociologi
förhålla sig till ojämlikheten?” Nästa konferens, i Toronto 2018,
kallas ”Makt, våld och rättvisa”. Dessa teman träffar själva hjärtpunkten i
en galen och självdestruktiv värld.
Den avgörande frågan för sociologin är hur
samhällsrelevant den kan vara eller bli: på en gång akademisk och samtidigt en
stark kraft för social förändring. Jag tror det handlar om tre viktiga saker.
Jag är inspirerad av de gemensamma sessionerna på konferensen, inte minst
sociologinestorn Alain Touraine och av samtal med bl. a. Lundkollegan Håkan
Hydén kring dessa.
För att bli relevant för gemene man och i
samhällsdebatten måste sociologin som samhällsvetenskap står över partipolitik
i de allra flesta sammanhang. Den måste vara en objektiv analys av empiriska
fakta grundad i en gemensam värdestruktur
kring mänskliga och medborgerliga rättigheter, som har vuxit fram under
sekler av kamp för demokrati mot alla former av auktoritära styren.
För det andra måste sociologin vara både en konkret
och kritisk intervention kring grundläggande frågor om varför saker och ting är
så illa som de faktiskt är. Men hur?
Todd Gitlin, den gamle studentledaren för SDS i
sextiotalets USA och numera sociologiprofessor, föreslog rakt på sak. Kartlägg
vilka sociala grupperingar och krafter som kontrollerar och tjänar stora pengar
på produktionen av och användningen av fossila bränslen. Sambandet mellan dess
användning och klimatförändringar är nu välkänt. Publicera resultaten vitt och
brett. Bilda grupper, skapa opinion.
Ingenstans vore detta kanske lättare än i Sverige där vi nu säljer vårt
statliga innehav av brunkol i Tyskland till tjeckiska riskkapitalister.
För det tredje måste sociologin vara en entusiastisk
kraft, en tro att vi verkligen kan förbättra världen genom studier,
folkrörelser och en demokratisk stat. Det handlar inte om fantasier. Idéer och
relationer bland indianer i Sydamerika och bland afrikaner användes på
konferensen som inspiration för social samlevnad – perspektiv som just betonar
det ömsesidiga beroendet som är sociologins kärna, eller som en kvinnlig
afrikansk sociolog uttryckte det genom att citera sina hälsningsfraser:
-
Hej, hur mår du?
-
Hej, jag mår bra om du mår bra!
Juli, 2016
Resekrönika
Das
rote Wien – den första välfärdsstaten
Wien mitt i juli, trettiofem grader varmt och en
strid ström av turister vid alla palats, kyrkor och minnesmärken. Det är
internationell sociologkonferens på temat ” Den framtid vi vill ha – global
sociologi och kampen för en bättre värld”. Den är spännande och intressant men
lika intressant är Wien som stad, kultur och uttryck för den österrikiska
historien. För mig är den tidiga socialdemokratins framgångar, storhet och
dramatiska nederlag mest fängslande inte minst i kontrast mot det politiska
Österrike vi känner i dag.
Det är en pampigt vacker stad snarare än mysigt
gammalt medeltida med smala gränder. Nästan varje stenfasad är smyckad som ett
slott, gatorna är breda med sina banor för spårvagnar, bussar-bilar och
cykelbanor. Trafiken måttlig, nästan aldrig igenkorkad, men avgaser är det lika
fullt i den stillastående värmen. Här fungerar de smala små spårvagnarna i ett
finfördelat nätverk för enskilt vardagsresande i en lugn ström. Inga massor som
ska från en punkt till en annan på morgonen och eftermiddagen!
Detta är nog Europas rikaste kulturstad alla
kategorier. Vi känner ju den rika musiken bäst, från Haydn till Arnold
Schönberg i alla fall och den spelar överallt trots att det är sommarlov.
Konstsamlingarna är enorma från hela Europas historia, men mest spännande är de
konstnärer och arkitekter, som framträdde i Wien slutet av 1800-talet med namn
som Otto Wagner, Gustav Klimt och Egon Schiele. Secession var ordet för denna inriktning – ett tillbakadragande för
att renodla! Naket, existentiellt och ångestfullt är bara tre av många starka
sinnestillstånd som man känner inför denna konst.
Lägg därtill Freud, Wittgenstein och Hayek och det
litterära Wien, nu kvar som kaféerna där även Lenin och Trotskij satt i sin
exil. Man behöver inte precis åka på konferens för att fylla tiden.
Wiens storhet byggs upp under släkten Habsburgs
feodala imperium från slutet av 1200-talet till 1918 och dess förändring över
tiden. Den storslagna musiken, konsten och det jättelika hovlivet byggd på
böndernas slit och beskattning och tidvis inkomster från Spaniens kolonier.
Legitimiteten kom sig av en stat som kallades tysk-romerska riket fram till
dess upplösning 1806 när Napolons arméer hade intagit staden. Sedan blev det
bara Österrike och Ungern och en mindre monarki.
Här sker en gradvis ekonomisk förändring och
industrialisering under 1800-talet. Vid sekelskiftet är arbetarklassen
välorganiserad både politiskt och fackligt.
När monarkin faller samman i slutet av första
världskriget och Wien blir en självständig rådsstat i republiken Österrike, så
tar socialdemokratin makten i staden med en egen teori, den s k
Austro-marxismen, som förespråkar en reformistisk väg till socialismen som en
tydlig kontrast mot den ryska revolutionen.
Wikipedia beskriver politiken så här:
”Omfattande bostadsprogram för att bygga bort förslumningen och
hälsovård, självförvaltning av bostadsområden och omfattande
utbildningsprogram med egna skolor byggdes upp av Austromarxisterna för att öka
arbetarklassens medvetenhet och där sådana som Bauer, Hilferding och
Adler (rörelsens ideologer, min
anmärkning) själva deltog som lärare. Syftet var delvis att via
"Exemplets makt", visa det övriga konservativa
Österrike
på vad som kunde genomföras rent praktiskt om man gick samman för en politik
som tjänade folkflertalet och på så vis nå utanför Wien.” (https://sv.wikipedia.org/wiki/Austro-marxism)
Allt detta finns dokumenterat på museet ”Waschsalon
- Das rote Wien” som finns på Halteraugasse 7 och lätt nås med spårvagn, linje
D. Öppet torsdag och söndag eftermiddag. Det är en fascinerande resa från de
första fackföreningarna och partibildningen, via press som ett Veckoblad från
1878, till den tid då man genomförde sina idéer, 1919 – 1933.
Slutet blev en katastrof genom fascismens seger i
politiken och den nazistiska inmarschen 1938. En politisk anda som ännu på
många sätt dröjer sig kvar i dagens Österrike.
I Sverige däremot blev denna ”Austro-maxism” klart
inspirerande för socialdemokratins utveckling, liksom i de andra nordiska
länderna och i Frankrike och Tyskland – ett arv vi fortfarande försöker
förvalta om än med ökande svårigheter och motstånd från en allt borgerligare
tidsanda.
(Veckobladet, augusti 2016)
Veckobladet
recenserar:
En
enkel till Damaskus
Konflikterna och krigen i Mellanöstern är vår tids
största tragedi. Ända sedan 1960-talet har konflikterna präglat relationerna i
denna del av världen och den har succesivt dragit in allt fler delar av världen
i en låsning, som inga krafter tycks rå på. Terrorn, kampen mot terrorn och
massflykt från krigets Syrien är den senaste fasen i denna katastrof.
Vad är de största ideologiska och sociala hindren
för samarbete och försoning? Vad kan utgöra en gemensam grund för samtal kring
samarbete och försoning i regionen? Hur kan vi utforma det praktiska
fredsarbetet?
Här är arbetet med flyktingarna det viktigaste. En
effekt av krigen vi inte kan värja oss mot. Sådan flyktingmottagning sådan
fred.
Men det är så mycket mer vi kan bidra med. En vision
av framtid och framsteg på egna villkor i Mellersta Östern.
Till det engagerande fredsarbetet måste vi idag
räkna den exilsyriska symfoniorkestern SEPO som nu turnerar i Europa och den 12
september spelade inför ett nästan fullsatt Malmö Live. Ett sjuttiotal musiker
på alla de klassiska europeiska instrumenten som fiol, viola, cello, flöjter,
klarinetter osv. De är flyktingar från Damaskus med omnejd och många spelade
tillsammans där före krigets utbrott 2011. Sydsvenskan hade en artikel om
orkestern men ingen recension av innehållet och vad det stod för.
Det var inte Mozart, Beethoven eller Vivaldi de
spelade utan nutida musik, vilken skapats för dessa instrument och mer
orientaliska instrument, som en enkel träflöjt och oud (ett slags luta), av
syriska kompositörer – en del av musiken också skapad av orkesterns egna
medlemmar.
Det var en fantastisk musikalisk resa genom olika
stämningar, rytmer och toner i för oss sällsynta kombinationer. Medryckande
fagert som i ”Mitt underbart vackra hemland” av Jehad Jazbeh, dramatiskt
lockande med trummornas dån i Kinan Azmehs ”Bröllop” där kompositören själv
excellerar i trollbindande toner på sin klarinett eller den späda klara tonen i
”Konsert för flöjt och orkester” av Shafi Badreddin med Mohamad Firyan som
solist. Det är som om en förtrollad näktergal plötsligt ljuder långt över och
bortom sitt register. När de spelar ”En enkel till Damaskus” med dovt och kärvt
tonfall uppblandat med skärande smärta upplever man den vånda och förtvivlan
som exilen är. ”Mitt älskade land i ruiner.” Musik för en regim som inte
lyssnar men borde göra det. För alla andra en klagan som inte får tystna.
Vi möts i en gemenskap utan ord, men med alla andra
sinnen uppslukade av denna österländskt filharmoniska sammansmältning och egen
obändiga autonomi på en och samma gång. Ett gemensamt kulturarv att utgå från
och mötas i.
(Veckobladet,
september 2016)
Gör
Värnplikten till Samhällstjänst
Nu när värnplikten blir aktiverad igen borde vi
diskutera om den inte ska gälla alla ungdomar och kallas samhällstjänst. Den
kunde utformas för 6 månaders utbildning och utförande av viktiga
samhällsfunktioner som idag är eftersatta inom skolor, vård, omsorg,
samhällsskydd, brandskydd & livräddning och inom det militära.
När man studerar ungdomsarbetslösheten mellan 20 –
24 år kan man konstatera att i konkurrensen om jobben så får inte de med
bristande språkkunskaper, inga eller dåliga gymnasiebetyg, och brist på
”uppförandekod” plats. Instängda och beslöjade flickor som inte får röra sig
fritt; pojkar som inte vet hur man hälsar och tilltalar på ett acceptabelt
sätt. Det verkar spela liten roll att de är de artigast på bussen.
Vissa viktiga sociala roller för unga vuxna fattas. Extra
jobb, lärlings- och praktikjobb går inte till de ungdomar som behöver dem för
att socialiseras in i vuxen- och arbetslivet. De går till sommarjobbande
studerande och som deltidsjobb för studerande och de allra flesta rekryteras
genom sociala nätverk i familj och vänskapskrets.
Hopplösheten hos de som står utanför
leder till isolering framför datorn eller medlemskap i gäng, flera kriminella,
ett stort svart hål. Många är spel- och drogberoenden, en del har sympatier för
IS.
Samhällstjänsten kunde organiseras i samarbete med,
förutom det militära, folkhögskolor, studieförbund och ideella föreningar.
Dessa organisationer tjänar redan nu som fostrande av de ungdomar som kommit
snett men har tillräckliga nätverk för att ta sig vidare mot arbetslivet.
Samhällstjänsten skulle bestå av fostran till
medborgare, genomgång av viktiga regler och lagar parat med historiska
tillbakablickar över Sverige, Europa och Världen. Vår ekonomiska och politiska
historia från bondesamhället till dagens tjänstesamhälle. Organisation, etik
och samarbetsformer. Trafikutbildning skulle ingå. Idrott och hygien skulle
vara ett väsentligt inslag. Har man inte lärt sig att duscha innan så får man
lära sig det nu. De värnplikta ska också uppmuntras att utöva någon hobby och
gå med i ideella föreningar.
När ungdomarna sedan får praktisera och jobba inom
olika institutioner och organisationer så ska det ske med ordentlig handledning
och feedback från deras grupp inom samhällsskolan.
Det här skulle lösa tre stora problem som vi nu har:
En låg men tillräcklig ersättning under samhällstjänsten skulle lösa upp
låglönediskussion där olika parter har gått i harnesk och inget händer.
För det andra skulle samhälstjänsten minska
arbetslösheten bland ungdomar och ta bort det svarta hål som många ungdomar nu
hamnar i.
För det tredje skulle den medverka till en starkare
integration av nyanlända flyktingar. Genom att göra saker tillsammans i
blandade grupper skulle regler bli tydliga i det sociala samspelet och
språkinlärning underlättas.
(Veckobladet, oktober 2016)
Ett
svagare USA – en farligare situation men också en chans till framsteg
Trumps oväntade valseger har lett till att vi går in
i en stor och osäker period i världspolitiken.Trumps motsägelsefulla utspel
kring USAs roll kommer inte att underlätta en konsekvent linje, särskilt inte
som han har många motståndare inom det republikanska lägret som kan sätta
käppar i hjulet.
Åtta år med Obama väckte förhoppningar om en ny
utrikespolitik framförallt i förhållande till de globalt så viktiga
konflikterna i Mellanöstern. Det var inte Obama som invaderade Irak, som gav
upphov till framväxten av IS. Det var i stället Obama som vid sitt tillträde
utlovade en självständig arabisk Palestinsk stat, ett viktigt steg på väg mot
fred i Palestina. Fredspriset till honom delades dock ut alldeles för tidigt,
som vi nu vet.
Nu sitter vi med facit i hand. USA kunde inte välja
sida ordentligt i Syrien när den regimen utsattes för det samlade upproret från
islamister och demokratiska krafter. Detta öppnade för Rysslands ökande
inflytande i allians med Al-Assad.
Möjligheten till fred i Mellanöstern behandlades vid
ett viktigt samtal i Lund i går kväll. Fyra forskare, Jan Hjärpe, Anne Sofie
Roald, Ulf Bjereld och Kenneth Hermele diskuterade kring problematiken. Tålamod
och långsiktighet är orden som först kom till uttryck. Sverker Oredsson i
publiken jämförde med 30-åriga kriget, som dog ut på grund av krigströtthet,
men som dock resulterade i en fred med en i stort sett fredligare utveckling i
de olika nationalstater som blev följden.
I hundra år har väst dominerat utvecklingen i
Mellersta Östern. Först genom koloniseringen av Egypten, Syrien, Irak och
Palestina. Sedan genom interventioner för att säkra tillgången till olja.
Samtliga ingrepp i stort sett blinda för historiska realiteter och politiska
strukturer. Resultaten har blivit sönderfallande statsbildningar och de
inbördeskrig vi nu bevittnar.
Kolonialstyren innebar bygget av statsbildningar där
olika minoriteter fördes samman i artificiella och övergripande maktstrukturer,
som skilde sig radikalt från mer lokala självstyren under det Ottomanska
imperiet. Visa minoriteter, som Alawiterna i Syrien och Sunni-muslimer i Irak
fick det politiska övertaget och makten i respektive land. De auktoritära
regimer som blev resultat var ändå embryon till moderna stater med möjlighet
till lika medborgerliga rättigheter för alla invånare. Invasionen av Irak ledde
till en destabilisering, utstötning av Sunni-muslimer och uppkomsten av IS med
sitt krav på en självständig stat, ett Kalifat, i Irak och Syrien.
Det monster som vi nu ser i IS kan betraktas som en
slags arabisk modernism, som försöker ersätta klan- och stamtillhörigheten med
ett medborgarskap. Förutsättningarna för en alternativ och demokratisk
statsbildning är då att slå ut denna statsbildning militärt men behålla
målsättningen att bygga stabila nationer.
Väst är nu inblandat av humanitära skäl och kan inte
utan vidare dra sig ut. Ett försvagat USA kan bädda för ett större europeiskt
inflytande. Alla tänkbara lösningar efter vapenvila måste prövas. I Palestina
till en början en två-statslösning på vägen mot en enda stat, i Irak och Syrien
ett självständigt Kurdistan och mindre statsbildningar på vägen mot full
demokrati i områdena. Klan- och stamtillhörigheten måste brytas genom denna
övergång, som kan bädda för demokratiska stater i framtiden. Det snart
femtio-åriga kriget sedan sexdagarskriget 1967 skulle kunna avslutas genom
olika övergångslösningar.
I USA under Obama har Kongressen nu beslutat att
stödja Israel med vapen för 36 miljarder dollar de närmaste tio åren. Det
beslutet lär Trump knappast kunna rubba. Men Europa skulle kunna spela en aktiv
roll genom sanktioner mot Israel för att få stopp på bosättningen på Palestinsk
mark och vapenvila, fredsförhandlingar och upprättandet av en arabisk
Palestinsk stat som en övergångslösning mot ett Palestina för både araber,
judar och kristna. Allt i enlighet med en faktisk Saudiarabisk fredsplan. Just
det, en Saudisk plan! Enligt Kenneth Hermele var det en sådan plan som Stefan
Löfven borde ha diskuterat vid sitt besök nyligen.
Rysslands stöd för al-Assad regimen i Syrien kommer
knappas att minska om USA drar sig tillbaka. Där heter en övergångslösning
vapenvila efter seger över IS och nya förhandlingar.
Vi kan nu se en möjlighet för Sverige att agera
starkt i dessa frågor. Vi har gott rykte genom generös flyktingmottagning och
vi har starka förbindelser med flera parter, t ex med Saudiarabien, Turkiet och
med kurderna. Fredskultur och tålamod är det viktigaste just nu.
(Veckobladet,
11 november 2016)
Mer
mod än pengar? Vad ska Malmö göra för att bli en hel stad?
Malmös väg in i framtiden är inte skriven ännu.
Staden har de senaste 25 åren genomgått en dramatisk övergång från industristad
till tjänstestad med många högkvalificerade jobb men också med väldigt
många lågkvalificerade jobb. 15 procent är arbetslösa, dubbelt
så många som i hela landet. Allt detta skildras förtjänstfullt i en stor
artikel i Sydsvenskan den 26 juni 2016. Heidi Avellan har nyligen anknutit till
denna förståelse av Malmös situation i en krönika i samma tidning (29 oktober).
Där pläderar hon för att Malmö behöver hjälp och förståelse, men vad är det för
hjälp Malmö behöver och hur kan Malmö lyfta sig självt?
Det stora problemet för Malmö just nu är att staden
har flest invandrare i Sverige i förhållande till sin folkmängd. Staden ’svämmas
över’ genom EBO, dvs. att det är fritt för flyktingar att bosätta sig hos
släktingar - kallat eget boende. Det blir billigare för staten, som står för
kostnaderna, men mycket dyrt för Malmö. Något måste göras!
Malmö kommun håller samtidigt infrastruktur och
service för många företag vars högavlönade anställda bor i rika kranskommuner
som Vellinge, Skurup och Lomma och betalar skatt där. Malmö är en fattig kommun
i förhållande till de sociala behoven. Skatteutjämning i all ära, men en
kommunsammanslagning vore det självklara. Det verkar inte stå på den politiska
dagordningen. Den borde göra det.
Malmö är framtidsstaden
med nya uppfinningar, ny teknik, nu snart med eget
universitet, ett
blomstrande kulturliv (teater, musik, konst, litteratur)
och med imponerande nya byggnader och institutioner, Turning Torso, Malmö Live
… Närheten till Köpenhamn och bron över dit är en del av det
spännande. Detta drar framförallt ungdomar från hela landet. Men som ett
damoklessvärd vilar passkontrollen över staden och kan dra ner investeringar
och antalet nya jobb.
I konkurrensen om jobben får inte de med bristande
språkkunskaper, inga eller dåliga gymnasiebetyg, och brist på ”uppförandekod”
plats. Instängda och beslöjade flickor som inte får röra sig fritt; pojkar som
inte vet hur man hälsar och tilltalar på ett acceptabelt sätt. Det verkar spela
liten roll att de är de artigast på bussen.
Vissa viktiga sociala roller för unga vuxna fattas. Extra
jobb, lärlings- och praktikjobb går inte till de ungdomar som behöver dem för att
socialiseras in i vuxen- och arbetslivet. De går till sommarjobbande studerande
och som deltidsjobb för studerande och de allra flesta rekryteras genom sociala
nätverk i familj och vänskapskrets.
Hopplösheten hos de som står utanför
leder till isolering framför datorn eller medlemskap i gäng, flera kriminella,
ett stort svart hål. Många är drogberoenden, en del har sympatier för IS.
Den vanliga fattigdomen drabbar ensamstående
med barn, arbetslösa, och drogberoende.
Hemlösheten är bara toppen på isberget.
Malmö drömmer sig igenom allt detta
genom de stora framgångarna för
Malmö FF, FC Rosengården och Malmö Redhawks. Idrotten
är Malmös ”religion”. Men bristen på egen framgång kan bli både inåtvänd sorg
och utåtriktad aggressivitet.
Uppdelningen i isolerade grupper (etniska och andra
segment) med
olika resurser, som existerar sida vid sida i Malmös ”anonyma”
storstadsumgänge, kan ses som en ömtålig 'jämvikt', en balans som är minerad
av 'orättvisor' och ibland av konkurrens om gemensamma resurser. Vad
gör fattiga ungdomar på sommaren när andra är på semester? Bränner bilar,
utmanar polisen? Något som är spännande och ”kul” helt enkelt. Svaret är inte
fler poliser.
Helheten är en salig blandning av skönhet, glädje
och möjligheter ihop med misär, uppgivenhet och svarta hål av förtryck och kriminalitet.
I denna värld gäller djungelinstinkten: att vara på rätt plats vid rätt
tillfälle och inte tvärtom.
Vad är lösningarna? Det behövs en social demokrati
och omsorg inom familj, skola, fritidsaktiviteter, politik och
arbetsliv. Invandrare har oftast en starkare tro på dessa värden än
svenskfödda. De kan starkt bidra till att stärka dessa värden om de ges chansen
fullt ut.
Vad kan kommunen göra? Integrera alla
i verksamheter. Skapa institutioner som ger plats åt alla, t ex
fritidsgårdar med autonomi, som är direkt knutna till skolor i området. Ideella
föreningar med kommunalt stöd täcker långt färre ungdomar än vad som behövs och
tillfredsställer oftast de som redan har det bra.
Ge röst åt dem som är i underläge i olika
former. Skapa alternativ för dem som faller utanför.
Kommersialisering av staden och dess platser,
byråkratiskt tekniska styrformer och centralisering, som nu är aktuellt i Malmö
kommun, går stick i stäv med dessa starka
behov. Omsorg är inte bara lagar och likabehandling. Den
måste levas ut mellan levande människor.
(Veckobladet,
18 november 2016)
XXX
Nära
medborgarna fast tvärtom
-
”När jag använder ett ord”, sa Humpty
Dumpty föraktfullt, ”så betyder det just vad jag vill att det ska betyda –
varken mer eller mindre.”
-
”Men frågan är”, sa Alice, ”om du
verkligen kan få orden att betyda olika saker.”
-
Frågan är”, sa Humpty Dumpty, ”vem det
är som bestämmer – det är det det beror på.”
(Alice i Underlandet, 1981, sid. 171)
Många av oss som växte upp med Lewis Caroll’s
klassiska sagobok minns nog detta replikskifte. De är den uppochnervända
världen, där allt kan förvandlas till sin motsats av den som bestämmer. Barn
mitt uppe i sin språkinlärning fick mycket att fundera på, hur allt kunde vara
annorlunda och ibland sin raka motsats. Hur man skulle orientera sig i en sådan
värld?
Man kan inte låta bli att tänka Trump eller Putin.
Deras föraktfulla användning av termer och begrepp, som genast kan dras
tillbaka med ett ”så menade jag inte” eller ett ”det har aldrig sagt. Det är ju
precis tvärtom.” Demagogi med andra ord.
Ny-populismens språkanvändning är lika lömskt hal
som Hitlers vid överenskommelsen att Tyskland kunde få besätta Sudet-Tyskland.
Vi minns alla Chamberlains triumferande yttrande: ”Fred i vår tid” när Hitler
dyrt och heligt lovat att det var hans enda och sista anspråk när det gällde
att beskydda tyskar i världen.
Är vi offer för ett liknande bedrägeri inom politik,
administration och affärsverksamhet i vår tid?
Tidens språk är rationalisering, centralisering,
effektivisering, likabehandling, lagar och regler. Det handlar om att
koncentrera beslutsfattande och administration till chefer som är utbildade som
chefer, kan regelverket och har överblicken. De ord som används som
legitimation är dock decentralisering och behovet att komma närmare
medarbetarna och klienterna. Alltså tvärtomord i förhållande till vad som sker:
hierarkiskt chefande och svällande central administration!
Vi ser detta inom Polisen, där den nye chefen
beslutat om en total omorganisation. 21polismyndigheter har slagits samman till
en enda uppdelad i sju regioner, med varsin chef tillsatt ovanifrån. Motivet
för det hela är att poliserna ska komma nära medborgarna!
Region Syd har fått en chef som kommer från
Skatteverket och som helt saknar polisiär erfarenhet. Omorganisering, tänker
man, sådan tar tid att sätta sig. Men redan nu protesterar poliser: ”Fungerande
arbetslag har splittrats. En massa poliser är frustrerade över att vi inte
längre kan lösa vårt grunduppdrag, att utreda brott och upprätthålla ordning.”
(Sydsvenskan 18 november 2016) Under året har 154 poliser av totalt drygt 3000
i regionen slutat.
Vi ser detta överallt i organisationsförändringar.
Svenska kyrkan AB är ett annat exempel. Vikande antal gudstjänstbesök och konfirmander
möts med sammanslagning av församlingar till storförsamling med bara en
kyrkoherde, ett kyrkoråd och därunder församlingsherdar och församlingsråd (de
gamla kyrkoråden), som bara får bestämma lite om formerna i arbetet. Också där
finns ett aktivt motstånd bland både präster och lekmän.
Ett tredje exempel är Malmö kommun. Från
decentraliserade kommundelsråd som sedan blev stadsområdesnämnder, har man nu
beslutat sig för att samla all förvaltning under centrala nämnder. Närhet till
medarbetare i olika förvaltning och institutioner och medborgarna offras på
rationalitetens och likabehandlingens altare. Här höjs dock inga röster mot
förslaget.
Att chefer utan kunskap om verksamheten tillsätts
och medbestämmande dras in, leder till alienation och låg motivation bland
medarbetarna. Det handlar om att foga sig eller lämna.
Hur ska vi tolka denna till synes parallella
omorganisering i olika institutioner? Är det det gamla vanliga knepet att vända
allt upp och ner när verksamheter börjar krackelera och luften har gått ur?
Men vår tids omorganisering är av ett annat slag. På
1970- och 1980-talen innebar politiken en fortlöpande demokratisering av det
mesta. Medbestämmande och platta organisationer överallt som skulle göra slut
på hierarkier och byråkrati. När den nya tjänste-ekonomin började blomstra blev
individualiserade anställningsförhållanden och småföretagandet alltmer
dominerande.
Den nuvarande omorganiseringen löper parallellt med
en till synes alltmer diversifierad social och teknisk verklighet och komplexitet.
Samtidigt ökar de sociala klyftorna i samhällsekonomin och många grupper ser
sig åsidosatta och utan erkänsla. Sambandet mellan skatter och välfärd blir
allt svårare att uppfatta.
Marknadstänkandet har brett ut sig överallt.
Offentlig förvaltning innebär allt oftare beställarfunktion och upphandling av
privata tjänster i takt med att stat och kommun blivit allt sämre på att
organisera egen verksamhet utifrån en ämbetsmannaetik. Regelverken har blivit
fler – vi har aldrig haft så många regler som idag (Reglernas utopi, David Graebner 2016). Det krävs nästan
övernaturliga krafter att bemästra dem alla.
Svaret är inte en ny centralisering och byråkratisk
strömlinjeformning. Liksom marknaden idealt styrs av konkurrens kan alla
förvaltningar betona självstyrande lokala verksamheter som samordnas genom ett
enhetligt regelverk och sund konkurrens.
Ytliga och helt igenom kvantifierade kriterier
försämrar denna konkurrens: Då tjänar de privata företagen mest på tids- och
kontraktsbundna beställningar och offentliga förvaltningar snedvrids till att
satsa på lätt uppnådda kvantitativa resultat till förfång för grunduppdragen
och allmänintresset.
Tjänstesektorn består inte av materiella ting som
kan produceras på löpande band styrda av superdatorer. Tvärtom handlar det om
sociala relationer, personligt anpassade tjänster med kunskap och inlevelse.
Bara levande och autonoma människor kan förverkliga dess mål.
Om vi inte politiskt kan reda ut dessa förhållande
uppstår förvirring och kaos där starka män tillåts bestämma, som de nästan
alltid gjort, även om de framstår som ringaktande lögnare med slagord som: allt
det främmande måste ut, moralen återupprättas, aga åt förbrytarna … listan på
förenklade lösningar kan göras lång. Ny-populisterna har högtidsdagar.
Staffan
Lindberg
Professor emeritus i sociologi, Lunds universitet
(Veckobladet,
24 november 2017)
Veckobladet recenserar
Ensam
i Berlin
Kino, 25 november 2016
Vincent
Pérez har gjort en mästerlig film på Hans Falladas bok Ensam i Berlin, som kom ut 1946.
Otto och Anna Quangel är ett arbetarpar i centrala
Berlin. De har en son som dör på slagfältet i Hitlers armé. Beskedet slår ner
som en bomb och slår sönder deras liv. Det är Hitlers fel. Anna är med i det
nazistiska kvinnoförbundet, men hennes engagemang krossas. Otto fortsätter som
förman på lik-kistefabriken. Vreden kokar i dem.
En natt textar Otto ett kort med texten
”MODER! FUHRERN KOMMER ATT DÖDA OCKSÅ
DINA SÖNER. NER MED LÖGNAREN HITLER, VARS KRIG DÖDAR OSS.”
Ner med lögnaren Hitler, vars krig dödar oss!” Nästa
dag placerar han kortet i en trappuppgång. Till sist blir det 285 kort spridda
över Berlin. Anna medverkar också genom att lägga ut en del av korten.
267 av dessa kort lämnas in till Gestapo. En
detektiv börjar jakten mot landsförrädaren. Han tänker att det är en person
vars son dödats i kriget. En enkel man ur arbetarklassen. Till sist fångar han
in en snickare men upptäcker vid förhör att denne är oskyldig. Chefen, en högt
uppsatt SS-officer, spelad av Mikael Persbrandts, accepterar inte friandet.”
Fånga honom, han ska dö!”
Detektiven hittar honom efter tortyr av f d hustrun.
Han förklarar att han måste ta med honom till förhör som innebär tortyr. Mannen
blir livrädd. Hellre än att medverka till detta tar detektiven fram pistolen
och skjuter ner sitt offer.
En dag tappar Otto två kort på golvet i sin fabrik.
Gestapo larmas och fångar snabbt in Otto, som vid förhör erkänner. Han försöker
skydda Anna genom att berätta. Men Anna har också infångats och erkänt. Hon
vill visa att de är två om det.
Efter en tortyrscen där den blodige Otto står
knäböjd på golvet krossar officerarna och detektiven sina snapsglas i huvudet
på fången. Detektiven efter viss tvekan.
Otto och Anna halshugs i en giljotin. Detektiven
samlar ihop de förbjudna korten på sitt kontor, öppnar fönstret och släpper ut
dem i vinden, tar fram sin pistol och skjuter sig.
Filmen är en styv skildring av ett Berlin 1940 till
1943, innan bomberna faller och människor på flykt kommer i kilometerlånga
köer. Förtrycket i vardagen är totalt med nazister i olika skepnader: poliser,
SS-män och inte minst angivare. Mikael Persbrandts officer är precis så hemsk,
hal och brutal som man kan föreställa sig.
I allt detta lever man filmen igenom med Emma
Thompsons Anna och Brendan Gleesons
Otto precis så medmänskliga och starka som man behöver för att uthärda
händelseförloppet. Att det är en engelsk film med engelska skådespelare funder
man inte ens på. Den är alltför nära och gripande.
En måstefilm
som också förebereder en för läsningen av romanen som tillför andra sidor än de
som får plats i filmen.
(Veckobladet,
2 december 2016)
[1] Denna lilla
tribut till Karsten kommer sig av flerårigt frändskap, där jag mer och mer
uppskattat Karstens sinne för rättvisa och rimliga proportioner i rättsutövning
och politik. Att vi dessutom gått igenom samma smärtsamma sjukdom med trots
allt gott mod förstärker denna samhörighet.
[2] Citatet är en
läsefrukt i minnet från litteraturen om Algeriet, och uttrycker en andemening
hos både André Gide eller Albert Camus, men jag kan inte hitta en exakt
referens (möjligen är inte formuleringen den rätta).
[3] Detta är enkelt
enligt muslimsk familjerätt och kräver bara att mannen uttalar i vittnes
närvaro att han vill skiljas.
